måndag 11 juli 2011

Passiva eller aktiva åskådare till illdåd

Kitty Genovese våldtogs och mördades på öppen gata i New ork år 1964. Illdådet observerades av ett antal vittnen, osäkert hur många (Manning, Levine, & Collins, 2007), som inte ingrep för att hjälpa henne. Sådana ”passive bystanders” har förekommit i gan ska många rapporterade fall och att människor inte ingriper för att hjälpa någon som är i nöd har blivit föremål för omfattande socialpsykologisk forskning och teoretiska analyser. En stor meta-analys av denna forskning har nyligen publicerats (Fischer et al., 2011).

I den kommer man fram till en mera nyanserad beskrivning av fenomenet än vad som tidigare varit den vanliga. Det visar sig nämligen att människor tenderar att ingripa i vissa fall, speciellt om det är en mycket farlig situation för den angripna personen. Inte alltid, dock, som fallet med Kitty Genovese visar.

Manning et al. är mycket kritiska mot forskningen i efterföljd till mordet på Kitty Genovese. De hävdar att det inte finns några bevis för att det fanns många vittnen till mordet, kanske inte ens några, och de beklagar att det fick en så fast position i den psykologiska forskningen och läroböckerna. Varför människor ingriper eller inte ingriper i nödsituationer borde enligt dem studeras förbehållslöst.

Genovesemordet har blivit något av en vandringssägen. Forskningen har dock visat, som Fischer et al. tydligt dokumenterar, att det finns en negativ effekt av passiva åskådare, även om den inte är stark. Och i visa fall kan den faktiskt helt försvinna.

Vad beror det på att människor ingriper när situationen är mycket farlig? Fischer et al. resonerar utifrån vakenhet (”arousal”), ett traditionellt psykofysiologiskt begrepp som numera blivit mycket ifrågasatt Att starka hot på många har en effekt som kan beskrivas som ”arousal” kan inte betvivlas, men vissa människor tycks ändå kunna förbli ”kallblodiga” och agera rationellt. Passagerarna på United 75, som kapades den 11 september 2001, agerade för att hindra terroristerna, med stor fara för eget liv. Alla dog när planet störtade men de lyckades hindra att planet attackerade Washington, vilket troligen var terroristernas avsikt. Detta och andra modiga ingripanden kan ses som resultat av en genomtänkt analys. Passagerarna visste att de skulle mördas om de inte ingrep, och att de hade en viss chans att överleva om de gjorde det. I andra fall har det varit uppenbart att något måste göras och att det skulle vara möjligt att göra det. Sådana kognitiva analyser av beslutsfattandet verkar väl så övertygande som en teori som bygger på ”arousal”.

Referenser

Fischer, P., Krueger, J. I., Greitemeyer, T., Vogrincic, C., Kastenmüller, A., Frey, D., et al. (2011). The bystander-effect: A meta-analytic review on bystander intervention in dangerous and non-dangerous emergencies. Psychological Bulletin, 137(4), 517-537.

Manning, R., Levine, M., & Collins, A. (2007). The Kitty Genovese murder and the social psychology of helping: The parable of the 38 witnesses. American Psychologist, 62(6), 555-562.