Att ljuga med och utan framgång

Vrij, Granhag och Porter har sammanställt en mycket bra översikt av forskningen om lägner, som kommer att publiceras i Psychological Studies in the Public Interest. De tillämpningar som främst diskuteras gäller rättsväsendet, särskilt polisförhör. En del av det som de tar upp har varit känt ganska länge men mycket är nytt och spännande. Här är några smakprov.

De flesta kan inte avslöja lögnare men tror att de kan det. Paul Ekmans tes om att det finns "wizards", ett mycket litet antal stjärnor på att avslöja lögnare, har bara tunt underlag och är inte längre trovärdig, liksom inte heller hans påståenden om att han har en nästan magisk metod för att göra jobbet. Lite trist för Ekman har betytt mycket för området.

Det finns utbredda föreställningar om att visst kroppsspråk avslöjar när någon ljuger, t ex när man inte ser den i ögonen som man talar med, eller är påtagligt nervös. Nästan inga sådana "tecken på lögn" är av värde, i bästa fall kan de vara av svagt relaterade till lögn. Kroppsspråk är en populär källa till bedömningar av lögn/sanning men den är en dålig sådan, bättre är att noga analysera vad som faktiskt sägs, men också det är en mycket ofullkomlig metod. Det är ganska lätt att lära sig vad de tränade förhörsledarna går på och sedan anpassa sitt beteende därefter. Det hjälper dessutom att ha ett vinnande utseende, att vara prydligt klädd, att inte ha skägg och tatueringar, etc. (Dessa principer passar lika bra för anställningsintervjuer).Den s k lögndetektorn är sedan länge underkänd av forskarna.

A propos träning: polisutbildningen, åtminstone i USA, tycks lära ut fel metoder för att genomföra förhör och bedöma sannfärdighet. Det handlar om "common sense", vitt spridda men felaktiga uppfattningar, som återges i de ledande manualerna för polisutbildning. Läsningen av denna artikel borde vara nyttiga för många praktiker inom rättsväsendet och för den delen också för blivande lögnare som där kan få uppslag om hur man bäst döljer sanningen. Vetenskap på gott och ont, som alltid.

Referens

Vrij, A., Granhag, P. A., Porter, S. (In press). Pitfalls and opportunities in nonverbal and verbal lie detection. Psychological Studies in the Public Interest. 

Not. Detta är en mycket användbar, ledande tidskrift som ger omfattande översikter av aktuell forskning.  Finns inte på svenska bibliotek, enligt Libris, och det är illa. Pär Anders Granhag är professor i psykologi vid Göteborgs universitet, där han leder en mycket produktiv och framgångsrik forskargrupp inom rättspsykologi. 

Excellenta misslyckanden: forskningens fiender

Satsningen på excellenta forskare tycks enligt media ha spårat ur: för få kvinnor och minskad i stället för ökad produktivitet hos de utvalda. I andra sammanhang har jag märkt att kvinnor inte gör reklam för sig själva på ett intensivt och lite skrytsamt sätt, vilket många män gör, och det går hem. Det kan vara en förklaring till att man förbigått meriterade kvinnor, särskilt om bedömarna är äldre män som själva inte längre är intensivt aktiva inom forskning.

De som fick de stora anslagen tycks med få undantag ha börjat prestera sämre. Något tycks ha varit feltänkt - men vad? Det vore intressant att jämföra med unga briljanta forskare som får en professur med stora resurser och trygghet att forska. Problemet är att de snabbt överbelastas av administration: att rekrytera och leda medarbetare (som sällan är riktigt lika bra). Jag skulle tro att ett liknande öde har drabbat de excellenta forskarna. Riktigt framgångsrik forskning förutsätter att man kan ägna sig åt den på 100%. För min del upplevde jag något i den vägen som nybliven lic. och senare som docent. Professuren som jag fick fem år senare tvingade mig att syssla med mycket annat än forskning. I och med att jag gick i pension fick jag en forskartjänst på 100 %, särskilt som jag nästan aldrig tar på mig sakkunniguppdrag, handledning eller undervisning. Allt sådant har ersatts av denna blogg och den andra med specialinriktning på psykometrik. Därmed inte sagt att den bästa forskningen kommer fram i miljöer där alla forskar 100 % av sin tid. Akademierna i Öststaterna tycks ge många exempel på motsatsen.

Administrativa uppgifter är energitjuvar och rovdrift på framstående forskares tid. Där kan finns den värsta av forskningens fiender.

Roligt citat

Aftonbladet:

"Amerikanska julfirare som skrev matdagbok droppade 3 kilo"

Roligt citat

Svenska Dagbladet:

USA och Sverige gjorde upp bakom ryggen på Sverige om stridsflyg

Utvärdering av samhällsvetenskaplig forskning

Det finns två metoder för att utvärdera forskning: citeringar och publikationer, sant subjektiva omdömen av experter. Den senare metoden är dyrbar och felbemängd. Experter kan ta fel och de kan påverkas av ovidkommande faktorer, varav man kan nämna sociala relationer och önskan att vara "artig". Internationella publikationer och citatstatistik blir därför allt viktigare. De ger en snabb uppfattning om vilken uppmärksamhet som en forskares arbeten har fått runt om i världen. Det är dessutom mycket enkelt att ta fram sådan statistik, t ex med det utmärkta programmet Publish or Perish (kan laddas ner gratis) som bygger på Google Scholar. Vem som helst kan med hjälp av detta program på några minuter få en idé om hur väl en forskare lyckats. 

Många samhällsvetare värjer sig med näbbar och klor mot denna metodik. Det sägs att citat kan bero på att en forskare gjort fel eller skrivit dumheter. Men sådant brukar inte tidskrifter ta in, och gör de det så citeras det sällan. Ett annat argument är att en forskare kan ha skrivit några enstaka arbeten som citeras ofta, kanske av det skälet att hon i dem beskriver en metodik eller för att det handlar om en ofta använd lärobok. Detta är en mera träffande invändning, och av det skälet finns numera ett antal index, t ex H-index, som mäter bredden i forskarens insats. H-index = N är antalet arbeten som citeras minst N gånger. Ett H-index på 5 (vanligt förekommande bland svenska professorer i ämnen som företagsekonomi) betyder att forskaren publicerat 5 arbete som citerats minst 5 gånger.

Publikation i tidskrifter rent av föraktas av en del forskare som själva inte lyckats med den saken. Doktorander avskräcks från att publicera internationellt, eller åtminstone uppmuntras de inte till det och får inte handledning i hur det går till. Ledande personer inom vissa discipliner har tyvärr misslyckats att etablera sig som internationellt erkända forskare. De fortsätter ändå att ha och utöva stor makt inom våra universitet och högskolor. Det är faktiskt oroande. De lyckas skaffa sig mycket stora anslag, men pengarna leder aldrig till publikationer som någon söder om Malmö läser och bryr sig om, delvis men inte enbart beroende på att de är skrivna på svenska. Avhandlingar kanske skrivs på engelska men vem läser frivilligt en bok på 300 sidor skriven av en juniorforskare? Information finns i överflöd och var och en måste vara mycket försiktig med hur hon använder sin tid. Språket engelska är nödvändigt men absolut inte tillräckligt för att få uppmärksamhet och genomslag.

Forskare som inte lyckats att få fram forskning med genomslag internationellt känner jag många. De är ofta kunniga och smarta människor, men de har i sin karriär aldrig fått en start i rätt riktning, De har och har haft kolleger och mentorer som matchat fram dem ändå, förmodligen personer som i likhet med dem aldrig vågat sig ut i det stora spelet om vetenskapens utveckling. De har haft mycket stora anslag och tjogtals med doktorander. De har bidragit till att förstöra resurser som kunde ha använts bättre om de hade haft en högre ambitionsnivå. För att lyckas måste man arbeta mycket hårt och man får inte ha för ömma tår, man måste kunna ta anonym kritik från tidskrifters granskare (som i allmänhet är mycket kunniga, dock ej alltid). 

Ett trovärdigt och evidensbaserat personlighetstest

Personlighetstest av självrapporttyp – den absolut vanligaste typen i praktiskt arbetspsykologiskt arbete – har tveksam trovärdighet i mångas ögon eftersom man misstänker att många testade framställer sig själva i alltför positiva dager (skönmålar), om mycket står på spel. Dessutom differentierar testen dåligt v dessa skäl – de testade ”slår i taket”. Leverantörer av testet, nästan alltid översättningar av amerikanska förlagor, brukar emellertid förneka dessa problem. Tidigare erfarenheter har emellertid visat att skönmålning är vanligt förekommande vid personlighetstestning i skarpt läge. Vid rekrytering till chefsbefattningar har män skönmålat mera än kvinnor, varför den senare gruppen systematiskt missgynnats, i den mån testresultaten påverkat anställningsbeslut 


Nu finns nya data som stödjer användningen av UPP-testets metodik för korrektion för skönmålning.Testresultat erhållna vid chefsrekrytering (N=80) jämfördes med normdata före och efter korrektion skönmålning. Skönmålningen låg på mycket hög nivå i kandidatgruppen. Män skönmålade mera än kvinnor. Stora skillnader fanns mellan grupperna före korrektion men eliminerades eller reducerades starkt. Testvärdena ”slog i taket” före korrektion – de flesta hade mycket positiva värden - men uppvisade en symmetrisk fördelning efter korrektion, och kraftigt förskjuten mot lägre värden. Män uppvisade mycket mera positiva värden än kvinnor före korrektion, vilket ändrades till en fördel för kvinnorna efter korrektion, med undantag för extraversion där emellertid skillnaden nästan halverades. Av dem som låg i de högsta 10 procenten på en sammansatt variabel var det bara 50 % som behöll sin tätposition efter korrektion. Alla dessa resultat gäller UPP-testets fem ”Big Five”-variabler men tendenserna är desamma för övriga personlighetsvariabler i testet, och även för måtten på arbetsattityder och arbetsmotivation. UPP-testet har flera unika fördelar, korrektionen för skönmålning är unik och därtill ingående analys av datakvalitet, mätning av emotionellt tillstånd under testningen, på arbetslivet fokuserade dimensioner samt långt driven datasäkerhet. (Inga data skickas utomlands för utvärdering). Vi ser nu att detta nya svenska test konkurrerar ut kända amerikanska konkurrenter som HPI, HDS och NEO. Flera stora rekryteringsfirmor har tecknat licens på UPP under hösten.

Läs hela rapporten här,

Monas misslyckande

”Det faller tillbaka på person”, fick Ebba Lindsö höra av sin ordförande Michael Treschow när hon avpolletterades som chef för Svenskt Näringsliv. Samma sak har hänt Mona Sahlin. Man ger henne skulden för det katastrofala valresultatet och tycks inte tro att hon är rätt person att leda partiet i fortsättningen. Ändå kan hon inte vara den enda orsaken till att det gick som det gick. Statsvetare säger dessutom at partiledaren betyder ytterst lite, jämfört med den förda politiken. Så långt behöver man inte gå, men ändå…

Monas olycka tycks ha varit att hon inte kunde hålla tillbaka kraven från vänsterflygeln i partiet. Försöket till en koalition med Miljöpartiet, med uteslutande av Vänsterpartiet, ledde till ursinniga protester från (s) vänsterflygel, som ju är mycket stark, inte minst i media. Hon fick backa efter ett par dagar och ta med (v) i en kommande koalition. Men detta tycks ha lett till att hon alienerade (s) från många mittenväljare som inte ville ha kommunister i regeringen. Följden blev sedan riskfyllda utspel inför valet 2010, med bl a återinförd fastighetsskatt. Visserligen skulle den bara gälla ett fåtal, men många tycks inte ha uppfattat den saken, eller också trodde de att det bara vara början till ett fullskaligt återinförande. De rödgröna hade emellertid all anledning att tro att de skulle vinna valet ändå, med tanke på opinionsläget som vände till deras nackdel mycket sent i denna valrörelse.

