Aktuellt i vittnespsykologin

American Psychologist har gett ut ett specialnummer med översikter av forskning av relevans för terrorismen med anledning att det gått 10 år sedan attackerna i USA. Det finns mycket av intresse där och jag börjar med en artikel av Elisabeth Loftus, känd för sin forskning om falska minnen.

Loftus summerar på ett intresseväckande sätt de senaste 10 årens forskning som bekräftat tidigare slutsatser om hur lätt det är att skapa falska minnen, som en person själv kommer att tro fullt och fast på. De kan uppstå genom information som man får efter det att en händelse inträffat och de kan också suggereras fram. Hon tar också upp frågan om falska bekännelser, som tycks vara vanligare än vad man tidigare anat. En bekännelse kan skapas av en viss sorts förhörsteknik, som i ett norskt mordfall där jag var expertvittne (se nedan). Hur förhör och vittneskonfrontationer ska genomföras, och hur de inte ska genomföras, vet man numera ganska mycket om.Inte minst media borde vara mera försiktiga i att dra slutsatser från osäkra vittnesmål.

Referenser

Loftus, E. F. (2011). Intelligence gathering post-9/11. [doi:10.1037/a0024614]. American Psychologist, 66(6), 532-541.

Sjöberg, L. (2000/01). Psykodynamisk psykologi i rättsväsendet: Ett mordfall i Norge. Juridisk Tidskrift, 12(3), 735-754. Klicka här.

Rättspsykologi - state of the art

Tidskriften Current Directions in Psychological Science publicerade nyligen ett specialnummer med inriktning mot rättspsykologi. Ledande forskare inom sina respektive områden ger där översikter av forskningsläget.Förlaget har tagit det ovanliga steget att lägga ut hela numret, som de säger har väckt ett enormt stort intresse, gratis på nätet. Här är en lista över innehållet:

Resolving the Offender "Profiling Equations" and the Emergence of an Investigative Psychology   

David V. Canter

Forensic Interviewing Aids: Do Props Help Children Answer Questions About Touching?
Debra Ann Poole, Maggie Bruck, and Margaret-Ellen Pipe

Interviewing Cooperative Witnesses
Ronald P. Fisher, Rebecca Milne, and Ray Bull

Current Issues and Advances in Misinformation Research
Steven J. Frenda, Rebecca M. Nichols, and Elizabeth F. Loftus

Eyewitness Identification
Neil Brewer and Gary L. Wells

Outsmarting the Liars: Toward a Cognitive Lie Detection Approach
Aldert Vrij, Pär Anders Granhag, Samantha Mann, and Sharon Leal

Suspect Interviews and False Confessions
Gisli H. Gudjonsson and John Pearse

Current Directions in Violence Risk Assessment
Jennifer L. Skeem and John Monahan

Future Directions in the Restoration of Competency to Stand Trial 
Patricia A. Zapf and Ronald Roesch

The Utility of Scientific Jury Selection: Still Murky After 30 Years
Joel D. Lieberman

Expert Psychological Testimony 
Brian L. Cutler and Margaret Bull Kovera

The Psychology of Trial Judging 
Neil Vidmar

Jury Decision Making: Implications For and From Psychology
Brian H. Bornstein and Edie Greene

Tidskriften hittar man här. Erbjudandet om gratis tillgång gäller enligt vad som uppges till den 15 juni. 

 

Uppdrag granskning om pedofili

I gårdagens Uppdrag Gransning gavs en skakande bild av hur en rättspsykiatrisk, sluten klinik låtit en dömd pedofil få frekventa permission och hjälpt honom att skaffa en lägenhet där han kunde fortsätta att begå övergrepp på barn i ett intet ont anande - och helt ovarnat - bostadsområde. Den behandlande läkaren hade bedömt att inga risker förelåg och länsrätten hade helt förlitat sig på den bedömningen.

Det var slående att ingen av de ansvariga ville svara på frågor om hur bedömningarna hade gått till, eller medge att de hade begått något fel. Längst gick domaren i länsrätten som "inte mindes"(men tydligen inte gick till arkiven för att friska upp minne).

Kliniska bedömningar är felbemängda och det finns stor risk att de slår fel. En behandlande läkare eller psykolog är nog inte rätt person att göra riskbedömningen i realiteten helt ensam. Inom rättssystemet borde man vara mycket medveten om detta och skaffa in oberoende expertis. Man kan också undra om det räcker med en läkarutbildning för att göra dessa psykologiska bedömningar. Dawes bok om kliniska bedömningar har några år på nacken men borde fortfarande kunna vara en ögon öppnare för alla med engagemang i bl a rättspsykologi, se nedan. Hoppas Janne Josefsson läser den, om han inte redan gjort det.Grove och Meehl visar att bättre bedömningar får man genom att arbeta med mera oibjektiva bedömningsscheman.


Referens

Dawes, R. M. (1994). House of cards. Psychology and psychotherapy built on myth. New York: The Free Press.


Grove, W. M., & Meehl, P. E. (1996). Comparative efficiency of informal (subjective, impressionistic) and formal (mechanical, algorithmic) prediction procedures: The clinical-statistical controversy. Psychology, Public Policy, and Law, 2, 293-323.

Att ljuga med och utan framgång

Vrij, Granhag och Porter har sammanställt en mycket bra översikt av forskningen om lägner, som kommer att publiceras i Psychological Studies in the Public Interest. De tillämpningar som främst diskuteras gäller rättsväsendet, särskilt polisförhör. En del av det som de tar upp har varit känt ganska länge men mycket är nytt och spännande. Här är några smakprov.

De flesta kan inte avslöja lögnare men tror att de kan det. Paul Ekmans tes om att det finns "wizards", ett mycket litet antal stjärnor på att avslöja lögnare, har bara tunt underlag och är inte längre trovärdig, liksom inte heller hans påståenden om att han har en nästan magisk metod för att göra jobbet. Lite trist för Ekman har betytt mycket för området.

