Nu var det 1962: Drömmen om Rågsved

Rågsved, åtta trappor, fyra rum
två barn, en man och jag.
En frysbox, 80 liters, det är bra.

Det var sommaren 1962 och Sonya Hedenbratt sjöng “Rågsved” på den första Gröna Hundrevyn av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. “Min dröm om lycka i sammanfattning” var en fyrarummare 8 trampor upp i Rågsved, där hon bodde i ett alldeles nybyggt hus med man och två barn, troligen som hemmafru. Barnen kunde leka på gården och vaktades då av en “lektant”. Det fanns en frysbox och köksfläkt i lägenheten, och till Rågsved kom man med tunnelbanan från Centralen på bara 27 minuter. Det var trevligt när vännerna bjöds på fest och en hel del alkohol konsumerades, på småtimmarna dansades det och en av gästerna sjöng “I cannot give you anything but love” medan en annan gäst spelade låten ifråga på piano. Detta var vanliga, normala människor och deras idyll och lycka är sångens tema. Men schlagerlåtar, sas det, handlade inte alls om denna verklighet utan om ”halvruttna stugor på landet där råttorna slogs i köket”.

Det är en suggestiv sång, och visst var drömmen om Rågsved vacker. Att lyssna till den idag, vederbörligen nedladdad från nätet i mp3-format, är en nostalgirik upplevelse, kanske för att vi som var med på den tiden upplevde den starkt då, och inte har hört den speciellt ofta under de år som gått. Men vad säger den egentligen idag och vad ville den säga 1962?

Rågsved är inte längre nytt och “renligt”, det är inte mångas dröm att bo 8 trappor upp i ett nedslitet höghus i en nedsliten förort med betydande problem med missbruk och kriminalitet. Barnen kan knappast få en “lektant” som vaktar över dem, och den som spelar piano fram på småtimmarna torde mötas av grannarnas ilska. Tunnelbanan kanske går på 27 nominella minuter till Centralen, men den gröna linjen har ständiga problem med förseningar, som beror på nedsliten vagnpark och missnöjd personal. Man kan fastna i tunnlarna i timmar. Kanske var Rågsved 1962 en idyll med stora framtidsförhoppningar och en smältdegel för det nya, moderna livet där tekniken lockade med frysboxar och köksfläktar, men idag är Rågsved slutpunkten på den sociala utförskanan. Den lyckliga hemmafrun som sjöng om makens intresse för “andra flicker” när han “bara dricker” torde för länge sedan ha gett upp, besviken och bedragen och de två söta barnen fick väl växa upp i ett havererat äktenskap. Man kan bara hoppas att hon hittade ett bättre ställe än Rågsved för dem att växa upp på.

Rågsved var en del av miljonprogrammet för bostadsbyggande på 60-talet, människor skulle klämmas. in i höghus i betongförorter, och så skedde också, ty det fanns i storstaden inga realistiska alternativ för unga familjer. Hyresregleringen hade fryst bostadsmarknaden, änkenåderna på Strandvägen fick sitta kvar i sina 12-rummare till löjeväckande låga hyror. Det fanns ingen fungerande hyresmarknad i Stockholm, och än idag är det på samma sätt, med tillägget att hyreslägenheterna blir färre och färre på grund av utförsäljningar till bostadsrättsföreningar. Dessa borätter betingar sedan fantasipriser på grund av obalansen mellan tillgång och efterfrågan på hyresrätter.

Rågsvedsvisan är intressant också genom sin hyllning till tekniken och modernismen. Alternativet är i visans retorik ett halvruttet hus på landet med råttor i köket, den snabba tunnelbanan för oss till frysbox- och köksfläktslivet ute i den renliga förorten. Det var alltså början av 60-talet och ifrågasättande av tekniken hade ännu inte kommit igång. Det var först några år senare som vi började importera debatt om teknik och miljö från USA, och ännu senare skulle Tage Danielsson bli nästan odödlig med sin dialog om sannolikheter, efter Harrisburgolyckan. Han gör sig lustig där, mycket effektivt, över att olyckan skett trots att experter sagt att den skulle vara osannolik - tydligen utan att ana att allt kan ske även om det bedömts som osannolikt.