Starkt önsketänkande tycks känneteckna vissa opinionsbildare på vänstersidan inom (s). ”Väljarna känner inte igen partiet” är kod för att man vill gå längre vänsterut, och tror att det skulle locka flera väljare. Men det (s) varit så framgångsrikt har knappast berott på radikal vänsterpolitik, utan på en mycket väl utvecklad känsla för vad väljarna vill ha, i stort och smått. Problemet nu är att (m) har flytta in i mitten så det är trångt där. Det är svårt att hitta nya idéer och de man kommer fram med är dyrbara, som att sänka pensionärernas skatt till samma nivå som löntagare.

Monas misslyckande illustrerar ledarens betydelse både för opinionen direkt, och indirekt genom hennes oförmåga att etablera ett starkt ledarskap och hålla tillbaka fraktioner inom partiet. Hon verkar vara en sympatisk och stillsam person, utan nämnvärd  aggression och kreativitet. Hon liknar inte alls sin stora idol Olof Palme, med andra ord. Att hon var ganska långt ner på listan övertänkbara kvinnliga kandidater till posten som partiledare år 2007 kan man nu i efterhand se som illavarslande. Men det var tydligen otänkbart då att se sig om bland möjliga manliga kandidater. Nu tycks ingen nämna kravet att et ska vara en kvinna och inte ens kvinnoförbundet har försvarat Mona.

Vad kommer hända med språket?

Är det bara jag som saknar det lilla ordet "att" efter "kommer"? Vem kommer efterträda Mona Sahlin etc: Det känns som en örfil varjke gång jag ser denna konstruktion. Ungefär som "ormet kryper".Aftonbladet verkar leda den utvecklingen genom att konsekkvent utelämna att. Jag kan inte tro annat än att journalisetrna själva har en språkkänsla som säger att de skriver fel. Ändå gör det det. Varför? Miljonsvenska?

Journalisterna tar sig makten att ändra på språket, med dunkla syften och utan öppen diskussion. Jag tycker inte att det är acceptabelt. Det finns andra exempel, som införandet av verbet "stalka". Kan utvecklingen hejdas? Vad kommer hända? Vilket är nästa mål för Aftonbladets språkförstörare?

Roliga citat

Something Went Wrong in Jet Crash,°0 è ÿÿÿÿlZb Expert Says

Miners Refuse to Work after Death  

Cold Wave Linked to Temperatures   

Barfotaprognos av riksdagsvalet

I denna studie inbjöds besökare till en Internetsite att bedöma utgången av det kommande riksdagsvalet hösten 2010. 105 personer av varierande bakgrund genomförde sådana bedömningar av 8 partier och en kategori ”övriga”. Deras genomsnittliga prognosfel var endast 0.8 %-enheter vid en jämförelse mellan Alliansen och det rödgröna blocket. Detta resultat var betydligt bättre än vissa opinionsundersökningar genomförda tidsmässigt mycket nära valet och med betydligt flera respondenter. Analysen av den individuella variationen i bedömningsfel visade att de som hade större intresse för politik gjorde bättre bedömningar, och så även de som oftare hade talat om det kommande valet, särskilt om de gjort så med andra än familj och närmaste vänner. De som sade sig gå på intuition eller kunskaper om tidigare val gjorde sämre bedömningar än andra. Resultaten stödjer tesen om ”massans vishet” och är i linje med en liknande undersökning av valet år 2006. Studien visar på ett enkelt, snabbt och billigt sätt att göra prognoser, och ger uppslag när det gäller urval av respondenter som kan tänkas göra särskilt bra prognoser.Läs rapporten här.

Skyddad av gränsen

I senaste numret av Psychological Science finns en intressant artikel om gränser (mellan delstater) och riskupplevelse. Om en naturkatastrof inträffar i en annan stat bedöms den som mindre hotfull även om den är geografiskt nära, än om den inträffar i den egna hemstaten. Detta skulle kanske kunna generaliseras till att  även gälla nationer, och andra risker än naturkatastrofer. Numera är ju gränserna inte så slutna som de var förr, innan vi gick med i EU. Har Sverige blivit mindre tryggt att leva i? Kan vi stänga oss inne i en trygg kokong? Är gränser och murar illusioner?

Referens 
Arul Mishr och Himanshu Mishra 
Border Bias.The Belief That State Borders Can Protect Against Disasters

Roliga citat

DN:
Utan de där tolv åren i vårt land är det inte säkert att Österrikes omfattande modernisering ägt rum.

SvD:
Italienska och utländska medier lär försvara sig med näbbar och klor samt yttrandefriheten.


DN:
Den nya institutionen genomgick under Torstens ledning en dynamisk utveckling fram till pensioneringen 1982.

DN:
Som körkortsbefriad besökare är busslinjerna en klassresa till ett annat USA än Botoxkvinnornas Bel Air.

Valet - varför det gick som det gick

Alliansen vann valet i den meningen att de blev största blocket och regeringen sitter tills vidare kvar, även om den inte har egen majoritet i riskdagen. Att den skulle bli fälld av en samlad opposition verkar osannolikt.

Det är ett märkligt resultat eftersom Allinsen legat långt under de rödgröna i opinionen under en mycket stor del av den gångna mandatperioden. Så sent som i maj var SCB:s prognos seger för de rödgröna, men läget svängde efter deras valmanifest som bl a innebar återinförande av fastighets- och förmögenhetsskatt. Detta var nog ett självmål, liksom det tidigare beslutet om att satsa på en koalitionsregering, en fast allians av samma typ som den borgerliga. Men det finns flera faktorer. Låt oss se på den ekonomiska och politiska psykologin.

1. Partiledarfrågan. Mona Sahlin lockar inte väljare med sin personlighet och ”svaga” framtoning. Förtroendet för henne var lågt, även bland rödgröna väljare. Motsatt Reinfeldt mycket framgångsrik i att skapa förtroende i alla läger. Att sådana personfrågor spelar roll är högst rimligt; vanliga påståenden om motsatsen bygger på spekulationer och ytliga analyser.

2. Skatter. Visserligen är svenska väljare vana vid höga skatter och har under decennier inte lockats av skattesänkningspolitik. Men det är en sak att acceptera skatter som finns, en annan att acceptera nya eller höjda skatter. Jobbskatteavdraget slog till slut igenom, och innebär ju en betydande sänkning för de förvärvsarbetande. Pensionärerna fick inte höjd skatt, men inte heller sänkt. En utebliven sänkning upplevs inte nödvändigtvis som en höjning, vilket de rödgröna förgäves försökte att få det att framstå som. Pensionärerna vek inte från sina sympatier för Alliansen, och en väsentlig sänkning av deras skatt var en mycket dyr åtgärd som knappast framstod som trovärdig. Eliminering av gapat mellan pensionärer och förvärvsarbetande var dessutom en skattesänkningspolitik, om man nu inte ville kraftigt höja skatten för icke-pensionärer. Som sådan var den främmande för de rödgröna och föga trovärdig. Fastighets- och förmögenhetsskatt var inte populära, låt vara att de i en första omgång bara skulle drabba ett fåtal. Men många misstänkte nog att de senare skulle snabbt trappas upp.

3. Förmögenhet. Många har fått ökade förmögenheter genom ombildning till bostadsrätter, vilket de rödgröna motsatt sig. Försök att bromsa denna utveckling ger inga politiska poäng annat än bland vissa media och debattörer. Vem känner inte vänsterfolk som i åratal haft en hätsk och säkert uppriktig, ideologisk, inställning till bostadsrätter men som ställt in sig i ledet när de fått chansen till att arbetsfritt tjäna några miljoner netto.Avskaffandet av fastighetsskatten var KD:s genidrag inför förra valet. Få vill ha tillbaka denna impopulära skatt, särskilt inte om den fördubblas genom en koppling till förmögenhetsskatt vilket särskilt drabbar många pensionärer som sedan länge betalt sina lån. Människor vill äga sin a bostäder, och många vill ha villor eller radhus. De låga räntorna gör detta möjligt, liksom de låga eller obefintliga kraven på sparande för amorteringar av lånen.

4. Sänkning av sjukpenningen och dyrare och lägre a-kassa: Impopulära men nödvändiga åtgärder för att få ut människor i arbete. Konjunkturuppgången kommer nu snabbt och risken för arbetslöshet minskar. På kort sikt ser det mesta bra ut.

5. Valmöjlighet och ökad tillgänglighet. Friskolorna innebär att föräldrar kan påverka vilken utbildning deras barn får – och naturligtvis ungdomarna själva. Det är populärt. Vårdval är samma sak: man kan välja läkare som man har förtroende för och byta när det inte fungerar. Utmärkt. Vårt postkontor har ersatts aven tidningskiosk som har mycket längre öppethållningstider an det gamla postkontoret, Köerna ör kortare, bemötande vänligt och kompetent. Utmärkt. Vissa enklare mediciner kan jag köpa på ICA. Också bra. Snart kommer konkurrens inom tågtrafiken. Det kommer att få SJ att skärpa sig vilket sannerligen behövs. SAS tycks inte klara sig i konkurrens med andra bolag och bör ges en helt ny ledning eller läggas ner helt. SvT:s och SR:s mediemonopol är ju sedan länge brutet och deras grepp över opinionen håller långsamt på att lossna, tror att de gör vad de kan för att gagna de rödgröna genom vinklade reportage och övrigt programutbud.

Dessa punkter är strukturella förändringar som är mycket svåra att återställa. Många tjänar mera och har fått ökande förmögenhet, valfriheten har ökat inom viktiga sektorer.

Alliansen hade tur också. Finanskrisen hanterades skickligt vilket ökade deras trovärdighet. De rödgrönas stora ledning i opinionen under lång tid gjorde dem oförsiktiga – de måste ha räknat med en promenadseger och tog stora risker: återinförande av skatter, löften om att samregera med kommunister och miljöpartister som inte var populära inom stora grupper som annars gärna röstat på (s).

Med tur och skicklighet hade Alliansen lyckats på 4 år måla in de rödgröna i ett hörn. För att komma ur den sitsen krävs nytänkande och betydande kreativitet av dem. Hittills verkar det inte vara på gång. Alliansen har lyckats skapa en politik som gynnar stora medelklassgrupper som tidigare sett sina intressen lierade med (s). Det är faktiskt genialt som politisk prestation betraktat och en typ av lösning som de borgerliga letat efter i 100 år. Deras samarbete tycks nu vara orubbat och det är ju lättare att samarbeta när man vinner. Just detta samarbete har borgerliga väljare alltid velat ha men sällan fått. (Samarbete inom de rödgröna är inte lika självklart omtyckt).

