Direktörsförmåner en gång till

Med jämna mellanrum avslöjar media att cheferna för stora företag tar ut enorma löner och pensioner, det senare även efter mycket korta tjänstögringstider. Detta sker trots att styrelserma har full insyn i det hela, och att där sitter fackliga företrädare som inte tycker att direktörernas löne- och pensionsvillkor är rimliga. Men såvitt bekant förekommer bara svaga protester, om ens några alls, och inga reservationer till styrelsebeslut. Det handlar om 100-200 miljoer i pension efter en handfull års arbete, och årslöner på 10 miljoer eller mera, samt dessutom andra förmåner, optioner mm. Varför är det så här? Ingen tycks uppleva att det är rimlkigt. Det är ett slag i ansiktet på alla vanliga löntagare och pensionärer.

Chefen är mycket viktig, det är sant. Men det räcker inte som skäl. Bra personer kan göra ett bra jobb för mycket mindre ersättning.

Men tänk om vi förlorar dessa superstars till utlandet? Ytterst osannolikt. De har inte den kulturkunskap och det kontaktnät som skulle få dem att fungera i t ex Frankrike och USA, ofta inte heller tillräckliga språkkunskaper. ("Vårt koncernspråk är dålig engelska", sa nyligen chefen för ett stort svensk företag, klarsynt sagt).

Men kanske måste de ha så bra betalt för att jobba hårt och effektivt - de är en annan sorts människor. Det tycker jag är ett ganska löjligt argument, och det saknar varje tillstymmelse till stöd.

Men de har speciella egenskaper som är oerhört sällsynta! Vilka då? Intelligens? Jag tror inte de är några nya Einstein, precis. Men personlighet? Ja, en del fungerar nog bra, men det finns ingen garanti för det eftersom rekryteringen troligen mest bygger på kontakter. "Det finns ingen annan" fick jag en gång höra i samband med en chefsrekrytering, och det är ett löjligt argument. Vad man egentligen säger är: "Vi känner ingen annan".

Vid en brett upplagd rekrytering kan man hitta utmärkta personer också bland kvinnor och invandrare, och bland folk under 40. Men det är inga som ingår i kontaktnätet och är med i golfklubben. Och de behöver inte en lön på 10-tals miljoner och pension på 100-tals.

Till syvende och sidst handlar det om en liten grupp personer inom näringslivet, inklusive statliga bolag (Systembolaget t ex), som förser varandra med förmåner, och lyckas tysta opposition med argument av typen ovan. Det är tröttsamt och mycket märkligt att det kan fortsätta med fackens tysta medverkan - tvärtemot deras medlemmars önskemål.

Litade Stalin på Hitler?

Inför den tyska invasionen av Sovjetunion i juni 1941 vägrade Stalin att lyssna till alla varningar om att den var nära förestående. Han avfärdade dem som försök att lura honom till att provocera fram ett krig med Tyskland. Han hade faktiskt slutit en pakt med Tyskland och de hade sig emellena styckat Polen. Stalins del av bytet var också Baltstaterna och fria händer mot Finland som hade resulterat i Finska Vinterkriget. I det kriget gick det illa för ryssarna, något som fick Hitler att övertygas om att ett krig mo Sovjetunionen snabbt skulle leda till total seger. Många delade hans uppfattning, bland dem USA:s president och hans rådgivare. Stalins agerande våren 1941 har setts som irrationellt: "Av alla människor litade han bara på en: Hitler".

Ian Kershaw, som skrivit en lysande biografi om Hitler (se nedan) som nu kommer på svenska, har nu publicerat en fascinerande genomgång av de bslut som fattades 1940 -41 och som kom att avgöra andra världskriget utveckling och slutresultat (Kershaw, 2007). Avsnittet om Stalins beslutsfattande våren 1941 är kanske särskilt intressant.

Kershaws noggranna genmgång av Stalins beslutsfattande och policy gentemot Tyskland visar att han ingalunda "litade" på Hitler. Han hade läst Hitlers bok "Mein Kampf" och där linjerar ju Hitler tydligt upp sin långsiktiga plan att skaffa "lebensraum" åt tyska folket genom att erövra delar av Sovjetunionen. Paranoid som han var litade han faktiskt bara på ett fåtal av sina rådgivare - om ens på dem - och absolut inte på en figur som Hitler.

Men han vill vinna tid. Sovjetunionen var inte färdigt att med kraft möta en tysk invasion förän tidigast 1942, bl a beroende på att Stalin rensat ut en stor del av de efarna högre officerarna i försvarets alla grenar.Det tog tid att rekrytera och utbilda nya. På materielsidan var man också långt efter. Stalin räknade med att invasionen skulle komma 1942 och då skulle Sovjet vara redo. Önsketänkande?

Inte direkt. Stalin ansåg att det vore vansinne av Hitler att öppna en andra front innan Storbrittannien besegrats, och det såg ju ut att dra ut på tiden. En invasion över engelska kanalen skule vara ett mycket svårt och riskfyllt företag.Den analysen kunde många instämma i. Om Hitler var rationell skulle han anfalla Sovjet tidigast 1942. Men felet i Stalins analys var att Hitler inte var rationell utan en spelare och en risktagare. Dessutom ansåg han att Sovjets militärmakt var svag och inkompetent ledd, något som Stalin åtminstone delvis också insett.

Alltså: Stalin "litade" inte alls på Hitler, men trodde att han hade ett år på sig innan invasionen skulle komma. Han trodde inte att Hitler skulle ta risken med ett tvåfrontskrig (som ju hade knäckt Tyskland i första världskriget). All information som varnade honom för att han hade fel avvisade han. Stalins rigida hållning och envisa tro på sin egen analys bidrog starkt till de enorma katastrofer som snabbt drabbade Sovjetunionen när invasionen väl kommit igång den 22 juni 1941.


Referenser

Kershaw, I. (2007). Fateful choices. Ten decisions that changed the world 1940 - 1941. London: Penguin.
Kershaw, I. (1998). Hitler 1889-1936: Hubris. New York: Norton.
Kershaw, I. (2000). Hitler 1939-45: Nemesis. New York: Norton.