60-talet var alltså framstegs- och tekniktro, och aningslöshet inför svarta moln som skockades vid horisonten. Lyssnaren 40 år senare har luttrats av de svikna förhoppningar och av ett samhälle skakat av ökade konflikter och ifrågasättanden av teknik- och miljöprogram. Kunde det ha blivit annorlunda?

Kanske, men långt ifrån säkert. Ekonomi och teknik styr det mesta, politikerna tar ofta rollen av att vara dessa faktorers lydiga tjänare. Så var det på 60-talet. Betongförorterna behövdes, ansågs det, för att skaffa bostäder åt storstädernas växande befolkning, som flyttat in från glesbygderna där inga arbeten längre fanns. Det speciella med Rågsvedsvisan är dess ursprung i socialdemokratiska värderingar. Det var en socialdemokrati som identifierade sig med framsteg inom teknik och samhällsplanering och det skulle dröja till 1976 innan den körde huvudet i väggen och fick lämna regeringsmakten på grund av sina envisa lojalitet med tekniken i form av kärnkraft, som ju i sin tur behövdes för att driva frysboxarna och köksfläktarna i alla Rågsved runt om i landet .

I Rågsvedsvisan fanns inga bekymmer, egentligen. Texten beskriver essensen i framstegstron, den bakomliggande ångesten över kalla kriget och dess undergångshot syns inte. Detta var annars vanliga teman på den tiden, t ex i film. Tänk bara på filmer som Dr. Strangelove eller Musen som röt, där krigsångesten löses upp med hjälp av humor. 1962 års Nobelpristagare i litteratur, John Steinbeck, sade i sitt tacktal:

“Humanity has been passing through a gray and desolate time of confusion. My great predecessor, William Faulkner, speaking here, referred to it as a tragedy of universal fear so long sustained that there were no longer problems of the spirit, so that only the human heart in conflict with itself seemed worth writing about .”

Hösten 1962 var Kubakrisens år, då ett tredje världskrig syntes vara nära. Kriget undveks men situationen vara extremt osäker. President Kennedy talade senare om en chans på 50-50 att kriget mellan supermakterna hade brutit ut . Steinbecks tal får väl ses också mot den bakgrunden.

Samma år, 1962, fick Crick och Watson Nobelpriset för sin upptäckt av strukturen hos DNA. Fyrtio år senare kan vi se att då såddes fröet till nästa stora tekniska revolution: gentekniken. Vi kan ännu bara ana vad den kommer att leda till i gott och dåligt avseende. Vetenskapen sätter stora krafter i händerna på människor vars politiska system inte kan garantera att dessa krafter används på ett positivt och konstruktivt sätt. En nästan sagolik tur har hittills gjort att de verkliga stora katastroferna inte har inträffat. Rågsved står kvar, skamfilat förvisso, men det står kvar.

Det fanns inga medvetna sprickor i fasaden i visan. Det är vi sentida lyssnade som ser dem. Politikerna var ännu sysselsatta mest med att fördela det goda som BNP-ökningen i jämn takt levererade under rekordåren, det skulle dröja innan temat för dagen blev RISK. Riksdagsledamöternas motioner med inriktning på risk skulle komma att tredubblas från mitten av 60-talet till mitten av 90-talet .

