FRA-lagen

Kritiken av lagförslaget om avlyssning och registrering handlar om integritetsfrågorna, som är viktiga nog, men det finns en annan aspekt som kommit i skymundan. Hur ska man kunna få nytta av den väldiga informationsmängden, för att förhindra terrorbrott eller spåra brottslingar? Människor är inte särskilt bra på att hantera stora informationsmängder. Forskningen visar att även experter har problem med den saken. När informationen ökar utöver en ganska blygsam nivå blir vi osäkra och inkonsistenta, och olika experter kommer till olika slutsatser. Det är också troligt att informationen blir allt mindre värdefull ju mera vi samlar in. Datortekniken gör det enkelt att samla på sig enorma mängder information, och den tycks vara en frestelse som politikerna, av olika färg och i alla länder, bara inte kan säga nej till. Historiska exempel saknas inte. Stasi i Östtyskland byggde upp en enorm dokumentsamling om enskilda medborgare, till vad nytta kan man undra med tanke på att systemet ändå kollapsade så snart ryssarna signalerat att de inte skulle använda våld mot opponenter. Ett annat exempel: Hans Holmer och hans stab fick obegränsade möjligheter att samla information i sökandet efter Palmes mördare. Sedan fortsatte man att samla information år efter år. Nu lär det finnas ett berg av data och dokument. Någonstans där finns kanske nyckeln - men vem kan hitta den? Man kan också fråga sig vilka presumtiva brottslingar som använder avslöjande ord i sina e-postbrev. Säkert inte de farligaste och mest förslagna. Och vilka språk använder de? Vad kostar det att göra översättningar? Hur snabbt och hur korrekt?