g-faktorn, Sir Douglas och första världskriget

Dixon (1976) har skrivit en klassiker med titeln On the psychology of military incompetence. Han ger ett antal intressanta exempel på misslyckade militära beslut med katastrofala konsekvenser, bl a från första världskriget. Överbefälhavare för de brittiska styrkorna i Frankrike och vid västfronten var generalen sir Douglas Haig. Han hade huvudansvar för de kolossala förlusterna vid västfronten. Man beordrade soldaterna att storma tyska kulsprutenästen vilket aldrig gav annat resultat än stora egna förluster. Trots det fortsatte Haig att satsa på den taktiken. Han höll envist fast vid beslut som uppenbarligen var felaktiga, och vägrade att tänka om.

Haig är ett av Dixons många exempel på en befälhavare vars personlighet gjort honom till uppenbart olämplig för det stora ansvar han hade. Han söker efter psykologiska förklaringar, närmast i psykoanalysen och teorin om den auktoritära personligheten, som var populär under ganska lång tid men numera kanske har hamnat i skymundan.

Mera i förbigående nämner Dixon att Haig också tycks ha haft intellektuella svårigheter. Han misslyckades flera gånger i antagningsprövningarna till officersskolan Sandhurst. Hans allmänbegåvning, g-faktorn, förefaller ha varit låg. Kanske detta räcker som en förklaring till hans oförmåga att leva upp till rollen som överbefälhavare i krig.

Det är intressant att spekulera om andra viktiga aktörer i första världskriget. Tyske kejsaren, Wilhelm II, hade en mycket stor del av ansvaret för att kriget bröt ut. Han stödde Österrike utan förbehåll och blundade för risken att ryssarna skulle gripa in till Serbiens försvar och därigenom råka i krig med Tyskland. Rysslands kejsare, tsaren Nikolaj II, tog å sin sida den enorma risken att mobilisera mot Tyskland. Alla dessa makthavare tycks ha räknat med att enkelt och snabbt vinna ett krig. Wilhelm II och Nikolaj II framstår som svagt begåvade personer, som aldrig hade kommit ifråga om de inte hade fötts till sina ämbeten. Tillsättning av monarker genom arv är troligen ett av de sämre sätten att utse statschefer – ett genetiskt lotteri med många nitlotter.

Referenser

Dixon, N. F. (1976). On the psychology of military incompetence. London: Jonathan Cape.

Lurad

Bedrägeriet har en intressant psykologi, som återkommer i många olika sammanhang. Under krig är insatserna extrema och de psykologiska processerna särskilt tydliga. Ben Macintyres bok ”Operation Mincemeat. The true spy story that changed the course of World War II” beskriver ett fall som inträffade under andra världskriget.

De allierade hade 1943 lyckats besegra tyskarna i Nordafrika och frågan var hur de skulle gå vidare för att befria Europa från nazisterna. Ett uppenbar startegiskt val var att invadera Sicilien. Det ansåg förstås också tyskarna, och nu gällde det att få dem att tro annorlunda så att försvaret av ön skulle vara så svagt som möjligt när invasionen kom.

Man genomförde därför en fantasifull plan som innebär att en död man ikläddes engelsk uniform och försågs med diverse falska identitetspapper, men för en person som aldrig hade existerat. Han försågs också med en dokumentportfölj som innehöll superhemligt material som skulle visa att invasionsplanen inte alls gällde Sicilien utan Grekland och Sardinien. Kroppen placerades sedan med hjälp av en u-båt strax utanför den spanska Atlantkusten, där den snabbt hittades av fiskare som förde den iland och kontaktade polisen. Tyska agenter kom snart saken på spåren.

Dokumentportföljen togs om hand av spanska myndigheter, där det fanns tyskvänligt folk som kopierade dokumenten och gav dem till tyskar vid ambassaden i Madrid. Därifrån skickades informationen snabbt till Tyskland och nådde inom kort ända fram till Hitler själv och hans stab.

