Excellenta misslyckanden: forskningens fiender

Satsningen på excellenta forskare tycks enligt media ha spårat ur: för få kvinnor och minskad i stället för ökad produktivitet hos de utvalda. I andra sammanhang har jag märkt att kvinnor inte gör reklam för sig själva på ett intensivt och lite skrytsamt sätt, vilket många män gör, och det går hem. Det kan vara en förklaring till att man förbigått meriterade kvinnor, särskilt om bedömarna är äldre män som själva inte längre är intensivt aktiva inom forskning.

De som fick de stora anslagen tycks med få undantag ha börjat prestera sämre. Något tycks ha varit feltänkt - men vad? Det vore intressant att jämföra med unga briljanta forskare som får en professur med stora resurser och trygghet att forska. Problemet är att de snabbt överbelastas av administration: att rekrytera och leda medarbetare (som sällan är riktigt lika bra). Jag skulle tro att ett liknande öde har drabbat de excellenta forskarna. Riktigt framgångsrik forskning förutsätter att man kan ägna sig åt den på 100%. För min del upplevde jag något i den vägen som nybliven lic. och senare som docent. Professuren som jag fick fem år senare tvingade mig att syssla med mycket annat än forskning. I och med att jag gick i pension fick jag en forskartjänst på 100 %, särskilt som jag nästan aldrig tar på mig sakkunniguppdrag, handledning eller undervisning. Allt sådant har ersatts av denna blogg och den andra med specialinriktning på psykometrik. Därmed inte sagt att den bästa forskningen kommer fram i miljöer där alla forskar 100 % av sin tid. Akademierna i Öststaterna tycks ge många exempel på motsatsen.

Administrativa uppgifter är energitjuvar och rovdrift på framstående forskares tid. Där kan finns den värsta av forskningens fiender.