En sista punkt: media och politiska motståndare älskar ”skandaler” och många sådana har vi sett i svensk politik. De taffliga valen av vissa ministrar hösten 2006 var en bedrövlig syn, Littorins hastiga avgång i somras likaså. Det blir säkert flera skandaler framöver. Men skandaler har sällan bestående och stora effekter i opinionen. Det tar energi och engagemang från de politiska motståndarna som känner segervittring – alldeles orealistiskt. På så sätt motverkar media sina syften med att haussa skandalerna. Aftonbladet kunde säkert att använt sina resurser bättre i somras än till att jaga Littorin.

Väljarna tycks vara lättrörliga sägs det. Kanske det, men de svängningar som inträffat har högst reella psykologiska och ekonomiska orsaker, som kommer att bestå framöver. Det är en mycket stor nöt som de rödgröna har att knäcka.

Sverigedemokraterna seglar upp som den stora osäkerhetsfaktorn och så länge ingen vill erkänna att det faktiskt finns stora problem med invandringen kommer de att fortsätta att öka. Ett sådant erkännande tycks sitta långt inne.

Har vi några problem? Vilka?

Valrörelsen visade vilka problem partierna och blocken ansåg att landet står inför, och hur de ska lösas. Nåja, de var kanske inte helt uppriktiga, men ändå. De rödgröna är bekymrade över ojämlikheten in samhället och miljön (lokal och global).Alliansen är bekymrad över utanförskapet, hur man ska få folk i arbete.Ingen tycks vara bekymrad över de extremt hög skatterna, försvaret eller invandringen. Inte heller om industrins kreativitet och förmåga att konkurrera på världsmarknaderna.Det senare är alarmerande.

I SvT visades häromdagen en utmärkt dokumentär kallad Utmaningen, klicka här.Tesen är att Kina med rekordfart utvecklar hög veteoskaplig och teknologisk kompetens, i kombination med undervärderad valuta och extremt låga löner samt hård och målmedveten centralstyrning. Programmet tar bara upp en del av problematiken men det är onekligen en effektiv ögonöppnare för oss som hat "eyes wide shut".

Det är inte längre low-tech industri som hotas, det är själva kärnan i våra teknologiskt avancerade exportindustrier.Detta förefaller vara landets största problem just nu och det blir snabbt större.

Vad som behövs är kreativitet - att rekrytera extremt kreativa individer och ge dem svängrum och belöningar. Sedan behövs företag och organisationer som kan tillgodogöra sig de nya idéerna i stället för att känna sig prestigehotade. Givetvis gäller detta även universitet och högskolor.

Inriktningen bör vara på "Resultat - inte bara prat". Det finns alltför mycket prat. Man tror sig lösa problem med prat, men pratet är till för att skapa en illusion av att man löst problem så att man kan slippa tänka mera på dem - lite som en del typer av psykoterapi.Det är därför pep-talk shower rakar in förmögenheter. Den gnagande oron över framtiden på några års sikt får sin snuttefilt.

Företag som är öppna för dessa idéer borde rekrytera kreativt folk och ge dem svängrum.Och lär av t ex Googles metoder, hittills enorm framgångsrika. Och lära sig av hur man INTE ska göra. Stela och självgoda företag och högskolor finns det många, man behöver inte gå till Microsoft för att hitta dem. De utmärks av internrekrytering och intern resursfördelning efter makt och inte efter resultat, och en djup ovilja att ta till sig objektiva mått på framgång. Kreativiteten blommar i bortförklaringar, men bara där.

Ändå är det relativt enkelt att genomföra programmet. Eftersom ytterst få kommer att göra det är konkurrensfördelarna mycket snabbt på plats. Du som läser detta kanske vill pröva på?

Referenser

Sjöberg, L. (1999). Så genomförs en konsekvent uppbyggnad av en elithögskola. Universitetsläraren(14), 16-17.
Klicka här.

Sjöberg, L. (2003). Good and not-so-good ideas in psychological research. A tutorial in idea assessment and generation. VEST: Journal for Science and Technology Studies, 16, 33-68.
Klicka här.

Sjöberg, L. (2003, 30 Augusti). Man kan själv vända otur till tur. Metro, p. 6.
Klicka här.

Personlighet och arbetsresultat: något man kan tro på? Ja!

Det har länge funnits skepsis mot personlighetstest i arbetslivet, skepsis och på sina håll övertro. I en ny rapport, klicka här, går jag igenom begreppet personlighet, teorier för test, och de empiriska resultaten, med inriktning mot självrapporttest som dominerar denna verksamhet. Forskningen är vid det här laget mycket omfattande. Tidigare skepsis visar sig obefogad. Korrelationer mellan personlighet och arbetsresultat omkring 0.4 -0.5 kan förväntas, för bra test som utvärderas på ett effektivt sätt, och som helst också korrigeras för skönmålning. (Att det är nödvändigt att korrigera, och fullt möjligt, har jag visat på annat håll).

Detta är starka resultat! De grundas på 100 tals empiriska studier. Begåvningstest (g-faktorn) är visserligen något bättre med korrelationer med arbetsresultat omkring 0.6, men poängen är att begåvning och personlighet är oberoende (nollkorrelerade). Genom att använda båda typerna av test når man ett tak i prognosstyrka omkring 0.7.

Det går knappast att komma längre med radikalt andra typer av metoder som simuleringsövningar, arbetsprov eller intervjuer. Test ska givetvis alltid användas tillsammans med t ex intervjuer, men dessa andra metoder är ofta dyrbara. Test är mycket kostnadseffektiva.

Viktigt att komma ihåg är att alla test inte är lika bra. Det finns åtskilliga vars värde inte dokumenterats i forskning.

Vad betyder detta i praktiskt arbete? Naturligtvis kommer man att göra en del misstag, även med de bästa metoder för personbedömning. Men när validiteten ligger omkring 0.6 - 0.7 kan man känna förtroende för metodiken. Ett screeningtest är en speciellt effektiv metod - en snabb första genomgång av en grupp sökande till ett jobb eller en utbildning. Om gruppen är någorlunda stor, säg omkring 30, är säkerheten stor att där finns bra personer, och ett screeningtest har stor chans att upptäcka dem.


Referens

Sjöberg, L. (2010). Personlighetsdimensioners validitet i arbetslivet (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2010:6). Stockholm: Handelshögskolan.

Ålder och forskning

Det är en vanlig uppfattning att forskning görs bäst och mest av yngre forskare och att produktiviteten avtar kraftigt i högre åldrar. Så kan det i viss mån ha varit i tidigare epoker. Om det är sant även idag är det betänkligt att pensionsåldern ökar, och nu senast föreslås man ha rätt att arbeta till 69. Om man verkligen tror att äldre forskare inte är produktiva är det ju ett bekymmersam utveckling. Stroebe diskuterar denna sak och kommer fram till att numera kan man inte se en tydlig nedgång i produktivitet med ökad ålder. De som är mest produktiva i 30-årsåldern fortsätter att vara det efter 60. Bl a norska data visar att denna trend gäller nuförtiden.

En viss oginhet mot pensionerade professorer tycks finnas vid vissa universitet. Den tror jag till stor del beror på fördomar. Många emeriti har mycket kvar att ge och kan vara en viktig del av forskningsmiljön, genom sin erfarenhet och sina kontaktnät. Att därför ställa upp med ett tjänsterum för dem verkar vara en lönsam åtgärd, ett sätt att inte gå miste om deras samlade kompetens.


Stroebe, W. (2010). The graying of academia: Will it reduce scientific productivity? [doi:10.1037/a0021086]. American Psychologist, 65(7), 660-673.

Prognos av våld

Risken för våldsdåd är viktig och svår att uppskatta, bl a därför att återfall i brott är ganska vanligt. Det har utvecklats ett 10-tal olika formulär för att systematiskt bedöma sådana risker och numera finns ganska mycket forskning kring deras effektivitet. Yang et al. (2010) har genomfört en ambitiös meta-analys av denna forskning. Deras slutsats är att alla instrumenten har en viss, tämligen begränsad prognosförmåga och att de tycks vara ungefär lika effektiva. Den här studien är av särskilt intresse i vårt land eftersom den inte enbart tar upp amerikanska studier, faktiskt också en del svenska.

Meta-analys är numera en mycket tekniskt specialitet och artiklar av denna typ kan vara svårlästa för många praktiker. Men slutsatserna är tydliga och väl underbyggda. Det behövs mera och annorlunda information för att göra goda prognoser, om de kan göras alls.

Referens

Yang, M., Wong, S. C. P., & Coid, J. (2010). The efficacy of violence prediction: A meta-analytic comparison of nine risk assessment tools. [doi:10.1037/a0020473]. Psychological Bulletin, 136(5), 740-767.

Roliga citat

Aftonbladet: “Mannen rusade in i butiken och hotade personalen med en banan som han höll under en plastpåse så att folk skulle tro att han var polis.”

Ökad kreativitet

De flesta är överens om att kreativitet är viktigt - men har forskningen på området gjort framsteg? Hennessey och Amabile har publicerat en läsvärd översikt av forskningen om kreativitet under 2000-talet, publicerad i en ledande tidskrift. Den är mycket brett upplagd. De konstaterar att forskningen inom området numera är omfattande och förekommer inom många vetenskapliga discipliner. Den är också fraktionerad och de har haft svårt att integrera resultaten. Några viktiga punkter:

1. Mätning av kreativitet som en personlighetsegenskap har kritiserats men tycks stå sig bra i den senaste forskningen. Relaterade begrepp som också har karaktär av egenskaper är nyfikenhet, inre motivation och intresse samt förmåga att associera brett (lateral inhibition).
2. Positiv affekt befrämjar kreativitet (divergent tänkande) men även negativt stämningsläge kan göra det genom att inriktningen på analytiskt tänkande och problemlösning ökar.
3. Program för att träna upp kreativiteten har utvärderats i omfattande forskning med positiva resultat.
4. Belöningar kan öka kreativiteten om de uppfattas som tecken på att man är kompetent och inte som försök till kontroll.
5. Intresse är en mycket viktig drivkraft bakom kreativitet.
6. Även ”psykologisk trygghet” är en viktig faktor – att man känner sig trygg i att komma med avvikande och kanske kritiska synpunkter, nya idéer.
7. Individualistiska kulturer tycks vara mera stimulerande för kreativitet än kollektivistiska. Att Kina ännu ej fått något Nobelpris har emellertid säkert många andra förklaringar.
8. Ganska många lärare (i USA) tycks inte uppskatta kreativa elever. Kanske är de ”stökiga” och ifrågasättande. Motsvarande fenomen inom företagen kunde ha uppmärksammats.

En del av dessa punkter är inte direkt nya. Författarna förespråkar ”systemteori” för att komma tillrätta med områdets fraktionering. Däremot inte, lustigt nog, mera kreativitet och originalitet. Och systemteori verkar inte ge några nya insikter – det är nog mest ett sätt att skapa en struktur för att tala om olika analysnivåer, från neurologi till kultur. Och det är nog att greppa om alldeles för mycket. Vad jag skulle vilja se är kraftfulla interventioner, mera poängterande av att det går att lära sig att bli mycket mera kreativ och att lösa problem på ett originellt sätt. Att lära oss att acceptera kreativa avvikare.