Frågan var nu om tyskarna skulle genomskåda bluffen eller tro på budskapet. Engelsmännens plan var listigt uttänkt men ändå full av hål. Agenter verskamma i England skulle lätt ha kunnat finna att detaljer inte alls stämde. Personen var ju helt påhittad, adresser mm falska och det hade man inte garderat sig för att någon skulle kontrollera. Det verkar som om man utgick från att alla försök av tyskarna att placera agenter i England hade misslyckats – men det fanns ju andra metoder de hade kunnat använda, som agenter från förment neutrala länder. Hursomhelst så gjorde tyskarna inga ingående kritiska analyser av materialet och dess bakgrund. Olika nivåer i den tyska strukturen var överens om att materialet var äkta och trovärdigt. Hitler själv trodde på det till fullo och gav order om förflyttningar av tyska styrkor så att man var beredd på en invasion i Grekland och inte Sardinien. Ön försvarades av italienska styrkor som skulle visa sig göra mycket svagt motstånd mot de allierade, och mindre tyska förband. Invasionen blev en snabb och fullständig framgång.

Önsketänkande tycks ha spelat stor roll vid tyskarnas bedömning, och ja-sägande eftersom man visste att högsta ledningen hela tiden trott mera på risken för en invasion av Grekland än av Sicilien. Ingen ville framstå som motsträvig kritiker och ta de risker som det skulle innebära. Göbbels var en av de få som var skeptiska men han tycks ha nöjt sig med att uttrycka sin skepsis i sin dagbok.

Ett av historiens mest lyckade bedrägerier kunde lätt ha blivit ett fiasko, mot en motpart som styrdes mindre av önsketänkande och som tillät sina medarbetare att uttrycka avvikande och skeptiska synpunkter. Tyskarna hade kapaciteten att göra en genomträngande kritisk analys men utnyttjade den aldrig.

Tingsten och DN

Idag har Annika Ström Molin skrivit en mycket intressant ledare i DN om Herbert Tingsten. Hon skisserar Tingstens karriär som chefredaktör för DN 1946-59 och beklagar den vänsterkantring och enögdhet som kom att prägla samhällsklimatet från 60-talet och framåt. Tingsten avskydde diktaturer, men hans olycka var att han avskydde alla tyranner, även dem på vänsterkanten. Den inställningen passade illa i 60-talets Sverige och senare.

Olof Lagercrantz efterträdde honom som chefredaktör för DN och passade på att tacka sin förre chef med ett hätskt angrepp med anledning av sista delen av hans memoarer. Där sägs det att Tingsten bara var intresserad av debatter för att visa att han var bäst. Inget om hans sanna och djupa engagemang för frihet och demokrati. Mycket riktigt kom DN under 60-talet att urarta till att bli förespråkare för "nyvänstern". Lagercrantz själv, poet och författare, tycks ha varit mycket naiv det gällde politik. Hans artiklar från kulturrevolutionens Kina år 1970 var godtrogna och naiva. Han hade svalt all propaganda som hans värdar där försedde honom med.

DN hade under Lagercrantz en mycket stor del av skulden till vänstervridningen i Sverige. Tingstens hela arbete med att motverka odemokratiska förtryckarläror lades i spillror.

Smarta och osmarta presidenter och kungar

Simonton har publicerat en intressant artikel om IK och ledarskap i ett historiskt perspektiv (Simonton, 2009). Kan man bestämma personlighetsegenskaper och IK hos historiska personer, många avlidna sedan länge? Ja, det finns en hel del forskning som tycks ha lyckats någorlunda med den saken, på grundval av bevarade argument, tal etc. Den mest centrala dimensionen som man gycklats att mäta ganska väl är "intellectual brilliance", där intelligens givetvis ingår, men även öppenhet, kreativitet och flexibilitet. Alla USA:s presidenter och flera hundra kungar och andra politiska ledare har studerats. Briljans är en viktig faktor i framgång för deras ledarskap, den viktigaste faktiskt. Det stämmer med intelligensens betydelse som den framkommit i den vanliga psykometriska forskningen om ledarskap och annan framgång i arbetslivet. Om någon undrar var Jefferson den smartaste presidenten (se bild) och Harding den osmartaste. En intressant slutsats är att ledarskap bör relateras inte enbart till intelligens, om nu någon trodde det, utan också till öppenhet och kreativitet, vidsynta intressen etc. Jag undrar om den här slutsatsen också gäller ledarskap i näringsliv och förvaltning, och för våra svenska politiska ledare...