Det finns utbredda föreställningar om att visst kroppsspråk avslöjar när någon ljuger, t ex när man inte ser den i ögonen som man talar med, eller är påtagligt nervös. Nästan inga sådana "tecken på lögn" är av värde, i bästa fall kan de vara av svagt relaterade till lögn. Kroppsspråk är en populär källa till bedömningar av lögn/sanning men den är en dålig sådan, bättre är att noga analysera vad som faktiskt sägs, men också det är en mycket ofullkomlig metod. Det är ganska lätt att lära sig vad de tränade förhörsledarna går på och sedan anpassa sitt beteende därefter. Det hjälper dessutom att ha ett vinnande utseende, att vara prydligt klädd, att inte ha skägg och tatueringar, etc. (Dessa principer passar lika bra för anställningsintervjuer).Den s k lögndetektorn är sedan länge underkänd av forskarna.

A propos träning: polisutbildningen, åtminstone i USA, tycks lära ut fel metoder för att genomföra förhör och bedöma sannfärdighet. Det handlar om "common sense", vitt spridda men felaktiga uppfattningar, som återges i de ledande manualerna för polisutbildning. Läsningen av denna artikel borde vara nyttiga för många praktiker inom rättsväsendet och för den delen också för blivande lögnare som där kan få uppslag om hur man bäst döljer sanningen. Vetenskap på gott och ont, som alltid.

Referens

Vrij, A., Granhag, P. A., Porter, S. (In press). Pitfalls and opportunities in nonverbal and verbal lie detection. Psychological Studies in the Public Interest. 

Not. Detta är en mycket användbar, ledande tidskrift som ger omfattande översikter av aktuell forskning.  Finns inte på svenska bibliotek, enligt Libris, och det är illa. Pär Anders Granhag är professor i psykologi vid Göteborgs universitet, där han leder en mycket produktiv och framgångsrik forskargrupp inom rättspsykologi. 

Prognos av våld

Risken för våldsdåd är viktig och svår att uppskatta, bl a därför att återfall i brott är ganska vanligt. Det har utvecklats ett 10-tal olika formulär för att systematiskt bedöma sådana risker och numera finns ganska mycket forskning kring deras effektivitet. Yang et al. (2010) har genomfört en ambitiös meta-analys av denna forskning. Deras slutsats är att alla instrumenten har en viss, tämligen begränsad prognosförmåga och att de tycks vara ungefär lika effektiva. Den här studien är av särskilt intresse i vårt land eftersom den inte enbart tar upp amerikanska studier, faktiskt också en del svenska.

Meta-analys är numera en mycket tekniskt specialitet och artiklar av denna typ kan vara svårlästa för många praktiker. Men slutsatserna är tydliga och väl underbyggda. Det behövs mera och annorlunda information för att göra goda prognoser, om de kan göras alls.

Referens

Yang, M., Wong, S. C. P., & Coid, J. (2010). The efficacy of violence prediction: A meta-analytic comparison of nine risk assessment tools. [doi:10.1037/a0020473]. Psychological Bulletin, 136(5), 740-767.

Att bedöma lögn och sanning

Wiseman har skrivit en självhjälpsbok som tar upp myter ur vardagspsykologin och visar på bättre alternativ med stöd i forskningen. Jag ska komma tillbaka till vad man kan lära sig ur denna utmärkta bok flera gånger. Idag behandlar jag bedömningar om lögn och sanning, ett tema som är av stor vikt både i vardagslivet och yrkesmässigt för många, inte minst i rättsväsendet och näringslivet.

Här är vanliga föreställningar om vad som utmärker en person just i den situation när han eller hon ljuger:

• Undviker ögonkontakt
• Ler mycket
• Sitter eller står oroligt
• Svettas
• Täcker munnen med en hand
• Ger långa och omständliga svar på frågor
• Ger svar som är ostrukturerade
• Nickar mycket
• Gestikulerar mycket
• Talar tyst

Om någon gråter, eller är mycket upprörd, kan ses som tecken på lögn eller sanning.

Tänk nu efter ett tag. Tror du själv på att detta är vad som utmärker lögn eller sanning? Det är du i så fal inte ensam om. Domstolar anser sig ofta kunna bedöma vad som "bär det självupplevdas prägel".

Men alla dessa ”tecken på lögn” säger i själva verket lite eller ingenting. De är tecken på nervositet men man kan ju vara nervös av många skäl. Det är en utbredd – och felaktig - uppfattning att man kan bedöma om någon ljuger utifrån kroppsspråk, inte minst i domstolar.

Vad är då mera användbara tecken på lögn? De finns i innehållet i det som sägs. Lögner

• Innehåller färre detaljer
• Innehåller färre referenser till den talande, ord som jag, mig min etc är mera sällsynta
• Är kortare än sanningar
• Är undvikande, svarar inte rakt på sak på frågor

Forskningen om lögner har dessutom visat att de flesta kraftigt överskattar sin förmåga att avslöja lögner. De som är bra på det – och de är få – har en öppen attityd och väntar i det längsta med att bestämma sig för om de ska tro eller inte, på det som sägs. Deras informationsinhämtning är öppen och inte ett försök att bekräfta vad de tidigt bestämt sig för. Det är förödande i många sammanhang att låta sig styras av tidiga intryck och ”personkemi”. Inte minst gäller detta i anställningsintervjuer. Forskningen visar att många ljuger i sitt CV och i en sådan intervju.

Referens
Wiseman, R. (2009). 59 seconds. Think a little and change a lot. London: Macmillan.

Fascinerande psykologibok

Richard Wiseman, engelsk professor i ”Public Understanding of Psychology”, är känd för sin tidigare bok om tur och otur (2004) och har mera nyligen gett ut en bok med den engelska titeln Quirkology. The curious science of everyday lives. (Den finns på svenska, se referens nedan). Boken om tur och otur var spännande. Wiseman hade bjudit in människor som menade sig ha tur eller otur och undersökte vad som skilde dem. Jag skrev om den forskningen i en tidigare artikel (Sjöberg, 2003). Den leder till en del bra idéer om hur man kan leva så att man får mera "tur" - det är ingen slump att somliga klarar sig bra utan mycket en fråga om öppenhet och kreativitet.

Den senare boken är mycket bredare upplagd. Den innehåller 6 ganska omfattande kapitel som behandlar aktuella forskningsresultat inom socialpsykologi och kognitiv psykologi, i allmänhet erhållna genom studier av människor i naturliga miljöer och inte i laboratorier. Wiseman har en stor förmåga att komma på spännande idéer om fenomen som är oväntade och som få eller inga har undersökt före honom. Han har också en stor talang som skribent och det är ett nöje att läsa honom, man har svårt att lägga boken ifrån sig. Han påminner ganska mycket om Malcolm Gladwell som jag skrivit om flera gånger på denna blogg, men en stor skillnad är att Wiseman mest skriver om sin egen forskning medan Gladwell letar upp och skriver om andras intressanta resultat.

