Uppdrag granskning om pedofili

I gårdagens Uppdrag Gransning gavs en skakande bild av hur en rättspsykiatrisk, sluten klinik låtit en dömd pedofil få frekventa permission och hjälpt honom att skaffa en lägenhet där han kunde fortsätta att begå övergrepp på barn i ett intet ont anande - och helt ovarnat - bostadsområde. Den behandlande läkaren hade bedömt att inga risker förelåg och länsrätten hade helt förlitat sig på den bedömningen.

Det var slående att ingen av de ansvariga ville svara på frågor om hur bedömningarna hade gått till, eller medge att de hade begått något fel. Längst gick domaren i länsrätten som "inte mindes"(men tydligen inte gick till arkiven för att friska upp minne).

Kliniska bedömningar är felbemängda och det finns stor risk att de slår fel. En behandlande läkare eller psykolog är nog inte rätt person att göra riskbedömningen i realiteten helt ensam. Inom rättssystemet borde man vara mycket medveten om detta och skaffa in oberoende expertis. Man kan också undra om det räcker med en läkarutbildning för att göra dessa psykologiska bedömningar. Dawes bok om kliniska bedömningar har några år på nacken men borde fortfarande kunna vara en ögon öppnare för alla med engagemang i bl a rättspsykologi, se nedan. Hoppas Janne Josefsson läser den, om han inte redan gjort det.Grove och Meehl visar att bättre bedömningar får man genom att arbeta med mera oibjektiva bedömningsscheman.


Referens

Dawes, R. M. (1994). House of cards. Psychology and psychotherapy built on myth. New York: The Free Press.


Grove, W. M., & Meehl, P. E. (1996). Comparative efficiency of informal (subjective, impressionistic) and formal (mechanical, algorithmic) prediction procedures: The clinical-statistical controversy. Psychology, Public Policy, and Law, 2, 293-323.