Är vi alldeles för bekymrade om risker?

Eberhard har fått mycket uppmärksamhet för sin bok ”I trygghetsnarkomanernas land”. Han talar om ”paniksyndrom” och bygger upp en analogi mellan kliniska fall han sett som psykiatriker och hur samhället fungerar. Enligt Eberhard måste vi ju ändå dö till slut, så varför vara så försiktiga? Han tycks glömma självklarheten att vi alla vill leva ett så långt och gott liv som möjligt, och att vi därför vill undvika risker i den mån vi kan. Dessutom kan man inte likna samhället vid en av hans patienter. Det är helt olika processer som det handlar om på individnivå och på samhällsnivå. Är samhället som Eberhard tycks tro verkligen det säkraste någonsin? Samma tes drevs med stor frenesi och stora resurser för en tid sedan av Wildavsky. Men Wildavsky hamnade snett i sin iver att förneka risker – han banaliserade klimatrisken, för att ta ett exempel. Eberhard glömmer att vi ständigt får påminnelser om stora risker som politikerna blundat för, Tsunamin är ett slående exempel. Att avfärda de reella risker vi står inför med skämt om att snart blir det obligatoriskt med gåhjälm, eller påståendet att bara något hundratals människor dött i fågelinfluensa (hur vet man det?), känns trist. Riskdebatterna gör samhället säkrare, inte riskförnekandet.

Om försummade risker:
http://www.dynam-it.com/lennart/pdf/forsummade%20risker.pdf

Om riskdebatter och hur önskvärt det är med enighet om risker:
http://www.dynam-it.com/lennart/pdf/jrr%20utopia.pdf

Eberhard, D. (2007). I trygghetsnarkomanernas land. Om Sverige och det nationella paniksyndromet. Stockholm: Prisma.

Wildavsky, A. (1995). But is it true? A citizen's guide to environmental health and safety issues. Cambridge, MA: Harvard University Press.