Det är ett antal disparata teman som tas upp i boken: vidskepelse, humor och stress för att nämna några. Genomgående tar Wiseman upp resultat som är oväntade utifrån ”sunt förnuft” och som hans anser är viktiga, inte bara kuriositeter.

Men man undrar lite hur viktiga resultaten är, om de kan replikeras och vilka alternativa tolkningar som kan finnas. Ta forskningen om leenden som exempel. Det finns sanna och falska leenden. I sanna leenden deltar både ögonen och munnen, i falska bara munnen. Man kan träna sig på att känna igen falska leenden. I en studie tog man fram data från en grupp kvinnor som just slutat high school många år tidigare. De som hade sanna leenden på fotografierna klarade sig mycket bättre i livet och levde längre än dem som hade falska leenden (även kallade Pan Am-leenden). Det är en spännande uppgift att fundera ut tolkningar av ett sådant samband. Ännu mera spännande att försöka replikera det.

Ett annat och relaterat exempel är om man kan avslöja lögnare. Det är svårare än de flesta tror, och särskilt svårt om man styrs av det man ser och inte det man hör. Lögnaren tenderar att göra kortare uttalanden med mindre detaljer och med färre referenser till sig själv, enligt forskning som Wiseman refererar, och det låter rimligt men är kanske lite för enkelt. Wiseman nämner inte ofta hur viktiga de faktorer är som han diskuterar och i många fall tror jag att det rör sig om svaga effekter, t ex forskningen om effekter av förnamn.

Boken är bra som läsning för den som vill kunna ta intressanta ämnen i konversation. Alla har något att säga om resultat av den typen som Wiseman skriver om. Humorkapitlet innehåller dels ett antal riktigt roliga historier som var nya åtminstone för mig och i de flesta fallen, och intressanta resultat om vad som är roligt för män och kvinnor. Ett annat exempel är annonser som skrivs för att få nya bekantskaper. Män verkar ha klarare för sig hur en bra annons ska skrivas än vad kvinnor har. Om en kvinna funderar på att skriva en sådan annons bör hon be en man om hjälp, skriver Wiseman, aningen provokativt.

Wiseman lär vara Storbritanniens mest omtalade psykologiforskare och han syns mycket ofta i media. På det hela taget tycker jag att det ger ett bra betyg till brittiska media. Wiseman är ingen opportunist eller humbugpsykolog, vilket man skulle tro utifrån den svenska titel som hans senaste bok har fått. Dålig konsumentinformation där.

Referenser

Sjöberg, L. (2003, 30 Augusti). Man kan själv vända otur till tur. Metro, sid. 6. Klicka här.
Wiseman, R. (2004). Tur eller otur. Stockholm: Wahlström och Widstrand.
Wiseman, R. (2008). Hjärnknäppt - Vår konstiga hjärnas egendomliga vanor. Stockholm: Schibsted Förlagen.

Tvångsadoption? Ett norskt rättsfall och psykologernas roll däri

I december 1989 nedkom norskan Adele Johansen med sitt andra barn, en välskapt och sund liten flicka som fick namnet Signe Malene. Efter några dagar togs barnet från henne genom myndighetens försorg och placerades i en temporär fosterfamilj. På ett spädbarnscentrum fick Adele träffa sin dotter två timmar per vecka under några månader men sedan placerades barnet i en fosterfamilj med hemlig adress och all kontakt upphörde under 10 år. Detta accepterade inte Adele. Hon drev energiskt sin sak i domstolarna, fick delvis rätt i Europadomstolen, men i hemlandet Norge fick hon inget som helst stöd för sin önskan att åtminstone få träffa sitt barn någon enstaka gång. Vilken behandling av en kvinna kan vara värre än denna? Vad hade Adele gjort sig skyldig till för att förtjäna den? I vems intressen, och på vilken saklig grund, kunde man på detta sätt åsidosätta den grundläggande mänskliga rättigheten att få ta hand om sitt barn?

Psykologer har spelat en central roll i detta skeende, som till en början innebar att Adele förklarades vara psykologiskt alltför störd för att kunna ta hand om barnet, senare när detta påstående tagits tillbaka, att det var för sent att återföra barnet till henne på grund av ”anknytning”. Psykologisk vetenskap ger föga stöd för dessa praktiska tillämpningar. Trots detta är det en vanlig praxis som det handlar om. Jag har därför skrivit ganska utförligt om just detta fall, och hoppas att vad som framkommit här kan vara till nytta vid diskussioner om omhändertagande av barn, där de biologiska föräldrarnas lämplighet är under diskussion och när placering i t ex en fosterfamilj pågått en tid, kanske en ganska lång tid, och man är inte vill ändra denna på grund av s.k. anknytning.

Det finns vissa skillnader mellan Norge och Sverige i denna typ av ärenden men likheterna torde vara tillräckligt stora för att fallet skall vara av intresse även i Sverige.

Läs hela yttrandet
här.

Jag var alltså tänkt som vittne i Lagmannsretten i Oslo (motsvarar våra hovrätter) men hade nog varit för ambitiös och detaljerad. Domstolar väntar sig av psykologer, tror jag, att de ska tala på grundval av klinisk erfarenhet och ge subjektiva omdömen, inte forskning eller kritisk granskning av dokument som andra psykologers utlåtanden. Om detta är fortfarande Dawes bok mycket läsvärd, se referens nedan.

Referens

Dawes, R. M. (1994). House of cards. Psychology and psychotherapy built on myth. New York: The Free Press.


Sjöberg, L. (2008). Tvångsadoption? Psykologer om en mors olämplighet, och om barnets "anknytning". Yttrande till Borgarting Lagmannsrett, Oslo, september 2001, reviderat 2008. Djursholm: Stiftelsen för Rättspsykologi. Klicka här.

Haijby och kungen

Kurt Haijby är namnet bakom en av 1900-talets största svenska skandaler. Han hade haft en homosexuell relation till Gustav V, som inleddes på 30-talet när han av en tillfällighet träffade kungen och väckte majestätets åtrå. Orsaken var hans arbete för att få tillstånd att servera ”pilsnerdricka” på restaurang Lido på Kungsgatan som han drev tillsammans med hustrun. (Tillståndet kom men först efter flera år och när Kurt var i Tyskland).