Referens

Simonton, D. K. (2009). The “other IQ”: Historiometric assessments of intelligence and related constructs. Review of General Psychology, 13(4), 315-326.

Haijby och kungen

Kurt Haijby är namnet bakom en av 1900-talets största svenska skandaler. Han hade haft en homosexuell relation till Gustav V, som inleddes på 30-talet när han av en tillfällighet träffade kungen och väckte majestätets åtrå. Orsaken var hans arbete för att få tillstånd att servera ”pilsnerdricka” på restaurang Lido på Kungsgatan som han drev tillsammans med hustrun. (Tillståndet kom men först efter flera år och när Kurt var i Tyskland).

Haijby älskade att titulera sig ”direktör”. Han hade bytt namn från Johansson och ville klättra i den sociala stegen. Under 20 talet satt han flera gånger i fängelse för stöld, och en gång för vållande av en polismans död.

Många nattliga möten mellan Haijby och kungen arrangerades på slottet av diskreta och tjänstvilliga hovfunktionärer, som troligen var ganska vana vid den typen av uppgifter. Haijby fick pengar av kungen, mycket pengar. Det påstods senare att det varit fråga om utpressning, vilket Haijby förnekade och det är möjligt att han aldrig kommit med tydliga hot, åtminstone inte förrän långt senare. Samtidigt är det klart att han inte kunde hålla tyst och att det var en fara att hela historien skulle komma ut i media, med stora negativa konsekvenser för kungahuset. På den här tiden var homosexualitet ytterst tabubelagt och t o m brottsligt. Gustav V var populär men skulle knappast ha förblivit det om sanningen om hans relation till Haijby och andra män kommit ut i media. Haijby måste tystas och inflytelserika män i samhället gick mycket långt för att nå det målet.

Lena Ebervall och Per E. Samuelson har skrivit en bok om Haijby och kungen kallad ”Ers Majestäts olycklige Kurt”. Den är intressant, spännande och mycket upprörande. Den är också svår att bedöma eftersom författarna tillåtit sig att spekulera och rekonstruera händelser. De bygger till en del enbart på Haijby uppgifter och ibland inte ens på det. De säger att de skrivit en ”roman” och läsaren har få möjligheter att bedöma vad de faktiskt kunnat belägga och vad som är ren spekulation.

Den stora skurken i dramat är Torsten Nothin, överståthållare (landshövding) i Stockholm. Han agerade för att tysta Haijby, och när det inte gick, för att få honom inlagd på Beckomberga. Men inget hjälpte och till slut lockades Haijby att flytta till Tyskland. Det var 1939 och när nazismen behärskade landet. Genom kontakter med Gestapo lyckades man få Haijby arresterad och dömd för otukt med minderåriga tyska pojkar. Det tycks ha varit en sann anklagelse. Haijby fick ett ganska milt fängelsestraff men när fängelsetiden led mot sitt slut (hösten 1939) försökte Nothin och den svenska polisen förmå Gestapo att hålla honom kvar i Tyskland och sätta honom i koncentrationsläger. Ett sådant fruktansvärt öde var vanligt för homosexuella i Tredje Riket och innebar en nästan säker död.

Tyskarna släppte emellertid Haijby och han återvände till Sverige där han använde åratal för att få upprättelse för de övergrepp som han ansåg sig utsatt för. Han fick också mera pengar av hovet för att hålla tyst, men det hjälpte inte. Efter kungens död åtalades han för utpressning och fick sex års fängelse. Rättegången var naturligtvis enormt uppmärksammad. Haijby stöttes ut ur samhället, ingen ville ha med honom att göra längre. Efter en ganska kort tid i fängelse skulle han komma att leva ännu en tid tills han år 1965 begick självmord, ensam och utfattig.