Den okritiska tilltron till modernismen började dock ifrågasättas ganska tidigt. Märkliga ting hände, som rivningsvågorna i Stockholms City. Gösta Bohman började sin politiska bana med kamp mot den “saneringen”, men tyvärr förgäves. Ett argument för rivningen av City var att tunnelbanan annars skulle behöva läggas så djupt att folk inte skulle våga använda den, av någon sorts fobiska skäl. Det var nonsens, förstås. Troligare är att det egentliga skälet var önskan att riva hus som byggts under en annan politisk epok. Borgarrådet Garpe var känt för sin avsky för “gamla äckliga Strandvägen”, vilken i sin tur tycks ha haft något att göra med hans avsky för Oskar II under vars tid dessa olyckliga hus hade byggts. Planer fanns på att riva även Gamla Stan. Gudskelov avskrevs dessa radikala planer, men mycket hade hunnit genomföras, inklusive vårt nuvarande Hötorgscity som väl ingen älskar.

Början på 60-talet var en tid av stark likriktning i Sverige. En uppstickare, Radio Nord, hade startat reklamradio och spelade populär skvalmusik. I dag finns det dussintals radiokanaler som gör just detta men då var det ett hot mot statens pretentioner på att behärska medierna, och Radio Nord stoppades, trots sin populäritet. Det var också verklighet året 1962.

Likriktning, toppstyrning, framtidstro. Har varje tid en stark och lite överförenklad framtidstro? Kanske inte. I vår tid har vi fått uppleva ett helt oväntat slut på det kalla kriget och för ett par år omkring 1990 såg det ut som om världen skulle bli fredligare och lyckligare. Sedan kom krigen i det forna Jugoslavien med grymhet och brutalitet och folkutrotning som inte hörts av sedan 1940-talet. Sovjetunionens upplösning ledde till korruption och maffiavälde. Något senare har terrorismen blivit en dominerande faktor och den enda supermakten använder sina enorma militära maktmedel för att slå till varhelst den känner sig hotad. Terrorismen, i sin tur, har rötter i motsättningar mellan Islam och “kristna” stater i Väst - en konflikt som är mer än 1500 år gammal och som nu blossat upp på nytt. Fundamentalismen inom Islam har tagit kommunismens plats som “den lede fienden”.

Om det är något vi kan lära oss av dessa aktuella händelser så är det den enorma osäkerhet som vi lever under. Det gjorde Rågsvedsborna också, även om de för en kort sekund trodde de sig har nått harmoni och social problemlösning. Rågsved blev inte vad man hade hoppats, och egentligen blev väl inte någonting annat det heller. Ta skolan som exempel, eller industrins prestationer på exportmarknaderna. Det var på 60-talet vi kunde kalla oss “världens rikaste land” , nu ligger vi på en blygsam 17: e plats. Sedan 60-talets början har landets position försämrats i många dimensioner utöver placeringen i den ekonomiska kapplöpningen. Brottsligheten har ökat kraftigt, och detsamma gäller andra indikationer på olycka och missanpassning som skilsmässor eller alkoholkonsumtion. Arbetslösheten var i det närmaste okänd då, liksom den korruption inom näringslivet som tar sig uttryck i enorma bonus till ett litet antal företagsledare, som i sin tur skapar alienation och demoraliserar tusentals av deras anställda.

Osäkerheten om framtiden är ett gift som skapar önsketänkande. Vi tror att det ska gå som vi vill, vilket det tyvärr sällan gör. Ett exempel från ekonomisk planering är de prognoser som finansdepartementet producerar och som regelmässigt ligger för högt . Detta kan bero på flera faktorer. Man kanske vill imponera på väljarna, men frågan är om de tror speciellt mycket på politikerna. Eller man känner att man har “kontroll”, vilket givetvis är en illusion, men kontroll har ofta den effekten att man upplever mindre risker och större chanser för egen del än vad som gäller för andra. Miljonprogrammet var på sin tid en dröm om en tillvaro i stål och betong, trots att de bostadslösa ville ha mera marknära och mänskliga bostäder. Ideologin fick styra. Den översattes till charmfull, lekfull och humoristisk revytext, vilket var ett genialt sätt att övertala och påverka. Men verkligheten ändrades inte och 40 år senare blåser förändringens kalla vindar över drömmen om Rågsved.