Haijby älskade att titulera sig ”direktör”. Han hade bytt namn från Johansson och ville klättra i den sociala stegen. Under 20 talet satt han flera gånger i fängelse för stöld, och en gång för vållande av en polismans död.

Många nattliga möten mellan Haijby och kungen arrangerades på slottet av diskreta och tjänstvilliga hovfunktionärer, som troligen var ganska vana vid den typen av uppgifter. Haijby fick pengar av kungen, mycket pengar. Det påstods senare att det varit fråga om utpressning, vilket Haijby förnekade och det är möjligt att han aldrig kommit med tydliga hot, åtminstone inte förrän långt senare. Samtidigt är det klart att han inte kunde hålla tyst och att det var en fara att hela historien skulle komma ut i media, med stora negativa konsekvenser för kungahuset. På den här tiden var homosexualitet ytterst tabubelagt och t o m brottsligt. Gustav V var populär men skulle knappast ha förblivit det om sanningen om hans relation till Haijby och andra män kommit ut i media. Haijby måste tystas och inflytelserika män i samhället gick mycket långt för att nå det målet.

Lena Ebervall och Per E. Samuelson har skrivit en bok om Haijby och kungen kallad ”Ers Majestäts olycklige Kurt”. Den är intressant, spännande och mycket upprörande. Den är också svår att bedöma eftersom författarna tillåtit sig att spekulera och rekonstruera händelser. De bygger till en del enbart på Haijby uppgifter och ibland inte ens på det. De säger att de skrivit en ”roman” och läsaren har få möjligheter att bedöma vad de faktiskt kunnat belägga och vad som är ren spekulation.

Den stora skurken i dramat är Torsten Nothin, överståthållare (landshövding) i Stockholm. Han agerade för att tysta Haijby, och när det inte gick, för att få honom inlagd på Beckomberga. Men inget hjälpte och till slut lockades Haijby att flytta till Tyskland. Det var 1939 och när nazismen behärskade landet. Genom kontakter med Gestapo lyckades man få Haijby arresterad och dömd för otukt med minderåriga tyska pojkar. Det tycks ha varit en sann anklagelse. Haijby fick ett ganska milt fängelsestraff men när fängelsetiden led mot sitt slut (hösten 1939) försökte Nothin och den svenska polisen förmå Gestapo att hålla honom kvar i Tyskland och sätta honom i koncentrationsläger. Ett sådant fruktansvärt öde var vanligt för homosexuella i Tredje Riket och innebar en nästan säker död.

Tyskarna släppte emellertid Haijby och han återvände till Sverige där han använde åratal för att få upprättelse för de övergrepp som han ansåg sig utsatt för. Han fick också mera pengar av hovet för att hålla tyst, men det hjälpte inte. Efter kungens död åtalades han för utpressning och fick sex års fängelse. Rättegången var naturligtvis enormt uppmärksammad. Haijby stöttes ut ur samhället, ingen ville ha med honom att göra längre. Efter en ganska kort tid i fängelse skulle han komma att leva ännu en tid tills han år 1965 begick självmord, ensam och utfattig.

Haijbyaffären utspelades i ett Sverige som var mycket annorlunda än dagens samhälle. Homosexualitet är inte längre tabubelagt utan accepterat. Däremot ser vi mycket allvarligare på pedofiler än vad man gjorde på den tiden. Haijby var pedofil, inte bara homosexuell. Och han var lite av en mytoman och notoriskt opålitlig. Hans personlighet var definitivt osympatisk: han var egoistisk och lät sig försörjas av sin hustru så länge hon levde. Hans egna projekt havererade trots stora bidrag från kungen. Ett pensionat skulle startas i ett slott som han hyrt av en fransk familj bosatt i Berlin. När de inte godtog hans villkor anmälde han dem till tyska ambassaden som valutasmugglare, ett tydligen helt påhittat brott men ytterst allvarligt i Tyskland. Gestapo hälsade på hemma hos den franska familjen som fick utstå hård behandling. Haijby var inte speciellt förutseende och kunde inte se klart vilka risker han utsatte sig för genom sitt beteende och sin opålitlighet. Det verkar ha varit ren tur som gjorde att han inte försvann för alltid in i ett koncentrationsläger i Tyskland hösten 1939. Tidvis kom han att lida av depression, lätt att förstå utifrån hans livssituation.

Men ändå. Boken är mycket upprörande för den ger en bild av ett rättssystem och myndigheter som sviktade i sin omsorg om rättssäkerheten när ett stort politiskt tryck är för handen. Moderna fall som det s.k. styckmordet har visat på liknande svagheter i systemet. Kanske är det naivt att tro att domstolar och polisväsen skulle kunna agera helt oberoende av politiska hänsyn, i vårt eller andra länder.

Ångest och minne

Den traditionella, och mycket vanliga, uppfattningen om "förträngning" säger att vi "glömmer" hotfulla eller pinsamma upplevelser. En omfattande litteratur har visat att detta knappast förekommer - tvärtom minns vi bättre det som hotat oss. Denna slutsats är nu ännu mera stärkt av Mittes (2008) meta-analys av ett stort antal experimentella studier. Vid igenkänning (recognition) fanns ingen effekt av ångest, men vid återkallande av minne (recall) fanns en effekt motsatt den som postuleras av den traditionella teorin: man kom lättare ihåg det som var hotfullt.

Referens
Mitte, K. (2008). Memory bias for threatening information in anxiety and anxiety disorders: A meta-analytic review. Psychological Bulletin, 134(6), 886-911.

Falska erkännanden

Ett erkännande har stor effekt på del flesta - man blir övertygad om att den som erkänt ett brott faktiskt är skyldig, och den fortsatta bedömningen och informationsbehandlingen påverkas starkt (Hasel & Kassin, 2008). Fallet Thomas Quick har naturligtvis påverkats kraftigt av hans många erkännanden, även om en del av dem var uppenbart falska. Det finns all anledning att se skeptiskt på erkännanden, när annan bevisning saknas. Flera hundra personer lär ha erkänt att de mördat Olof Palme. I ett mordfall i Norge, som upoprört många och fortfarande har efterräkningar, erkände en person men tog sedan snabbt tillbaka erkännandet. En inkallad svensk expert hade byggt upp ett luftslott av psykodynamisk spekulation för att misstänkliggöra personen och avslutade med att säga att återtaghandet av erkännandet var ytterligare "bevis" för hans skuld. Allt byggde på spekulationer om "bortträngning"; jag vittnade vid rättegången och har skrivit en artikel om fallet, se här. Gudjonsson, ledande brittisk vittnespsykolog och professor i London, har skrivit om detta och andra fall av falska erkännanden (Gudjonsson, 2003), se även Kassin (2008).