Varför inte koppla till ”massans vishet” och utlysa nationella tävlingar om hur vi ska lösa landets ekonomiska och sociala problem? Hur ska SAS kunna tävla med Ryanair och Norwegian? Hur ska motsättningarna mellan ”invandrare” och ”svenskar” kunna mildras? Om tusentals människor stimuleras till ge lösningsförslag borde vi kunna hitta några riktigt bra nya idéer!

Referens

Hennessey, B. A., & Amabile, T. M. (2010). Creativity. Annual Review of Psychology, 61, 569-598.

Prognos av valresultatet: första resultaten från "Kristallkulan"

På denna blogg inbjöds till deltagande i ett forskningsprojekt (Kristallkulan) där man skulle bedöma hur många procent av rösterna som skulle gå till de olika partierna. Projektet stängdes den 19 september kl 19. Då hade 109 personer svarat. Medianerna av deras bedömningar beräknades och summerades för de två blocken, varefter skillnaden Alliansen - de Rödgröna beräknades. Samma analys gjordes för SVT:s Valu (11 889 svarande) samt den sista opinionsundersökningen före valet (Novus, 600 svarande). Valu är en undersökning som görs i vallokalerna omedelbart efter det att deltagarna röstat, 11 889 svarande. Novus undersökning är intressant dels för att det den sista före valet, dels för att den fick mycket stort utrymme i media. Spannet mellan Alliansen och de Rödgröna blev, i procentenheter:

Valet: 5.6
Kristallkulan: 5.0
Valu: 4.0
Novus: 0.6

Som synes hade Kristallkulan bästa resultatet, och det stämmer med min tidigare undersökning från valet år 2006. Det stämmer också med omfattande annan forskning, främst om vadslagning. Vadslagning innehåller ju också ett ekonomiskt incitament, men forskning tyder på att det inte är avgörande. I vår undersökning fanns f ö också ett sådant incitament.

Jag kan inte låta bli att häpna över att en liten grupp av bedömare (109 stycken) ger ett bättre resultat än den gigantiska Valu-undersökningen (11 889 svarande). Det kan bero på bortfall i Valu, eller på ovilja att uppge vad man röstat på. Den typen av problem finns alltid i opinionsundersökningar, oavsett hur stora de är, och vanligen är det kanske mindre viktigt att exakt pricka in fördelningen. Men vid politiska val är det viktigt, eftersom skillnaderna är små i det typiska fallet, och några procents förskjutning i ena eller andra riktningen kan betyda mycket för var den politiska makten hamnar.

Novus data är sämre än många andra opinionsundersökningar, och det kan ha många orsaker. De borde ha varit bäst på grund av tidsfaktorn.

Vår studie tog upp ett antal andra dimensioner förutom prognosen av valresultat; dessa kommer att rapporteras senare, troligen i nästa vecka.

Vårt resultat är alltså helt i enlighet med tidigare forskning och visar att man kan predicera valresultat med stor precision, och bättre än opinionsundersökningar, med ganska liten grupp från allmänheten. Det är medelvärdet (medianen) av allmänhetens bedömningar som har denna märkliga egenskap: man har talat om "massans vishet". I vår fortsatta forskning kommer vi att ge oss in på andra områden där gruppens medelvärden kan vara lika effektiva som prognosinstrument. Bloggens läsare med intresse för sådan forskning uppmanas höra av sig till mig.

Referenser

Sjöberg, L. (2009). "Are all crowds equally wise? A comparison of political election forecasts by experts and the public." Journal of Forecasting 28(1): 1-18.
Klicka här.

Surowiecki, J. (2004). The Wisdom of Crowds: Why the Many Are Smarter Than the Few and How Collective Wisdom Shapes Business, Economies, Societies and Nations. New York, Doubleday.

Roliga citat

Dagens Nyheter: “I Sverige äter vi 90 000 ton skinka varje jul. Det är nästan 100 ton per medborgare per jul.”

Svenska Dagbladet: “Jag fann massor av unga svenskar som varit här i femtio år.”

Vänsterns avsky för ordning och kunskaper i skolan

Maria Wetterstrand mötte Jan Björklund i en TV-debatt för några veckor sedan. Ministern talade sig varm för kunskapsskolan och ett konstruktivt, ordnat arbetsklimat. Man undrar om någon kan vara emot det? Jo, sannerligen, det kan vänstern som ju ansvarar för den svenska flumskolan sedan många år. Vi fick höra från Wetterstrand att det fanns en motsättning mellan kunskaper och kreativitet, och den svenska skolan var tydligen enormt bra och bubblande av kreativitet tack vare bristen på kunskaper och ordning. Varifrån hade hon fått detta nonsens? Inte från forskning om kreativitet. Se referens nedan som framhåller just kunskaper och konstruktivt arbetsklimat som viktiga. Wetterstrand och övriga vänstern ser världen genom väldiga underliga glasögon och är på ljusårs avstånd från verkligheten, sunt förnuft och vetenskap. Det är så fanatiker fungerar.

Referens

Ma, H.-H. (2009). The effect size of variables associated with creativity: A meta-analysis. [doi:10.1080/10400410802633400]. Creativity Research Journal, 21(1), 30-42.

Personlighet och arbetsresultat

Forskningen om personlighet och arbetsresultat är kvantitativt och empiriskt orienterad. Personligheten mäts med personlighetstest och olika aspekter på beteende i arbetslivet mäts även de kvantitativt, antingen som ”objektiva” mått eller som självbedömningar eller bedömningar av andra. Detta är, om man så vill, positivistisk forskning och den känns säkert främmande för en del. Hela frågeställningen – sambandet mellan personlighet och arbetsresultat – är ju från början kvantitativt tänkt och det är svårt att se hur den skulle kunna analyseras på något annat sätt så att resultaten kan summeras överskådligt och jämföras mellan olika branscher och kulturer. Meta-analys är en relativt ny metodik som har gjort sådana sammanfattningar möjliga. Men det krävs förstås också att många forskare har angripit problemställningarna på någorlunda jämförbara sätt.

Erfarenheterna av meta-analys inom området personlighet och arbetsresultat är nu ganska omfattande; ca 20 års intensivt arbete med analyser av bokstavligen hundratals publicerade studier har gett stabila resultat. Forskningsområdet är kumulativt. Vi vet mera nu än vi gjorde 1990. Praktiska tillämpningar inom området personlighetstestning utvecklas i anslutning till forskningen. Ett exempel är emotionell intelligens som blev ett mycket populärt tema på 1990-talet, mycket tack vare Golemans böcker (Goleman, 1995, 1998) och den enorma uppmärksamhet de fick i media. På svaga grunder gjorde Goleman mycket starka anspråk på att i emotionell intelligens ha funnit en suveränt betydelsefull personlighetsdimension. Media och konsultvärlden kopplade genast på. Det gjorde även forskarna. Omfattande empirisk forskning har nu visat att det finns en kärna av sanning i idén om vikten av emotionell intelligens, låt vara att den inte alls ligger på den nivån som Goleman och andra tänkte sig för 15 år sedan (Joseph & Newman, 2010). Tillämpningar inom testområdet har med framgång utnyttjat den omfattande forskningen på området (Sjöberg, 2010).

Kvantitativt orienterad beteendeforskning gör det alltså möjligt för oss att veta mera, inte bara att veta något annat. Det är en verksamhet som varken domineras av filosofisk spekulation eller inåtvänt teoribygge. Poängen är att en stor internationell forskargrupp samverkar med likartade metoder och frågeställningar på att sådant sätt att man kan bygga på varandras resultat och, som sagt, nå fram till bättre kunskaper och bättre praktiska metoder. Det är ”sanningens ögonblick” när man frågar om ett forskningsområde: Vet vi mera idag än vi gjorde för 20 år sedan? Kan vi göra bättre prognoser?

Referenser

Goleman, D. (1995). Emotional intelligence. New York: Bantam Books.

Goleman, D. (1998). Working with emotional intelligence. New York: Bantam Books.

Joseph, D. L., & Newman, D. A. (2010). Emotional intelligence: An integrative meta-analysis and cascading model. [doi:10.1037/a0017286]. Journal of Applied Psychology, 95(1), 54-78.

Sjöberg, L. (2010). UPP-testet. Teknisk manual. Stockholm: Psykologisk Metod AB.

Dyster debatt

Gårdagens ekonomiska debatt i TV var en trist tillställning. Deltagarna svarade inte på varandras frågor. Så fort de fick ordet passade de i stället på att dra några av sina käpphästar. Det är faktiskt förakt för lyssnarna som sitter framför rutan för att få information om var partierna står, av vilka skäl och vad som skiljer dem. Kan man inte från programledningens sida styra upp det hela genom att införa regler om att frågor måste besvaras? Eller är jag bara naiv?

Godis till väljarna

Så här i slutet av valrörelsen brukar det dyka upp idéer om diverse "godis" som man lovar att en eller annan grupp ska "få" - fast skattebetalarna betalar förstås. I dag ser jag i GP att Pagrotsky vill verka för teater- och konsertbiljetter till alla som fyller 16 år. Se denna länk.Kanske kan man fiska till sig en del röster på det sättet? I ett annat val för ganska länge sedan var det "knattefotboll" som plötsligt blev ett indignationsnummer. Det har inte avhörts sedan.

Så här drivs politik av cyniska personer som inte kan eller vill ta sig an debatt i viktiga samhällsproblem. De rödgröna verkar spela på den planhalvan.

Förvrängda resonemang

DN ger i dagens ledare en intressant analys av skälen till invasionen av Irak. De slutar med att säga att man bör bli misstänksam om det anförs ett antal skäl till ett beslut, inte ett stort och självklart övertygande. I fallet Irakinvasionen har det ju mycket riktigt nämnts ett flertal, minst fyra, skäl. Mycket insiktsfullt resonerat av DN!

Det man undrar är om det finns andra och dolda motiv bakom ett beslut som motiveras med kreativ generering av skäl. Det är då en fråga om argumentation, inte om genomtänkt beslutsfattande. Man resonerar som det fanns en dominansstruktur, dvs det valda alternativet är bäst på nästan alla sätt, sämst på inget. Politiker talar ofta på det sättet, och det är troligen för att de anser att det är ett bra sätt att argumentera offentligt. Medge inte att den egna linjen har nackdelar, inte ens små och tämligen obetydliga sådana. Tala som om den egna politiken är det enda sättet att uppnå alla goda värden, och inte kostar något genom en förlust i något avseende.

Henry Montgomerys forskning om beslutsfattande och dominansstrukturer framstår för mig fortfarande som ett lysande föredöme inom svensk kognitionsforskning. Under inspiration av dessa insikter drev vi ett projektet om "dubbelförnekande". "Det kommer inte att hända och skulle förresten inte vara så farligt". Se referens. Poängen var att traditionellt tänkande om attityder (Fishbein m fl) utgick från att de var resultatet av ett rationellt sammanvägande av aspekter på attitydobjektet; vi fann att det ingalunda förhöll sig så. Uppfattningarna om attitydobjektet tycktes vara dynamiskt styrda mot ett önskat mål, nämligen att hitta argument för en ståndpunkt vars verkliga orsaker man inte kunde eller ville uppge.

