Utvärdering av samhällsvetenskaplig forskning

Det finns två metoder för att utvärdera forskning: citeringar och publikationer, sant subjektiva omdömen av experter. Den senare metoden är dyrbar och felbemängd. Experter kan ta fel och de kan påverkas av ovidkommande faktorer, varav man kan nämna sociala relationer och önskan att vara "artig". Internationella publikationer och citatstatistik blir därför allt viktigare. De ger en snabb uppfattning om vilken uppmärksamhet som en forskares arbeten har fått runt om i världen. Det är dessutom mycket enkelt att ta fram sådan statistik, t ex med det utmärkta programmet Publish or Perish (kan laddas ner gratis) som bygger på Google Scholar. Vem som helst kan med hjälp av detta program på några minuter få en idé om hur väl en forskare lyckats. 

Många samhällsvetare värjer sig med näbbar och klor mot denna metodik. Det sägs att citat kan bero på att en forskare gjort fel eller skrivit dumheter. Men sådant brukar inte tidskrifter ta in, och gör de det så citeras det sällan. Ett annat argument är att en forskare kan ha skrivit några enstaka arbeten som citeras ofta, kanske av det skälet att hon i dem beskriver en metodik eller för att det handlar om en ofta använd lärobok. Detta är en mera träffande invändning, och av det skälet finns numera ett antal index, t ex H-index, som mäter bredden i forskarens insats. H-index = N är antalet arbeten som citeras minst N gånger. Ett H-index på 5 (vanligt förekommande bland svenska professorer i ämnen som företagsekonomi) betyder att forskaren publicerat 5 arbete som citerats minst 5 gånger.

Publikation i tidskrifter rent av föraktas av en del forskare som själva inte lyckats med den saken. Doktorander avskräcks från att publicera internationellt, eller åtminstone uppmuntras de inte till det och får inte handledning i hur det går till. Ledande personer inom vissa discipliner har tyvärr misslyckats att etablera sig som internationellt erkända forskare. De fortsätter ändå att ha och utöva stor makt inom våra universitet och högskolor. Det är faktiskt oroande. De lyckas skaffa sig mycket stora anslag, men pengarna leder aldrig till publikationer som någon söder om Malmö läser och bryr sig om, delvis men inte enbart beroende på att de är skrivna på svenska. Avhandlingar kanske skrivs på engelska men vem läser frivilligt en bok på 300 sidor skriven av en juniorforskare? Information finns i överflöd och var och en måste vara mycket försiktig med hur hon använder sin tid. Språket engelska är nödvändigt men absolut inte tillräckligt för att få uppmärksamhet och genomslag.

Forskare som inte lyckats att få fram forskning med genomslag internationellt känner jag många. De är ofta kunniga och smarta människor, men de har i sin karriär aldrig fått en start i rätt riktning, De har och har haft kolleger och mentorer som matchat fram dem ändå, förmodligen personer som i likhet med dem aldrig vågat sig ut i det stora spelet om vetenskapens utveckling. De har haft mycket stora anslag och tjogtals med doktorander. De har bidragit till att förstöra resurser som kunde ha använts bättre om de hade haft en högre ambitionsnivå. För att lyckas måste man arbeta mycket hårt och man får inte ha för ömma tår, man måste kunna ta anonym kritik från tidskrifters granskare (som i allmänhet är mycket kunniga, dock ej alltid).