Tack vare DNA-analys har man funnit över 200 fall av oskyldigt dömda i amerikanska fängelser - dömda för allvarliga brott har de tillbringat årtionden i fängelser. Oftast har de dömts på grundval av ögonvittnen som varit helt övertygade, och övertygande. I ca 25 % av fallen har de dessutom erkänt. Kanske har detta gett dem mildare straff och bättre behandling. Jämför 1600-talets "häxor" som undgick bålet om bara de erkände - men annars brändes de. Åtskilliga erkände sitt umgänge med djävulen.


Det finns många skäl till att någon gör ett falskt erkännande. I det norska fallet som citeras ovan tycks det ha handlat om ett desperat försök att komma ur en oerhört ansträngande period av intensiva, upprepade förhör, fysisk belastning, social isolering och påverkan genom lögnaktiga påståenden från polisen om uttalanden som hans far skulle ha gjort. Pseudopsykologin om bortträngda minnen påverkade även den misstänkte, som ju inte mindes mordet, men började tro att han kanske "förträngt" minnet av det. Pseodopsykologin hade övertygat polisen om att han var skyldig, och vad jag kan förstå tror det de ännu, 10 år senare - trots att inga som helst bevis finns. Likheterna med Quickfallet är onekligen stora. Men där fanns ju också karriärmomentet: åtskilliga av dem som byggde upp historierna om Quick blev kända i medierna, beundrade av många, och det gick sedan mycket bra för dem. Varför skulle tänka om nu?


Referenser

Gudjonsson, G. H. (2003). The psychology of interrogations and confessions : A handbook. New York: Wiley.

Hasel, L. E., & Kassin, S. M. (2008). On the Presumption of Evidentiary Independence: Can Confessions Corrupt Eyewitness Identifications? Psychological Science, preprint.

Kassin, S. M. (2008). Confession evidence: Commonsense myths and misconceptions. Criminal Justice and Behavior, 35, 1309-1322.

Sjöberg, L. (2000/01). Psykodynamisk psykologi i rättsväsendet: Ett mordfall i Norge. Juridisk Tidskrift, 12, 735-754.Här.

Thomas Quick

De nya uppgifter som nu kommit fram om den påstådda seriemördaren Thomas Quick är inte förvånande. Det stod tidigt klart att det inte fanns någon hållbar bevisning för hans skuld, att allt hängde på psykologers spekulationer om bortträngda minnen, multipel personlighet och incest i barndomen. Den "dynamiska" psykologin, som är grunden till det hela, har tyvärr under decennier dominerat psykologutbildningen i vårt land (men inte i de flesta andra) och universitetsforskarna har inte brytt sig, utom det fåtal som gått i bräschen för den. Astrid Holgerson, en lysande vittnespsykolog, skrev skeptiskt om Quick redan 1996, se hennes artikel här. Se referenslistan för en längre artikel, nu 10 år gammal, och verkligen aktuell.

I gårdagens TV-program intervjuades Richard McNally, världsberömd minnesforskare vid Harvard-universitet. Hans bok "Remembering trauma" gör rent hus med myterna om borttträngda minnen och multipla personligheter. Se min understreckare som skrevs med anledning av boken här.

Stort lidande och stora ekonomiska förluster har skapats av psykologer inom den dynamiska skolan och deras envisa tro på Freuds teser om borttträngning. Piper et al. har nyligen summerat vilket vetenskapligt stöd som begreppet bortträngning har: inget alls. Deras artikel är spåeciellt värdefull eftersom den är inriktad på tillämpningar inom rättsväsendet.

Referenser

Holgerson, A. (1998, 98-06-12). Fallet Quick - nederlag för rättsväsendet. Svenska Dagbladet, p. 14. Här.

Piper, A., Lillevik, L., & Kritzer, R. (2008). What's wrong with believing in repression?: A review for legal professionals. Psychology, Public Policy, and Law, 14, 223-242.

Sjöberg, L. (2004, 28 September). Myten om det bortträngda traumat. Svenska Dagbladet, p. Kultur 10. här.

Bortträngning i rättsväsendet

"Det har jag förträngt" är ett vanligt påstående. Freuds idéer om bortträngning av hotfulla eller på annat sätt ångestfyllda minnen betraktas av många som självklart riktiga. De har blivit en del av "sunt förnuft". De har åberopats som stöd för att "minnen" som skapats genom psykoterapeutiska metoder återger sanna händelser som förträngts ur medvetandet. En häftig debatt har rasat i frågan om det verkligen finns en vetensakpligt solid grund för sådana påståenden som kommer från en del psykiatriker och psykologer.

I själva verket är det så att hotfulla och traumatiska händelser lättare fastnar i minnet än andra (Sjöberg, 2004). Det finns helt enkelt inget vetenskapligt stöd för Freuds teser. Visst glömmer vi, men det är inget som Freuds teorier förklarar. Och vi kan låta bli att tänka på något traumatiskt som hänt oss. Det är antagligen sunt att göra det, men det är inte bortträngning i Freuds mening.

Piper at al. (2008) har sammanfattat forskningen på området med speciell inriktning på rättsväsendet. Det är en viktig artikel vars innehåll borde förmedlas till domare och poliser, åklagare och inte minst försvarsadvokater.


Piper, A., Lillevik, L., & Kritzer, R. (2008). What's wrong with believing in repression?: A review for legal professionals. Psychology, Public Policy, and Law, 14, 223-242.

Sjöberg, L. (2004, 28 September). Myten om det bortträngda traumat. Svenska Dagbladet.