Referenser

Montgomery, H. (1989). From cognition to action: The search for dominance in decision making. In H. Montgomery & O. Svenson (Eds.), Process and structure in human decision making (pp. 23-50). Chichester, England: Wiley.

Sjöberg, L., & Montgomery, H. (1999). Double denial in attitude formation. Journal of Applied Social Psychology, 29, 606-621. Klicka här.

Vikten av banala förklaringar

Modeller för psykologiska data, som riskuppfattning, är ofta svaga eller t o m mycket svaga. Det beror troligen till stor del på att forskarna har varit nöjda med "signifikanta" samband, kanske också på att man inte har förstått hur man ska kunna formulera mera kraftfulla modeller, eller att man inte har insett vikten av sådana modeller. Vad det gäller det sistnämnda kan jag hänvisa till Pedhazurs (1982) klargörande diskussion. Om det saknas en eller flera viktiga förklarande faktorer i en modell finns risken att de regressionsvikter som skattas med hjälp av modellen är missvisande (bias).

I exemplet riskperception har jag funnit i ett flertal undersökningar att "riskkänslighet" är en mycket viktig förklarande faktor. Med denna term syftar jag på den nivå i riskbedömningar som en person ligger på; den nivån varierar starkt mellan personer. Se exempel i referenslistan nedan. Tar man med denna faktor i sina modeller hamnar förklaringens styrka på ca 60-70 %, vilket är långt utöver vad man har i vanliga beteendevetenskapliga analyser: 2-3 gånger mera. Faktorn kostar oftast inget att mäta, data finns i det typiska fallet redan insamlade.

"Det är en ointressant och banal faktor" kan man kanske säga. Kanske det. Forskarnas uppmärksamhet ligger naturligtvis på andra faktorer, inte på systematiska olikheter mellan individer i användningen av bedömningsskalorna. Men poängen är att det är en kraftfull och psykologiskt rimlig förklaringsfaktor vars användning gör att övriga faktorers vikter kan uppskattas på ett mera tillförlitligt sätt.

Det finns oerhört omfattande psykologisk forskning som fastnat i mycket svaga förklaringsmodeller, t ex självförtroende som bara är svagt relaterat till beteende. Stora datamängder har garanterat statistisk signifikans, men detta är bara ett "glaspärlespel" för gallerierna. Sökande efter kraftfulla modeller kan leda till stor framgång om man är medveten om vikten av "banala" faktorer och tar med dem i modellerna. På så sätt når man bättre förståelse av beteendet och en mera giltig bild av betydelsen också av de "icke-banala" faktorernas inverkan på det man vill förklara.

Referenser

Pedhazur, E. J. (1982). Multiple regression in behavioral research. Explanation and prediction. New York: Holt, Rinehart and Winston.

Sjöberg, L. (2004). Explaining individual risk perception: the case of nuclear waste. Risk Management: An International Journal, 6(1), 51-64. Klicka här.

Ny blogg om tester och psykometrik

Jag har startat en ny blogg med specialinriktning på tester och psykometrik, se här.Den kommer att behandla både enskilda test, mina egna och andras, och allmänna teoretiska och empiriska frågor. Även annan psykometrik kommer att tas upp, som attitydmätning.

Att nå svåra mål

De flesta når troligen inte alla sina viktiga och svåra mål, kanske bara några få. Det kan bero på att de har mål som är orealistiska men också på att de ger upp för snabbt. De riktigt intressanta målen är ofta svåra att uppnå och sannolikheten att misslyckas är därför stor, medan man kan lyckas om man är ihärdig och inte ger upp, att man försöker flera gånger, betydligt fler än vad som är vanligt (Sjöberg, 2008).

Wiseman (2009) ger goda råd om hur man kan nå sina mål i sin utmärkta självhjälpsbok. Att dagdrömma om hur underbart det skulle vara om målet uppnåtts hjälper inte alls. Man måste föreställa sig stegen dit.

1. Gör upp en plan, skriv ner den. Formulera konkreta delmål.
2. Berätta för andra om din föresats.
3. Belöna dig själv när du klarat av etappmål.
4. Räkna med att du kommer att misslyckas ofta, försök ta misslyckandena med en klackspark. Inse att de inte beror på dig själv utan att de är naturliga när man försöker något svårt.

Wiseman har ett schema för planering och uppföljning, som nog kan passa en del. Uthållighet är en personlighetsdimension av betydelse i många sammanhang (Sjöberg, 2010). "Big Five" förklarade i mina testdata ca 30% av variansen i uthållighet - mycket men inte allt. Viktigast var emotionell stabilitet, därefter extraversion och öppenhet.

Planering måste ha ett realistiskt tidsperspektiv. Man kan aldrig förutse alla komplikationer, inte heller säkert veta vilka prioriteringar man själv har när det kommer till kritan. Problemen måste lösas flexibelt allt eftersom de dyker upp, se Lindbloms (1959) klassiska artikel.

För att nå svåra mål måste man ha ett starkt intresse - det måste vara kul på vägen. Utmaningarna som delmålen innebär måste vara lagom svåra för att intresset ska utvecklas och bibehållas (Sjöberg, 2006). Om det är för enkelt blir man uttråkad, är det för svårt tappar man lusten.

Ta dagdrömmar lätt och gärna med humor: ”The secret life of Walter Mitty” rekommenderas för det syftet. Om denna klassiska novell, se här, och filmen här.

Referenser

Lindblom, C. E. (1959). The science of "muddling through". Public Administration Review, 19, 79-88.

Sjöberg, L. (2006). What makes something interesting? (Review of the book, Exploring the psychology of interest by Paul J. Silvia). PsycCRITIQUES, 51 (46, Article 4), No Pagination Specified. Klicka här.


Sjöberg, L. (2008). The psychology of taking chances and succeeding with very difficult things. Klicka här.

Sjöberg, L. (2010). UPP-testet: Teknisk manual. Stockholm: Psykologisk Metod AB. Klicka här.

Wiseman, R. (2009). 59 seconds. Think a little and change a lot. London: Macmillan.

Att bedöma lögn och sanning

Wiseman har skrivit en självhjälpsbok som tar upp myter ur vardagspsykologin och visar på bättre alternativ med stöd i forskningen. Jag ska komma tillbaka till vad man kan lära sig ur denna utmärkta bok flera gånger. Idag behandlar jag bedömningar om lögn och sanning, ett tema som är av stor vikt både i vardagslivet och yrkesmässigt för många, inte minst i rättsväsendet och näringslivet.

Här är vanliga föreställningar om vad som utmärker en person just i den situation när han eller hon ljuger:

• Undviker ögonkontakt
• Ler mycket
• Sitter eller står oroligt
• Svettas
• Täcker munnen med en hand
• Ger långa och omständliga svar på frågor
• Ger svar som är ostrukturerade
• Nickar mycket
• Gestikulerar mycket
• Talar tyst

Om någon gråter, eller är mycket upprörd, kan ses som tecken på lögn eller sanning.

Tänk nu efter ett tag. Tror du själv på att detta är vad som utmärker lögn eller sanning? Det är du i så fal inte ensam om. Domstolar anser sig ofta kunna bedöma vad som "bär det självupplevdas prägel".

Men alla dessa ”tecken på lögn” säger i själva verket lite eller ingenting. De är tecken på nervositet men man kan ju vara nervös av många skäl. Det är en utbredd – och felaktig - uppfattning att man kan bedöma om någon ljuger utifrån kroppsspråk, inte minst i domstolar.

Vad är då mera användbara tecken på lögn? De finns i innehållet i det som sägs. Lögner

• Innehåller färre detaljer
• Innehåller färre referenser till den talande, ord som jag, mig min etc är mera sällsynta
• Är kortare än sanningar
• Är undvikande, svarar inte rakt på sak på frågor

Forskningen om lögner har dessutom visat att de flesta kraftigt överskattar sin förmåga att avslöja lögner. De som är bra på det – och de är få – har en öppen attityd och väntar i det längsta med att bestämma sig för om de ska tro eller inte, på det som sägs. Deras informationsinhämtning är öppen och inte ett försök att bekräfta vad de tidigt bestämt sig för. Det är förödande i många sammanhang att låta sig styras av tidiga intryck och ”personkemi”. Inte minst gäller detta i anställningsintervjuer. Forskningen visar att många ljuger i sitt CV och i en sådan intervju.

Referens
Wiseman, R. (2009). 59 seconds. Think a little and change a lot. London: Macmillan.

Effekter av psykoterapi

Forskningen om psykoterapins effekter är viktig eftersom kravet på evidensbaserad behandling blir allt starkare, från patienter och uppdragsgivare. Tidigare forskning har gett stöd till kognitiv beteendeterapi medan forskare i allmänhet - inklusive mig själv - har varit skeptiska till psykodynamisk behandling. Det är en skepsis som har haft sin grund i att det funnits ytterst lite forskning av tillräcklig god kvalitet, t ex med kontrollgrupper, som gett stöd åt denna typ av behandling, som ju i sin tur är mycket vanlig. Läget håller emellertid på att ändras i och med att det nu börjar publiceras vetenskapligt acceptabla utvärderingar av dynamisk terapi som visar på betydande effekter, i vissa fall t o m större än av KBT. Omfattande referenser finns i en nyligen publicerad översiktsartikel av Shedler (2010). Den finns i American Psychologist, som är en vida spridd vetenskaplig tidskrift med stort anseende.

Detta är en mycket positiv utveckling och jag har inget emot att ändra åsikt när det kommer övertygande forskningsresultat som går på tvären mot vad jag tidigare skrivit och sagt. I själva verket är jag skyldig att ändra åsikt om jag ska vara trogen mina vetenskaopliga värderingar som säger att slutsatser måste vara empiriskt grundare. Det är en grundbult i rollen som forskare. För andra, för praktiskt arbetande psykologer är det givetvis minst lika viktigt att lita till den egna erfarenheten av behandlingsarbete, men då helst i medvetande om felkällor som kan påverka de uppfattningar som byggs upp på det sättet.

I alla relationer mellan terapeut och patient finns moment som kan leda till positiva eller negativa konsekvenser. Det är därför det viktiga är vilken terapeuten är och om han eller hon fungerar konstruktivt, dvs förstår,accepterar och tycker bra om patienten. Om inte dessa villkor är uppfyllda kan KBT inte hjälpa alls, något jag själv upplevde som patient för 10 år sedan i en krissituation. Terapeutfaktorn är av stor betydelse, viktigare än behandlingsmetodiken.


Referenser

Shedler, J. (2010). The efficacy of psychodynamic psychotherapy. American Psychologist, 65(2), 98-109.

Varför signifikanstesta - egentligen?

Signifikanstestning har i 50 år varit obligatorisk för forskare som vill få sina resultat publicerade. Det har lett till tråkiga konsekvenser eftersom man blivit ensidigt inriktad på statistisk signifikans. Många har en ytlig förståelse av begreppet och förväxlar det med betydelse. Man är ganska sällan klar över att storleken av en effekt är minst lika viktig som ”signifikansen” - i själva verket mycket viktigare enligt min mening. Om man får signifikanta resultat eller ej beror till mycket stor del på stickprovets storlek. I den elementära metodundervisningen verkar det som om man sällan tar upp frågan om effektstorlek. Se Sjöberg (2003).