Haijbyaffären utspelades i ett Sverige som var mycket annorlunda än dagens samhälle. Homosexualitet är inte längre tabubelagt utan accepterat. Däremot ser vi mycket allvarligare på pedofiler än vad man gjorde på den tiden. Haijby var pedofil, inte bara homosexuell. Och han var lite av en mytoman och notoriskt opålitlig. Hans personlighet var definitivt osympatisk: han var egoistisk och lät sig försörjas av sin hustru så länge hon levde. Hans egna projekt havererade trots stora bidrag från kungen. Ett pensionat skulle startas i ett slott som han hyrt av en fransk familj bosatt i Berlin. När de inte godtog hans villkor anmälde han dem till tyska ambassaden som valutasmugglare, ett tydligen helt påhittat brott men ytterst allvarligt i Tyskland. Gestapo hälsade på hemma hos den franska familjen som fick utstå hård behandling. Haijby var inte speciellt förutseende och kunde inte se klart vilka risker han utsatte sig för genom sitt beteende och sin opålitlighet. Det verkar ha varit ren tur som gjorde att han inte försvann för alltid in i ett koncentrationsläger i Tyskland hösten 1939. Tidvis kom han att lida av depression, lätt att förstå utifrån hans livssituation.

Men ändå. Boken är mycket upprörande för den ger en bild av ett rättssystem och myndigheter som sviktade i sin omsorg om rättssäkerheten när ett stort politiskt tryck är för handen. Moderna fall som det s.k. styckmordet har visat på liknande svagheter i systemet. Kanske är det naivt att tro att domstolar och polisväsen skulle kunna agera helt oberoende av politiska hänsyn, i vårt eller andra länder.

Greklands historia för dumbommar

Serien av böcker ”for dummies” har publicerat populära och pedagogiskt skrivna inledningar till det mesta. Man har nu kommit fram till antikens historia. Boken om Grekland, skriven av Stephen Batchelor, är intressant och nöjsam läsning som väcker ens aptit för att lära sig mera om denna fantastiska civilisation som blommade upp för mer än 2000 år sedan.

I skolan fick man åtminstone förr lära sig lite om de viktigaste händelserna och namnen, men inte mer. Det räckte nog inte så långt för att skapa ett bestående intresse. Det stora intresse som numera finns för historia verkar ha vuxit fram helt oberoende av skolan, som ju behandlat ämnet mycket styvmoderligt. ”Krig och kungar” är en klyscha som används för att föraktfullt avfärda historien, som helst bör handla om kooperationens framväxt i Norrbotten under slutet av 1800-talet. En understreckare i Svenska Dagbladet häromdagen behandlade den nya mycket ambitiösa serien om svensk historia som ges ut av Norstedts förlag. Varför läser vi fortfarande historia, det var frågan. Underhållningsvärdet, blev svaret. Inte helt fel enligt min mening för det är svårt att peka på direkt nytta. Människor är inte bara nyttoinriktade och intresset har många och djupa rötter bortom daglig nytta som pengar och hur man sköter dammsugare. ”Underhållning” har emellertid associationer som leder tanken i fel riktning eftersom det är ett begrepp nära besläktat med ytlighet och ”tidsfördriv”. Att läsa om Greklands historia lär oss något om människans villkor och vår kulturs ursprung. Ingen dålig färdkost på vägen. Man blir åtminstone lite mindre obildad.

I Greklands antika historia finns ju bokstavligen allt: krig och intriger och kultur i vid mening. De grekiska småstaterna kunde aldrig samarbeta utan förödde sina krafter i inbördeskrig. I den väldiga kampen mellan Aten och Sparta, mellan demokrati och tyrannvälde, vann tyvärr Sparta, men segern blev kortvarig. Makedonierna, som enats av Filip II, far till Alexander den store, tog över. Efter mycket kort tid kunde de med exceptionell framgång angripa och ta över Persiens imperium och grekisk kultur spreds över Mellanöstern och Egypten.