Falska erkännanden

Kassin (2008) har publicerat en intressant översiktsartikel av forskningen om falska erkännanden. Dessa tycks vara vanligare än man trott. Av personer som i USA avtjänat fängelsestraff, ofta mycket långa sådana, och som genom DNA-analys har befunnits vara oskyldiga hade 20-30% erkänt. Det kan tyckas otroligt att en oskyldig person skulle vilja erkänna ett brott, men det finns effektiva påtryckningsmetoder som polisen kan använda sig av för att få den önskade effekten och för att kunna visa att man "löst" ett brott. För en tid sedan var jag själv expertvittne i ett sådant fall, ett brutalt mord på en unga flicka. Den misstänkte erkände efter långa och mycket påfrestande förhör, tog sedan tillbaka - men tillbakatagandet tolkades av en psykiatriker (en känd svensk expert på gärningsmannaprofiler, psykodynamiskt inriktad). Just erkännandet spelade en avgörande roll för fällande dom i första instans. Domstolen var knappast medveten om problematiken med falska erkännanden. Jag har skrivit utförligt om det fallet, se referens nedan.


Referenser
Kassin, S. M. (2008). False Confessions: Causes, Consequences, and Implications for Reform. Current Directions in Psychological Science, 17(4), 249-253.

Sjöberg, L. (2000/01). Psykodynamisk psykologi i rättsväsendet: Ett mordfall i Norge. (Psychodynamic psychology in the courts. A case of homicide in Norway). Juridisk Tidskrift, 12(3), 735-754.
Kan laddas ner från http://www.dynam-it.com/lennart/, se "Kopior av artiklar"

Att upptäcka lögner

Det är svårt att upptäcka när någon ljuger; de flesta överskattar sin förmåga i det avseendet. Många experimentella undersökningar, oftast med studenter som deltagare, har visat att de avslöjar lögnare ibland, men obetydligt bättre än vad en ren gissning skulle ha gett. Det tycks heller inte finnas en tydligt individuell variation så att vissa är bra på att avslöja lögnare, andra dåliga. Viktiga faktorer är i stället godtrogenhet och att lögnaren är skicklig och trovärdig som person. En färsk sammanställning av ca 250 studier har just publicerats (Bond & DePaulo, 2008).

Men Bond och DePaolo bygger på studier av studenters förmåga och experiment av tveksamt ekologisk relevans, påpekar O´Sullivan (2008). En serie studier av professionella grupper som poliser, domare och terapeuter har visat att det i sådana grupper finns ganska många som är mycket skickliga på att avslöja lögner - men långtifrån alla. Erfarenhet och motivation kan vara faktorer som svarar för deras framgång, liksom strategi (vänta med sitt omdöme tills man har all information). En delförklaring till att vissa professionellt engagerade av typ poliser inte är bra på att avslöja lögner kan vara att de går på vanliga fördomar, kanske förstärkta i deras utbildning. Att någon inte ser en i ögonen är inget bra tecken på att han eller hon ljuger, men många tror det. (Stalin lär ha trott det). Domstolen tror på ett vittne som talar med stort emotionellt engagemang ("bär det självupplevdas prägel") men den som ljuger efter att ha avlagt vittnesed kan mycket väl vara mycket spänd och nervös av just det skälet, inte för att han eller hon talar sanning om en traumatisk upplevelse.


Referenser
Bond Jr, C. F., & DePaulo, B. M. (2008). Individual differences in judging deception: Accuracy and bias. Psychological Bulletin, 134(4), 477-492.
O'Sullivan, M. (2008). Home runs and humbugs: Comment on Bond and DePaulo (2008). Psychological Bulletin, 134(4), 493-497.

FRA-lagen

Kritiken av lagförslaget om avlyssning och registrering handlar om integritetsfrågorna, som är viktiga nog, men det finns en annan aspekt som kommit i skymundan. Hur ska man kunna få nytta av den väldiga informationsmängden, för att förhindra terrorbrott eller spåra brottslingar? Människor är inte särskilt bra på att hantera stora informationsmängder. Forskningen visar att även experter har problem med den saken. När informationen ökar utöver en ganska blygsam nivå blir vi osäkra och inkonsistenta, och olika experter kommer till olika slutsatser. Det är också troligt att informationen blir allt mindre värdefull ju mera vi samlar in. Datortekniken gör det enkelt att samla på sig enorma mängder information, och den tycks vara en frestelse som politikerna, av olika färg och i alla länder, bara inte kan säga nej till. Historiska exempel saknas inte. Stasi i Östtyskland byggde upp en enorm dokumentsamling om enskilda medborgare, till vad nytta kan man undra med tanke på att systemet ändå kollapsade så snart ryssarna signalerat att de inte skulle använda våld mot opponenter. Ett annat exempel: Hans Holmer och hans stab fick obegränsade möjligheter att samla information i sökandet efter Palmes mördare. Sedan fortsatte man att samla information år efter år. Nu lär det finnas ett berg av data och dokument. Någonstans där finns kanske nyckeln - men vem kan hitta den? Man kan också fråga sig vilka presumtiva brottslingar som använder avslöjande ord i sina e-postbrev. Säkert inte de farligaste och mest förslagna. Och vilka språk använder de? Vad kostar det att göra översättningar? Hur snabbt och hur korrekt?

Kan sexualförbrytare behandlas?

Det finns ganska omfattande internationell forskning om behandling av sexualförbrytare. Statistiken ger andledning till pessimism, men vilken slutsats som dras beror förstås på vilken typ av behandling som tillämpas. I vårt land har man traditionellt haft stor tilltro till olika former av "psykodynamisk" terapi, men inom detta område liksom andra har den ingen eller obetydlig effekt, förutom att den är mycket dyrbar och kräver lång tid. Kognitiv beteendeterapi (KBT) har däremot lovande effekter; även medicinska behandlingar kan minska återfallsbenägenheten. Referensen nedan ger en aktuell översikt av området. Återfallen tycks kunna minskas med ca 40 %. Kravet på evidensbasering av behandlingen är en självklarhet när det handlar om så stora risker som det är fråga om i fallet med sexuella övergrepp.

Referens

Schmucker, M., & Lösel, F. (2008). Does sexual offender treatment work? A systematic review of outcome evaluations. Psicothema, 20(1), 10-19.