Signifikanstänkandet har också haft andra negativa konsekvenser (Sjöberg, 1999), ett exempel från utvärderingen av psykologiska test ges i slutet av detta inlägg. Men varför testar man för signifikans? Ett viktigt skäl är troligen att man ska kunna vara någorlunda säker på att resultatet man fått inte har uppkommit av en slump - att det ska kunna replikeras. Kanske är detta det underliggande verkliga skälet, även om det ganska sällan har diskuterats.

Frågan är ju viktig eftersom intuitiva föreställningar är till föga hjälp här, se klassikern Tversky och Kahneman (1971). Tversky och Kahneman visade att forskare (psykologer) kraftigt överskattade sannolikheten att ett ”signifikant” resultat skulle kunna replikeras i en ny studie. Forskarna verkar inte ha varit klara över att sannolikheten för replikation är något helt annat än det vanliga alfa-värdet, som är sannolikheten att ett resultat uppkommer om nollhypotesen är sann. Om alfa=0.05 tror man att sannolikheten för replikation är 0.95 eller något strax därunder.


Sannolikheten för att replikera ett signifikant resultat diskuteras i detalj av Lecoutre et al. (2010). Det tycks som om debatten nu leder fram ett vettigt sätt att praktiskt hantera skattningen av denna sannolikhet med början i Killeen (2005). Killeen har kritiserats intensivt (t ex Miller, 2009) men det verkar som om Lecoutre et al. har fått stil på debatten. Killeens artikel tycks ha fått en del forskare att börja använda hans alternativ till traditionell signifikanstestning. Något tycks vara på väg att hända, men debatten som förts av psykologer borde nog analyseras av statistiker och vetenskapsteoretiker.

Det är tankeväckande att hela frågan som Tversky och Kahneman besvarade i en fotnot i sin artikel 1971 nu ger upphov till mycket omfattande tekniska utredningar där de mest olika åsikter är företrädda. Om man INTE kan bestämma sannolikheten för replikation (Miller, 2009) verkar ett huvudmotiv för signifikanstestning falla bort.

En brasklapp är denna: i små stickprov kan resultaten bli kraftigt påverkade av några få avvikande värden. Det gäller därför att vara extra noga med analyserna när man arbetar med små stickprov (Lemons, 2009).

Signifikanstänkandet styr också ibland rekommendationer om storleken på stickprov. Vid utvärdering av validiteten hos psykologiska test har man länge krävt att minst 100 personer ska ingå i stickprovet. Denna siffra baseras på s k power-analys: man vill ha 90 % chans att belägga ett samband som signifikant på minst nivå alfa=0.05, givet att korrelationen mellan test och kriterium är minst 0.30 i populationen. Om kravet ej är uppfyllt sägs studien vara ”inadekvat” oavsett resultatet (Lindley et al., 2008). Men det är inte Gud som har bestämt värdet på dessa parametrar! Antag att vi ansätter andra lika rimliga eller lika godtyckliga värden på parametrarna. Om vi vill belägga ett samband utifrån konventionell signifikans (p<0.05) med en korrelation på 0.40 i populationen med t ex minst 50 % chans att upptäcka den, vad händer då? Rekommendationen blir N=30 (som ger 61 % chans för att vara exakt), se Tabell F.2 i Cohen et a. (2003). N=100 behövs inte alls i denna situation. Det är uppenbart orimligt att döma ut en studie som ”inadekvat” utifrån vilken storlek stickprovet bör ha som slutsats av en power-analys. Denna typ av analys kan vara bra vid planeringen av en undersökning, men är inte ett lämpligt underlag för att bedöma kvaliteten av resultaten. I själva verket vimlar det av publicerade valideringsstudier av psykologiska test som använt sig av mindre stickprov, t ex en sammanställning av valideringsstudier av det kända personlighetstestet OPQ för urval av säljare (SHL, 1999-2007). Av nio citerade studier var det bara två som uppfyllde kravet N=minst 100. (Intressant är också hur låga sambanden med säljframgång var, i genomsnitt r=0.06, men det är en annan historia som jag snart ska återkomma till).

Referenser
Cohen, J., Cohen, P., West, S. G., & Aiken, L. S. (2003). Applied multiple regression/correlation analysis for the behavioral sciences. Mahwah, NJ: Erlbaum.
Killeen, P. R. (2005). An Alternative to Null-Hypothesis Significance Tests. [doi:10.1111/j.0956-7976.2005.01538.x]. Psychological Science, 16(5), 345-353.
Lecoutre, B., Lecoutre, M.-P., & Poitevineau, J. (2010). Killeen's probability of replication and predictive probabilities: How to compute, use, and interpret them. [doi:10.1037/a0015915]. Psychological Methods, 15(2), 158-171
Lemons, C. J. (2009). Replication of significant correlations in small samples. Evaluation & Research in Education, 22(2-4), 75-86.
Lindley, P., Bartram, D., & Kennedy, N. (2008). EFPA review model for the description and evaluation of psychological tests. Test review form and notes for reviewers. Version 3.42: European Federation of Psychological Associations.
SHL. (1999-2007). OPQ32. SHL sales report. Technical manual. SHL Group Ltd.
Miller, J. (2009). What is the probability of replicating a statistically significant effect? [doi:10.3758/PBR.16.4.617]. Psychonomic Bulletin & Review, 16(4), 617-640.
Sjöberg, L. (1999). Psykologisk forskningsmetodik och praktik: tre haverier. (Methods and practice of psychological research: three disasters). VEST: Journal for Science and Technology Studies, 12(3), 5-25.
Klicka här.
Sjöberg, L. (2003). Good and not-so-good ideas in psychological research. A tutorial in idea assessment and generation. VEST: Journal for Science and Technology Studies, 16, 33-68.Klicka här.
Tversky, A., & Kahneman, D. (1971). The belief in the "law of small numbers". Psychological Bulletin, 76, 105-110.

Fascinerande psykologibok

Richard Wiseman, engelsk professor i ”Public Understanding of Psychology”, är känd för sin tidigare bok om tur och otur (2004) och har mera nyligen gett ut en bok med den engelska titeln Quirkology. The curious science of everyday lives. (Den finns på svenska, se referens nedan). Boken om tur och otur var spännande. Wiseman hade bjudit in människor som menade sig ha tur eller otur och undersökte vad som skilde dem. Jag skrev om den forskningen i en tidigare artikel (Sjöberg, 2003). Den leder till en del bra idéer om hur man kan leva så att man får mera "tur" - det är ingen slump att somliga klarar sig bra utan mycket en fråga om öppenhet och kreativitet.

Den senare boken är mycket bredare upplagd. Den innehåller 6 ganska omfattande kapitel som behandlar aktuella forskningsresultat inom socialpsykologi och kognitiv psykologi, i allmänhet erhållna genom studier av människor i naturliga miljöer och inte i laboratorier. Wiseman har en stor förmåga att komma på spännande idéer om fenomen som är oväntade och som få eller inga har undersökt före honom. Han har också en stor talang som skribent och det är ett nöje att läsa honom, man har svårt att lägga boken ifrån sig. Han påminner ganska mycket om Malcolm Gladwell som jag skrivit om flera gånger på denna blogg, men en stor skillnad är att Wiseman mest skriver om sin egen forskning medan Gladwell letar upp och skriver om andras intressanta resultat.

Det är ett antal disparata teman som tas upp i boken: vidskepelse, humor och stress för att nämna några. Genomgående tar Wiseman upp resultat som är oväntade utifrån ”sunt förnuft” och som hans anser är viktiga, inte bara kuriositeter.

Men man undrar lite hur viktiga resultaten är, om de kan replikeras och vilka alternativa tolkningar som kan finnas. Ta forskningen om leenden som exempel. Det finns sanna och falska leenden. I sanna leenden deltar både ögonen och munnen, i falska bara munnen. Man kan träna sig på att känna igen falska leenden. I en studie tog man fram data från en grupp kvinnor som just slutat high school många år tidigare. De som hade sanna leenden på fotografierna klarade sig mycket bättre i livet och levde längre än dem som hade falska leenden (även kallade Pan Am-leenden). Det är en spännande uppgift att fundera ut tolkningar av ett sådant samband. Ännu mera spännande att försöka replikera det.

Ett annat och relaterat exempel är om man kan avslöja lögnare. Det är svårare än de flesta tror, och särskilt svårt om man styrs av det man ser och inte det man hör. Lögnaren tenderar att göra kortare uttalanden med mindre detaljer och med färre referenser till sig själv, enligt forskning som Wiseman refererar, och det låter rimligt men är kanske lite för enkelt. Wiseman nämner inte ofta hur viktiga de faktorer är som han diskuterar och i många fall tror jag att det rör sig om svaga effekter, t ex forskningen om effekter av förnamn.

Boken är bra som läsning för den som vill kunna ta intressanta ämnen i konversation. Alla har något att säga om resultat av den typen som Wiseman skriver om. Humorkapitlet innehåller dels ett antal riktigt roliga historier som var nya åtminstone för mig och i de flesta fallen, och intressanta resultat om vad som är roligt för män och kvinnor. Ett annat exempel är annonser som skrivs för att få nya bekantskaper. Män verkar ha klarare för sig hur en bra annons ska skrivas än vad kvinnor har. Om en kvinna funderar på att skriva en sådan annons bör hon be en man om hjälp, skriver Wiseman, aningen provokativt.

Wiseman lär vara Storbritanniens mest omtalade psykologiforskare och han syns mycket ofta i media. På det hela taget tycker jag att det ger ett bra betyg till brittiska media. Wiseman är ingen opportunist eller humbugpsykolog, vilket man skulle tro utifrån den svenska titel som hans senaste bok har fått. Dålig konsumentinformation där.

Referenser

Sjöberg, L. (2003, 30 Augusti). Man kan själv vända otur till tur. Metro, sid. 6. Klicka här.
Wiseman, R. (2004). Tur eller otur. Stockholm: Wahlström och Widstrand.
Wiseman, R. (2008). Hjärnknäppt - Vår konstiga hjärnas egendomliga vanor. Stockholm: Schibsted Förlagen.

Valprognoser igen

I går publicerades SCB:s valundersökning: ca 9000 tillfrågade vara 1/3 vägrade svara eller föll bort av andra skäl. Kommentarerna tycks ha varit: "Man kan lita på denna undersökning för det är så många som har svarat". Få tycks ha insikt om vad bortfallet betyder för kvaliteten på en undersökning - det kan nämligen vara systematiskt och inte slumpmässigt, dvs korrelerat med politiska preferenser. Ännu ett tekniskt problem med SCB (och vissa andra institut) är att de viktar svaren på grundval av en fråga om hur man röstade i förra valet. Men alla vill inte tala om det, eller har glömt hur de röstade. Forskning om denna fråga visar att minnet kan vara felaktigt (Plumb, 1986). SOM-institutet har enligt uppgift svenska data på att man minns fel i 25 % av fallen. Fyra år är en lång tid och i nuläget har troligen många skiftat preferens under dessa år. Sådana skiften tycks kunna leda till minnesfel; något som var tydligt efter valet 1982 då åtskilligt flera "mindes" sig ha röstat på folkpartiet än vad som faktiskt var fallet. Data som i denna mening stödjer eller talar mot minneskorrektion antar jag finns t ex hos SCB.

