Mätning av emotionell intelligens - state of the art

En mycket omfattande och intressant genomgång av forskningen om emotionell intelligens (EI) har nyligen publicerats av Joseph och Newman (Joseph & Newman, 2010). De har gjort en sammanställning av resultat med prestationsmätning av EI, och självrapportformulär. De anser som så många andra forskare att prestationsmätning är den teoretiskt mest tillfredsställande metodiken, eftersom det rör sig om en sorts ”intelligens”. Självrapportmetoder är de mycket kritiska till på samma teoretiska grund. Sambandet mellan prestationsmått och självrapportmått är nästan noll, i metaanalysen uppskattat till en korrelation på 0.12. Om man går vidare till validering mot arbetsprestation visar det sig emellertid att prestationsmått har ett mycket svagt samband med sådana kriterier, och inte ger något utöver kognitiva test och det traditionella Big Five.

De skiljer mellan två typer av självrapportformulär: sådana som har ett mycket heterogent innehåll av typ ”lite av varje” (mixed models – exempel finns i många allmänt använda EI-test) och sådana som mäter den självbedömda förmågan att klara EI-uppgifter. Bara den senare typen av självrapporter har ett tydligt samband med kriterier och något att ge utöver annan information. Sambanden är särskilt starka för arbetsuppgifter som är emotionellt påfrestande, t ex i serviceyrken där det gäller att alltid vara ”glad och trevlig”.

Denna artikel är en milstolpe i litteraturen om EI. Slutsatserna bygger på hundratals empiriska studier som författarna noga analyserat. Den är nedslående för dem som tror på prestationsmått av typ MSCEIT, och den pekar framåt mot konstruktionen av nya och bättre typer av självrapportskalor. Prestationsmåttens dåliga egenskaper har ju varit kända ganska länge men många forskare har ändå hållit fast vid dem på grund av deras teoretiska fördel. Det är dags att tänka om.

Resultaten stämmer bra med vår egen forkning, se referenser nedan för ett aktuellt arbete som bl a jämförde självrapportmått med två nya skalor med prestationsinriktning. Självrapportmåttet fungerade mycket bättre i förhållande till kriterier i arbetslivet (Sjöberg & Möller, 2009). Teori- och expertbaserade nycklar för utvärdering gav klent resultat.

Det kan noteras att Goleman, som med sin bok från 1995 (Goleman, 1995) skapade en marknad för konsultverksamhet i EI-branschen, återigen hudflängs för sina påståenden om att EI är av överlägset stor betydelse. Data motsäger honom på ett övertygande sätt, vilket inte betyder att EI helt saknar betydelse. Joseph och Newman visar ju att EI-skalor kan ge ett värdefullt tillskott av information, om mätningen görs på rätt sätt och speciellt i emotionellt relevanta arbetssituationer.


Referenser

Goleman, D. (1995). Emotional intelligence. New York: Bantam Books.

Joseph, D. L., & Newman, D. A. (2010). Emotional intelligence: An integrative meta-analysis and cascading model. Journal of Applied Psychology, 95(1), 54-78.


Sjöberg, L., & Möller, K. (2009). Sociala arbetsfunktioner och personlighet. Rapport 2009:1. Stockholm: Psykologisk Metod AB.Klicka här.