En klassiker: Arne Trankell om magi och förnuft i människorbedömning

Vem var Arne Trankell? Frågan kan tyckas löjlig för psykologer som fick sin utbildning på 60- pch 70-talen, eller ännu tidigare. Arne Trankell var en känd och viktig person i svensk psykologi, professor i pedagogik och pedagogisk psykologi vid Stockholms universitet till sin död vid 65 års ålder år 1984. Han var också känd för allmänheten, kanske mest genom sina vittnespsykologiska arbeten som tidvis var mycket omdiskuterade. Han spelade en viktig roll för vittnespsykologin i Sverige, och även internationellt. Han var också en skicklig skribent och publicerade även rent skönlitterära arbeten i form av noveller och dikter.

Allt detta till trots tycks han nu, redan 24 år efter sin bortgång, vara glömd. Jag har frågat ett osytematiskt samplat stickprov av yngre psykologer och studerande, ingen hade hört talas om Arne Trankell! Så fort går det alltså att bli glömd.

Det är synd när goda insatser glöms bort, och synd att böcker som fortfarande tål att läsas med stor behållning bara samlar damm på bibliotekens hyllor. En sådan bok, lysande som exempel på välskrivna psykologiska essäer, är Trankells “Magi och förnuft i människobedömning” från 1961. Jag ska skamset erkänna att jag läste den först nyligen. Det var på tiden. Den har åldrats med behag, och huvudpoängerna är fortfarande viktiga.

Boken börjar med en fallbeskrivning av en tolvårig flicka som utnyttjats sexuellt av ett antal män i ett mindre samhälle, en “by”, någonstans i Sverige. Det är framför allt en moralisk betraktelse även om en del vittnespsykologiskt av intresse också ingår. Trankell uppehåller sig vid frågan om flickan själv haft någon del i skulden genom “förföriskt” beteende; knappast något som skulle ha diskuterats idag.

Därefter följer tre utmärkta essäer som i tur och ordning behandlar grafologiska personlighetsutlåtanden, ryktesspridning och ett realistiskt experiment med fingerat våld vid en föreläsning. Det är dramatiska exempel, alla tre. I det första gav Trankell en grupp studerande alla samma, stereotypa, utlåtande på grundval av deras handstilsprov. Nästan samtliga svalde betet och uppgav aningslöst att utlåtandet visade på mycket djupa och viktiga insikter i deras personlighet. Trankell påpekar, liksom mera i förbigående, att upplevelsen av att ett personlighetsutlåtande är tillförlitligt och rättvisande ingalunda behöver betyda att det också är det. Jag undrar vad han skulle ha sagt om dagens testmarknad, som i så hög grad bygger just på att de testade upplever att testen “träffar mitt i prick”, samtidigt som valideringsforskning nästan helt lyser med sin frånvaro. Hans elev Hans Gordon har f ö gjort en replikation av Trankells studie med samma resultat: ett svepande formulerat nonsensutlåtande som gavs till alla upplevdes av var och en som en bra beskrivning av just honom eller henne. Detta är forskning i efterföljd till Forers klassiska studie från 1949.

I den andra berättelsen omtalas hur en historia förändras när den berättas av en person till en annan och hur den efter sex led är nästan oigenkännlig. Trankell gör flera träffande iakttagelser av förändringarnas logik. Som demonstration av en viktig poäng i vittnespsykologin är kapitlet suveränt.

I den tredje - och den historien är kanske mest känd - berättar Trankell hur han instruerat en deltagare i en föreläsningsgrupp att börja ett gräl med föreläsaren, alltså Trankell själv. Grälet eskalerades och ledde till att Trankell visade studenten på dörren, och själv följde med ut, varefter två skott och ett skrik hördes. Auditoriet fick sedan beskriva vad som hände, och deras beskrivningar visade en enorm variation, de flesta var av låg kvalitet som vittnesmål. Det var också en traumatisk upplevelse för många och emotionerna var starka, förmodligen starkare än Trankell förutsett. Experimentet påminner en del om Milgrams berömda experiment - betydligt senare än Trankell men från samma tidsepok - där personer fick i uppdrag att ge en annan människa elstötar som de leddes att tro var oerhört smärtsamma och t o m livshotande. Sådana experiment får inte längre göras, och Trankells experiment skulle knappast heller passera dagens etiska kommittéer. Men visst är det fascinerande att läsa om det, och Trankells analys är som vanligt psykologiskt subtil och övertygande. Poängen är förstås att vittnesmål är opålitliga, speciellt under emotionellt upprörande förhållanden. Tanken går osökt till mordet på Olof Palme och den efterföljande debatten om den emotionella upprördheten hos vittnena gjort deras berättelser mer eller mindre pålitliga.

Flera rättspsykologiska kapitel följer. Ett handlar om rättegången mot Olle Möller för mordet på Rut Lind, en på sin tid oerhört uppmärksammad historia som ledde till att Möller fälldes för mordet, mot sitt nekande. Det fanns inga tydliga och övertygande vittnesmål och ingen fysisk bevisning. Första instans, häradsrätten, presterade ett långt utlåtande med psykologiska spekulationer som Trankell effektivt petar hål i. Hovrätten avhöll sig från explicita psykologiska analyser, men kom fram till samma slutsats som häradsrätten, utan att närmare argumentera för den. Trankell efterlyser en sakkunnig psykologisk utredning och gör det på ett övertygande sätt. Trankell menade att domstolarna arbetade med naivpsykologiska premisser i fall som dessa - troligen har inte mycket ändrats i det avseendet.

Möller fick 11 år för mordet (han hade tidigare fällts för ett annat mord, på en liten flicka, och även då hävdat att han oskyldig). Fallet är ännu av intresse, trots att Möller själv avled år 1983. Aftonbladet hade sommaren 2001 en artikel om försök att göra DNA-analys på vissa hundhår som kunde vara av betydelse i frågan om Möllers skuld. Analyserna hade dock misslyckats.