SCB:s oviktade data visar en övervikt för alliansen. Det tycks inte finnas starka skäl att tro mera på de viktade. I oviktade data faller visserligen KD och C under 4 %-spärren, men allmänborgerliga väljare har tidigare ställt upp i sådana lägen för att små partier inte ska falla ur riksdagen.

Flera senare opinionsundersökningar har dessutom en seger för alliansen som prognos.Tidsfaktorn kan vara viktig eftersom det ser ut att pågå förändringar i den politiska opinionen, kanske beroende på kriserna i Sydeuropa eller på att det rödgröna budgetförslaget inte blev populärt, eller att Sveriges finanser för beröm från många håll. De rödgröna tycks inte vara trovärdiga när det gäller att sköta landets ekonomi.

Det finns numera också en firma som undersöker "valvinden", dvs vad folk tror om utgången av valet. Sådana data är bättre som underlag för prognoser än vanliga opinionsundersökningar - något som inte är allmänt känt men borde vara det, se referensen nedan. Valvinden visar nu på en klar seger för Alliansen i höst.

Två jokrar i leken är Sverigedemokraterna som ligger nära 4 % och kärnkraften som ingen diskuterar. Upploppen i storstädernas förstäder torde stärka Sverigedemokraternas chanser av uppenbara skäl. Kärnkraften kan få borgerliga kärnkraftsmotståndare att rösta på miljöpartiet. Det påstås att en hel del kvinnor har övergett tidigare centersympatier och nu föredrar miljöpartiet, det kan i så fall hänga ihop med kärnkraften. (Kvinnor tenderar att vara motståndare till kärnkraften). En liten grupp, kanske, men det kan räcka för att tippa över balansen till de rödgröna. Ännu en faktor som sällan diskuteras är det kungliga bröllopet. Med den maniska besatthet som media och samhället i stort har visat denna händelse är det lätt att tro att den kan spilla över i en känsla av lojalitet med samhällets politiska maktstruktur och med partier som är öppet anhängare av monarkin. (S) har ju lovat i 100 år att Sverige ska bli republik och (V) något liknande. (Ohly går inte ens på middagen). Miljöpartiet är också motståndare till monarkin.

Referenser

Plumb, E. (1986). Validation of voter recall: Time of electoral decision making. [doi:10.1007/BF00988434]. Political Behavior, 8(4), 302-312.

Sjöberg, L. (2009). Are all crowds equally wise? A comparison of political election forecasts by experts and the public. Journal of Forecasting, 28(1), 1-18. Klicka här.

Roliga citat

Vetlanda-Posten: “I onsdags kväll såg Henry en dansk pick-up som stod parkerad invid vägen en bit från hans gård. Men om det är något märkligt med den, vet han inte. ‘Vi vet ingenting’, säger han. Frågan folket i Erikshester ställer sig är: varför? Kriminalinspektör Göran Wahlström ställer sig samma fråga.”

Dala-Demokraten: “Folket måste sluta upp och se de föreställningar som erbjuds annars kommer det snart att vara slut på möjligheterna att ha teater som kulturellt utbud i kommunen.”

Psykologins förändringar

APS har i ett aktuellt nummer av sin tidskrift Observer (nr 4, 2010) bett författare till introduktionsböcker i psykologi kommentera ämnets utveckling i ljuset av hur böckerna har förändrats under ca 20 år. Det är ganska intressant men lite ytlig läsning. Tidsperioden är ju ganska kort. Jag jämförde över en 50-årsperiod två amerikanska läroböcker som varit standard vid Stockholms universitet, se min presentation här. Jag tror jag missade den starka tendensen till evidensbasering i nutida psykologiundervisning på collegenivå. Det där är ju en stormvind som breder ut sig också över praktisk verksamhet. Mycket sunt.

Ett uppmärksammat exempel är en monografi av Baker et al. (2009). De skriver

“Over the past 20 years, the prevalence of mental health disorders has nearly doubled in the United States. Yet despite the number of empirically supported treatments now available for a variety of disorders, most clinical psychologists and therapists elect not to use them or rely on out-of-date procedures. Some of these clinicians, coming out of training programs that did not use or teach these scientifically supported methods, may not even be aware of how effective such treatments can be.”

Skälet till att man kräver evidensbasering är troligen ökade problem som kräver psykologers insatser, men också att det numera finns evidens i stor och snabbt ökande utsträckning. För inte så länge sedan kunde en enstaka eller en handfull studier räcka för generella uttalanden i läroböcker, nu går man på metaanalyser som ofta summerar hundratals studier på ett övergripande sätt och som tar fram mått på effektstorlekar. Förr räckte det med ”statistisk signifikans” men det är faktiskt lätt att få sådan signifikans i sina data om man har ett någorlunda stort stickprov, även för pyttesmå effekter av ringa praktisk betydelse.

En annan förändring som främst märks i ett 50-årsperspektiv är mentalismen, att det har blivit acceptabelt och anses fullt möjligt att studera mentala processer, hos människor. Det har medfört en starkt minskad tilltro till experiment med djur och – inom inlärningsforskningen – memorering av meningslösa stavelser. När jag läste pedagogik 1959 var huvudboken i inlärningspsykologi en lärd lunta som var späckad med dylikt (Deese, 1957). Eftersom jag alltid varit skeptisk mot auktoriteter hade jag inga svårigheter att reagera negativt på den tidens dominans för behavioristisk inlärningsteori. Jag tyckte och tycker att man som psykolog och forskare ska vara trogen sitt sunda förnuft. Inlärning hos människor kan inte rimligen studeras hos råttor, vilket den store Skinner gjorde och blev världsberömd på. (Kanske bör man ”osäkra sin revolver” när någon forskare ges epitetet ”stor”, något som jag faktiskt sett nyligen i ett helt annat sammanhang och som enbart tycktes vara uttryck för naiv tilltro till auktoriteter. Sakfrågorna kortsluts, liksom tänkandet). Under årens lopp har jag skrivit en hel psykologikritik, en del tidiga artiklar finns samlade i en liten bok som numera kan laddas ner från nätet (Sjöberg, 1977).



Referenser

Baker, T. B., McFall, R. M., & Shoham, V. (2008). Current status and future prospects of clinical psychology: Toward a scientifically principled approach to mental and behavioral health care. [doi:10.1111/j.1539-6053.2009.01036.x]. Psychological Science in the Public Interest, 9(2), 67-103.

Deese, J. E. (1957). Inlärningspsykologi. Stockholm: Svenska bokförlaget.

Sjöberg, L. (1977). Kritisk psykologi och psykologisk kritik Stockholm: Psykologiförlaget. Klicka här.

Roliga citat

Smålandsposten: “Pålitlig flicka söker plats hos ungkarl på landet. Är van att sköta svin."

Östra Småland: “Ett 30-tal föräldrar hade samlats för att få information och droger."

Chefsframgång och personlighet

Chefer misslyckas ofta. Amerikanska data tyder på ca 50% misslyckade rekryteringar. Personlighet tycks vara en avgörande faktor. Misslyckade rekryteringar kan bli oerhört kostsamma. Personlighet är en kritisk faktor i sammanhanget. Väl fungerande test kan vara extremt kostnadseffektiva.

Hogan, Hogan och Kaiser har skrivit en utmärkt översikt av området, som ger "state of the art" . Rekommenderas! Den är ännu inte publicerad men finns på en länk, se nedan. Deras inriktning är i hög grad på Big Five. Men Big Five har gett ytterst lite vid validering i arbetslivet. Jagstyrka är ett intressant alternativ.

Begreppet jagstyrka har en omfattande teoretisk grund. UPP-testet mäter jagstyrka och korrigerar för skönmålning. Korrelationen i en grupp chefer mellan jagstyrka och av koncernledningen bedömd effektivitet var 0.63. Se bilden ovan.

Visst önskar man sig replikationer av ett sådant resultat, men onekligen är det lovande. Valideringar är ju svåra att genomföra, men mina resultat tyder på att proxyvalidering fungerar, se referens nedan. Proxyvalidering innebär att man validerar testet mot skalor som mäter arbetsmotivation, resultatorientering, förändringsvilja, balans mellan arbete och övrigt liv samt arbetsintresse. Sådana skalor finns inkorporerade i UPP-testet och mäts rutinmässigt där. Det tycks som om validering mot denna typ av skalor ger resultat som är jämförbara dem som man får vid validering mot oberoende bedömningar.


Referenser

Hogan, J., Hogan, R., & Kaiser, R. B. (2011). Management derailment APA handbook of industrial and organizational psychology, Vol 3: Maintaining, expanding, and contracting the organization. (pp. 555-575): Washington, DC, US: American Psychological Association. Klicka här.


Sjöberg, L. (2005). Ledarskap och personlighet: Testning av jagstyrka. (Leadership and personality: Testing ego-strength) (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2005:7). Stockholm: Stockholm School of Economics.
Klicka här.

Sjöberg, L. (2010). UPP-testet och kundservice: Kriteriestudie. Forskningsrapport 2010:6. Stockholm: Psykologisk Metod AB.
Klicka här.

Sjöberg, L. (2010). A third generation personality test (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2010:3). Stockholm: Stockholm School of Economics.
Klicka här.

Valprognoser igen

Det är bättre att fråga människor hur de tror att det kommer att gå i valt än vilket parti de tänker rösta på. Se forskning i den artikel som refereras nedan. Ett inslag i SvT:s Agenda för en tid sedan tog upp saken, se denna länk.Vadslagningsdata brukar ge en bra prognos, och inte bara av politiska val utan även av helt andra händelser, som Nobelpris och Oscarsvinnande filmer (Surowiecki, 2004). Vad beror det på? En till synes rimlig förklaring är att människor gör noggranna och genomtänkta prognoser om de satsar pengar på dem. Men forskningen stöder inte den förklaringen. Det verkar snarast vara så att när det gäller vissa typer av intressanta prognoser sitter många människor inne med en bit av sanningen. När man kombinerar deras prognoser (medianer) tar felen ut varandra. Enskilda personer kan ju göra helt felaktiga prognoser, men åt olika håll. [Önsketänkande spelar stor roll, se Sjöberg & Biel (1983)]. Det behöver inte alls vara "experter" som gör prognoserna. I min studie av valet 2006 var experterna sämre än en grupp från allmänheten, liksom opinionsundersökningar.

Det brittiska valet tycks ha visat på vadslagningens fördelar som prognos även om Tories inte orkade riktigt ända fram. Läget i Sverige idag stämmer hyfsat bra med det som vedslagarna tror på, nämligen en mycket liten skillnad mellan blocken, medan opinionsstudierna svänger dramatiskt. Vanliga expertprognoser har ju ända fram tills nu varit säkra på en rödgrön seger, med stöd i alla opinionsundersökningar sedan valet 2006 (med ett par undantag).


Referenser



Sjöberg, L. (2009). Are all crowds equally wise? A comparison of political election forecasts by experts and the public. Journal of Forecasting, 28(1), 1-18. Klicka här.


Sjöberg, L., & Biel, A. (1983). Mood and belief-value correlation. Acta Psychologica, 53(3), 253-270. Klicka här.