Det kanske tyngsta kapitlet i boken behandlar det berömda Lars-fallet. Det rör sig om en femårig pojke som uppgav att “en farbror bett honom suga på sin snopp”. Den upprörda modern polisanmälde saken, och en från Finland inflyttad fönsterputsare greps. Utredning av en barnpsyiatriker sades visa att Lars var intelligent, pigg och vaken och föreföll pålitlig varför riktigheten i hans uppgifter styrktes. Vissa andra förhållanden talade också för riktigheten i uppgifterna. Lars kunde uppge vissa detaljer beträffande toaletten i mannens lägenhet. Trankell kom en annan förklaring på spåren. Lars hade varit ute i förbjudna ärenden, han hade samlat gamla tidningar i syfte att få pengar att köpa godis för. Han hade träffat den för honom förbjudne lekkamraten Sune och av denne fått en slant som han faktiskt köpt godis för. Talet om “snoppen” var ett sätt att avleda mammans uppmärksamhet från dessa överträdelser. Lars använde sig ofta av avledande manövrer när han fick besvärliga frågor. Polisen kunde också bara med stora svårigheter få honom att upprepa anklagelsen mot fönsterputsaren. Denne, i sin tur, undersöktes av Trankell som fann honom vara en normalt fungerande individ utan tecken på pedofil-tendenser. Trankell tecknar ett trovärdigt scenario där inget övergrepp förekommit, och följden blev också att mannen släpptes och förundersökningen lades ner.

Två stora poänger finns i kapitlet om Lars. För det första avvisar Trankell den arbetsmetod som barnpsykiatrikern gav exempel på, nämligen att ta ställning till barnets trovärdighet generellt, och på grundval av ett par timmars undersökning. En människa kan vara trovärdig i vissa sammanhang och lögnaktig i andra, påpekar Trankell helt riktigt. För det andra visar Trankell på det fruktbara i en mera övergripande socialpsykologisk analys som undersöker barnets situation och relationer till olika människor, i detta fall är den förbjudne Sune en viktig person i sammanhanget.

Det skulle vara intressant att veta hur nutida läsare tar ställning till fallet Lars. Kanske var det lättare på 50-talet att få gehör för att ett barn faktiskt ljög, för att skydda sig mot föräldrarnas straffdom över att han betett sig på ett förbjudet sätt.

Boken avslutas med en kort berättelse i novellform om en mordbrand och förhör i anslutning till den. Det gäller de berömda Ölandsbränderna. Trankell uppträder här som den som genast inser vem som är skyldig medan polisen travar på i sitt tröga lunk och en kollega kallad Börjeson tydligen inget alls begriper. Bra skrivet men kanske lite för bra. Det är lite av Trankell i rollen som Sherlock Holmes medan poliser och “Börjeson” får stå där som aningslösa Watson-figurer.

Det finns ännu ett kapitel i boken, och det avviker från alla de övriga. Det har rubriken “Metodisk purism och pragmatism i svensk psykologisk forskning” och är kanske är lite malplacerat. Jag vill minnas att det först inflöt i en dagstidning, Dagens Nyheter tror jag det var, och då väckte en del ont blod på psykologiska institutionen vid universitetet. Det fanns ju ett konkurrensförhållande mellan Ekmans psykologi-institution och pedagogen under ledning av Trankell. Vem skulle dominera psykologutbildningen? Det skulle ta ännu ett decennium innan den striden till slut kom att avgöras till psykologins fördel, men på psykologen såg man redan omkring 1960 med stor skepsis på pedagogernas pretentioner. De borde hålla sig till pedagogik, tyckte man. Men pedagogik föreföll troligen som ett “tråkigt” ämne för en man som Trankell, som såg sig själv som - och onekligen var - psykolog. I kapitlet om metodisk purism beskriver Trankell Ekmans psykologi som abstrakt och långt avlägsen från de viktiga och intressanta tillämpningsproblemen. Han gör det skickligt och lite falskt genom att understryka hur viktig och stringent denna forskning är, på samma gång som han ger läsaren en stark känsla av att den är onyttig och obegriplig. Skickligt alltså, och lite ojuste. Psykologen var inte enbart en psykofysisk institutionen ens 1960, och i ännu mindre grad senare. Trankells eget program kom till korta för att han försummade att bygga upp en internationellt inriktad forskargrupp, kanske var han alltför engagerad i viktiga tillämpningsproblem för det.

Trankells bok är ett nöje att läsa och som framgår av ovanstående, hoppas jag, är den fortfarande aktuell. Sexuella övergrepp skakar oss ännu mera nu än för 40 år sedan och debattens vågor går höga kring vittnespsykologiska utredningar i sådana sammanhang. Emotionella inflytanden på kvaliteten hos vittnesmål är en annan klassiker. Grafologer har vi ständigt omkring oss och test “valideras” numera huvudsakligen just på det sätt som Trankell med all rätt vänder sig mot: att resultatet “känns” rätt. Domstolar är lika glada amatörpsykologer idag som för 50 år sedan.

Profilering av gärningsmän

I tidskriften New Yorker, 12 november 2007, finns en lysande essä av Malcolm Gladwell om profilering. I deckare och filmer har ju FBI:s metodik med profilering av brottslingar, ofta mördare och våldtäktsmän, framställts som rena underverket och som stöd för dynamisk-psykologisk analys. Gladwell visar att alltsammans är en myt. Profilering har ytterst sällan lett polisen på rätt spår, utlåtandena som "experterna" presterar kan tolkas lite hur som helst, ungefär som astrologi eller grafologi, men de är skrivna så att de ger ett övertygande intryck. Bland det mera slående i artikeln är att Brussel, psykoanalytiker och "grand old man" inom profilering tycks ha hittat på historien om hur han skrev en fantastiskt korrekt profil av "the mad bomber", en bombman som härjade i New York på 50-talet. Ännu en av alla dessa myter som bygger på ren och skär lögn.

Malcolm Gladwells två böcker "The tipping edge" och "Blink" är också fascinerande läsning! De finns på svenska.

Profilering

I tidskriften New Yorker, 12 november 2007, finns en lysande essä av Malcolm Gladwell om profilering. I deckare och filmer har ju FBI:s metodik med profilering av brottslingar, ofta mördare och våldtäktsmän, framställts som rena underverket och som stöd för dynamisk-psykologisk analys. Gladwell visar att alltsammans är en myt. Profilering har ytterst sällan lett polisen på rätt spår, utlåtandena som "experterna" presterar kan tolkas lite hur som helst, ungefär som astrologi eller grafologi, men de är skrivna så att de ger ett övertygande intryck. Bland det mera slående i artikeln är att Brussel, psykoanalytiker och "grand old man" inom profilering tycks ha hittat på historien om hur han skrev en fantastiskt korrekt profil av "the mad bomber", en bombman som härjade i New York på 50-talet. Ännu en av alla dessa myter som bygger på ren och skär lögn.
Malcolm Gladwells två böcker "The tipping edge" och "Blink" är också fascinerande läsning! De finns på svenska.