Surowiecki, J. (2004). The Wisdom of Crowds: Why the Many Are Smarter Than the Few and How Collective Wisdom Shapes Business, Economies, Societies and Nations. New York: Doubleday.

Snabbare och enklare testvalidering

Psykologiska test behöver valideras. Det finns många test på marknaden som har ingen eller ytterst svag dokumentation om hur de fungerar gentemot kriterier, alltså sådant som de ger sig ut för att kunna göra prognoser av, som arbetsresultat. Detta är speciellt fallet om vi ställer kravet att de ska visa sig fungera I SVERIGE. Många test är ju översättningar av amerikanska eller brittiska original och de svenska agenterna har sällan egen forskning eller utvärdering på schemat.

Skälen till att det förhåller sig på det sättet ligger i kraven på externa kriterier, alltså av testningen oberoende bedömningar eller mått på arbetsresultat. Sådana bedömningar är svåra att få - de kostar tid och pengar och är dessutom ofta mycket känsligt material. En enklare metod är att använda proxykriterier, alltså data som kan fungera som ersättning för oberoende bedömningar och som kan samlas in i samband med testningen. Det kan handla om mått på arbetsmotivation eller balans mellan arbete och övrigt liv. Det är väl känt från mycket omfattande forskning att sådana data är relaterade till arbetsresultat. Se t ex Judge m fl (2001) för en metaanalys av arbetstillfredsställelse och arbetsresultat. UPP-testet samlar in sådana data rutinmässigt och de har använts för att validera testet, med goda resultat (Sjöberg, 2008).

Frågan är emellertid om proxykriterier verkligen kan ersätta oberoende bedömningar. I en aktuell studie av en avdelning för kundservice i ett finansbolag fick jag tillgång till förmansbedömningar av bl a "Värde för företaget", alltså om en anställd var så bra att man ville satsa på att behålla honom eller henne, om den sortens person var vad man ville rekrytera. UPP-testdata samlades in från de anställda. (Över 80 % deltog). Validitet i betydelsen samband mellan testdata och oberoende bedömningar relaterades till validitet gentemot proxykriterier, se bilden ovan. Det framgår att sambandet är mycket starkt. Proxyvalidering ger tydligen i dessa data resultat som är jämförbara med validering mot av testningen oberoende förmansbedömning.

Om detta står sig i nya undersökningar - vilket är rimligt att förvänta - öppnas möjligheten till enklare och billigare testvalideringar, vilket i sin tur borde kunna uppmuntra testkonstruktörer och -leverantörer av utländska test att pröva värdet av sina produkter. UPP-testet finns också i form av en modul som enbart mäter proxykriterier, den kan kopplas till vilket test eller vilken annan bedömningsprocedur som helst. Se vidare en kortfattad rapport (Sjöberg, 2010) i referenslistan nedan.


Referenser

Judge, T. A., Thoresen, C. J., Bono, J. E., & Patton, G. K. (2001). The job satisfaction-job performance relationship: A qualitative and quantitative review. Psychological Bulletin, 127(3), 376-407.


Sjöberg, L. (2008). Bortom Big Five: Konstruktion och validering av ett personlighetstest. (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2008:7). Stockholm: Stockholm School of Economics. Klicka här.

Sjöberg, L. (2010). Proxyvalidering fungerar! Forsnkingsnotis 2010-05-25. Stockholm: Psykologisk Metod AB. Klicka här.

Sjöberg, L. (2010). A third generation personality test. (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2010:3). Stockholm: Stockholm School of Economics. Klicka här.

Hur ska man tolka ett överflöd av information?

Människor har begränsad förmåga att göra komplicerade bedömningar utan hjälp av datorer och analytiska beslutsregler. Detta har varit känt sedan många år. En klassiker är en ofta citerad artikel av Miller (Miller, 1956). Expertbedömningar av människor, t ex i arbetslivet vid rekrytering, är ett av många exempel där forskningen bekräftat denna tes (Grove & Meehl, 1996). Det finns viktiga undantag, och experters intuition KAN vara rättvisande, men det gäller i speciella fall, nämligen när det finns snabb och tydlig återkoppling på beslut och när dessa grundas på en teori som baserats på empirisk evidens (Kahneman, 2003).

Det är vanligt att olika bedömare kommer till olika slutsatser på grundval av information som är någorlunda mångfacetterad och komplicerad (och detta är ju mycket vanligt). En bedömare som kommer tillbaka till ett fall efter en viss tid tenderar att ändra sin bedömning. Somliga bedömare är säkert skickliga men eftersom de kommer till olika slutsatser kan inte alla vara det.

Samtidigt som vi har denna mänskliga begräsning i informationsbehandlingen är det tyvärr så att vi har en tendens att falla offer för en illusion. Ju mera information vi får desto säkrare blir vi i våra bedömningar, men i själva verket blir dessa av allt sämre kvalitet ju mera informationsmängden ökar utöver ett visst optimalt värde. I min bok om beslutsfattande har jag beskrivit denna illusion (Sjöberg, 1978).

De flesta personlighetstest ger en komplicerad bild av den testade personen. Detta är ju fullt rimligt eftersom alla ”vet” att människor är komplicerade varelser. Ofta använda moderna test ger resultatprofiler med 30-40 dimensioner. Kanske är detta en populär och accepterad standard på grund av den illusion som nämndes ovan: ju mera information desto säkrare blir vi i våra bedömningar. Forskningen om bedömningar har emellertid visat att man får ett bättre resultat om man använder en tydlig regel för att väga samman informationen. En sådan regel kan helt enkelt vara grundad på beslutsfattarens, eller testanvändarens, egna uppfattningar om hur betydelsefulla dimensionerna i testet är för en viss användning, t ex för rekrytering till en viss befattning. Med hjälp av bedömningar av dimensionernas betydelse kan man aggregera testinformationen till en sammanfattande bedömning av en persons lämplighet för en viss befattning. Detta förenklar i hög grad uppgiften att utifrån testet komma fram till en slutsats. Det är ett effektivt sätt att svara på den vanliga frågan inför ett komplicerat testresultat: ”Hur ska jag tolka det här”? Det finns personlighetstest som har en funktion av den här typen inbyggd. Jag tror att det innebär ett stort framsteg om man på detta sätt tillgodogör sig forskningen om bedömningars tillkortakommanden.

Referenser
Grove, W. M., & Meehl, P. E. (1996). Comparative efficiency of informal (subjective, impressionistic) and formal (mechanical, algorithmic) prediction procedures: The clinical-statistical controversy. Psychology, Public Policy, and Law, 2, 293-323.

Kahneman, D. (2003). A perspective on judgment and choice - Mapping bounded rationality. American Psychologist, 58(9), 697-720.

Miller, G. A. (1956). The magical number seven, plus or minus two: Some limits on our capacity for processing information. Psychological Review, 63, 81-97.

Sjöberg, L. (1978). Beslutsfattande. Psykologiska studier av valsituationer. Stockholm: Natur & Kultur. Hämta boken
här.

Roliga citat

Borås Tidning: ”Slagsmål utbröt tydligen och grannen fick ytliga skärsår. Klart står att det var mycket sprit med i bilden och att polisen därför ännu har ett mycket dimmigt begrepp av händelseförloppet.”

Göteborgs-Posten: “Allt fler tror att de finns.”

Klassiker: "Vårt land har läge stått vid kanten av en avgrund. Nu har vi äntligen tagit ett steg framåt".

Pastor Jansson i Brasilien

Paulo Coelho är en av världens mest framgångsrika författare med mer än 100 miljoner sålda böcker på 56 olika språk. ”Alkemisten” är kanske hans mest kända bok. Enligt ett citat från The Times:”His books have had a life-enhancing impact on millions of people”. Den senaste heter “The winner stands alone” och är en thriller som utspelar sig i Cannes under filmfestivalen där.

Som thriller är boken inte lyckad. Historien om en tämligen galen rysk miljardär som blir seriemördare – helt slumpmässiga mord men en perverterad kristendom ursäkt - för att locka tillbaka sin fru som lämnat honom för en annan man är långsökt och osannolik. I stort sett alla figurer i boken är mer eller mindre osympatiska, inte bara superskurken. Läsaren har svårt att identifiera sig med någon av dem. Jag antar att Coelhos namn ändå räcker långt för att försäljningen ska gå bra. Den glittrande miljön lockar väl också.

Boken vill också ge en kritisk belysning film- och modeindustriernas glittrande världar. Kärnan i boken analys av samtiden fångas bra av ett citat på bokens baksida:

”They are so very cultivated, so very rich and so utterly charming. And at the end of each day, they all ask themselves: ’Is it time that I stopped?’ And they all reply: ‘If I did, there would be no meaning to my life”.
Man kommer osökt att tänka på Hasse Alfredssons pastor Jansson i revyn Gröna Hund: ”Livet är som en påse: Tomt och innehållslöst om man inte fyller den med något”. Radions ”Tankar inför dagen” ger numera många liknande exempel på kommentarer kring ”Den stressade nutidsmänniskan”. Coelhos framgångar, som onekligen är enorma, tycks inte ha sin grund i originalitet eller djupt tänkande. Vad beror de i så fall på?

En annan mega-författare är Stieg Larsson, men det finns få likheter mellan honom och Coelho. Larsson skrev rafflande thrillerböcker som är svåra att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa dem. Han använde sig av klassiska dramaturgiska knep och en huvudfigur som efter många svårigheter besegrar motståndare som till en börjar verkar vara henne övermäktiga. Något sådant finner man inte i Coelhos senaste bok, som är tämligen sövande med sina långa utläggningar i bästa pastor Janssonstil. Kanske har The Times rätt i att hans böcker höjer miljontals människors livskvalitet, men tillåt mig tvivla. Det handlar ju om klyschor, allt verkar bekant från de åsikter om samhällets ”ytlighet och materialism” som förs fram rutinmässigt i media. Pastor Jansson is alive and well. Hasse fick oss att skratta åt honom 1962, och Ringarens monolog är en verklig klassiker, men den hade tyvärr ingen annan effekt, verkar det som. Ingen behöver riskera att få sina förutfattade meningar ifrågasatta i de enormt framgångsrika texter som Coelho skriver. Kanske ligger en av nycklarna till hans framgång där.

Bristen på originalitet är nog inte så viktig, egentligen. Många vill troligen höra budskapet om att vi jagar efter vind. Det finns en dröm om ett annat liv där jakten på framgång inte längre är viktig och sökandet efter en mening med livet och högre värden kan få en central plats. När den institutionaliserade religionens budskap tappat sitt tidigare grepp om människorna är fältet fritt för de ”vargar” som Selma Lagerlöf beskriver i sina lysande romaner om folket från Dalarna som sålde sina hemman för att flytta till Jerusalem. Det gick illa för många dem, som det tenderar att göra för dem som faller för guru-sekter. Se min artikel om exploateringen av ångestkapitalet.

Ett intressant ämne för en uppsats är at undersöka entusiastiska läsare av ”Alkemisten”. Har deras livskvalitet verkligen höjts och varför? Eller?

Referens

Sjöberg, L. (2000). Exploatering av ångestkapitalet. Folkvett, 18(3-4). Klicka här.