En av de mest intressanta frågorna om antikens Grekland gäller vilka faktorer det var som gynnade framväxten av konst och vetenskap på nästan alla områden. Grekerna hade få kända föregångare. De skapade nytt, samhället tycktes sjuda av kreativa genier. Det var inte i tyranniets Sparta som det hände utan i det demokratiskt styrda Aten. De auktoritära samhällena har ju också i vår tid visat sig ha föga att komma med i konst och vetenskap. Det är lätt att förstå varför. Fritt skapande och fritt tänkande är hotfullt för diktatorer och politiska ideologier med anspråk på att sitta inne med slutliga sanningar, som kommunismen och fascismen. Men Greklands kultur hade förstås också ekonomiska rötter. Aten hade under den kritiska perioden sitt eget imperium och ekonomin bars upp av en stor mängd slavar. Demokratin existerade förvisso men bara i mycket inskränkt mening – för fria män. Slavar, kvinnor och invandrare var utan politisk makt. Kulturen blomstrade trots detta.

Ganska snart tog ju romarna över och Grekland blev en provins i deras imperium, viktig mest för att romarna var imponerade och intresserade av just kulturen. Flera av antikens institutioner, som Platons akademi, biblioteken och de olympiska spelen, skulle komma att bestå i tusen år, ändå tills kristna fundamentalister gjorde slut på dem. Här finns kanske också en lärdom, om religionens ensidighet och intolerans. De kristna ansåg sig inne med den slutliga sanningen, precis som vår tids auktoritära ideologer. I namnet av denna ”sanning” kunde man göra sig skyldig till skövlande av allt som ansågs ”hedniskt”.

Referens

Batchelor, S. (2008). The ancient Greeks for dummies. New York: Wiley.

Goldman Sachs och kriserna

En artikel av Matt Taibi beskriver den enorma investmentbanken Goldman Sachs här. och dess smarta strategier. Hur illa det än går för alla andra tycks de alltid landa på fötterna. Mycket tänkvärt och underhållande läsning!

Stalin som ung

Simon Sebag Montefiore har skrivit en skrämmande och fascinerande bok om Stalins första 37 levnadsår, tiden innan han blev minister i Lenins regering år 1917. (”Young Stalin”). Den blivande tyrannen och massmördaren beskrivs så att man kan ana hur hans personlighet, tidigt etablerad, till en viktig del förklarar vad som hände i Sovjetunionen när bolsjevikerna kommit till makten.

Stalin föddes i Georgien, i den lilla byn Geri. Hans far var skomakare, till en början framgångsrik med flera anställda men snabbt försjunken i alkoholism och bitterhet över osäkerheten om han verkligen var Josefs far. Han misshandlade sin hustru svårt och även sonen. Modern var en attraktiv och viljestark kvinna som satsade allt på sitt enda överlevande barn (två syskon dog i späd ålder). Josef var tidigt utvecklad och uppenbart begåvad, moderns dröm var att han skulle bli präst. Han sattes i förberedande prästutbildning, trots faderns protester och ihållande försök att tvinga honom till hantverksutbildning. Han ville att Josef skulle bli skomakare. Modern hade hjälp av flera framstående män i byn och lyckades få igenom att Josef fortsatte sin utbildning och t o m antogs till ett berömt prästseminarium i Tbilsi. Sin breda begåvning visade han också under tonåren i poesi, som blev publicerad och mycket uppskattad.

Men Josef var självständig och rebellisk. Poet var inte ett framtidsyrke för honom, inte heller präst. Kyrkans lära trodde han inte på. Det ryska samhället med sin auktoritära struktur och stora olikheter mellan klasserna förkastade han tidigt till förmån för marxismen. Han avbröt prästutbildningen och gav sig med liv och lust in i terrorismen. Sabotage, bankrån, piratdåd på Svarta Havet, utpressning etc var vad han sysslade med, allt för att öka motsättningarna i samhället och för att få in pengar till Lenins parti. Lenin hade blivit hans stora auktoritet.

Stalin fick tidigt en ledarroll. Han eftersträvade makt och var starkt dominerande, enligt många också karismatisk. Han var kreativ, intelligent, noggrann och starkt målmedveten. Han var också oerhört aggressiv och saknade normala moraliska föreställningar. Allting underordnades det stora målet: revolutionen. Han hade många kvinnoaffärer och åtskilliga barn, men han övergav dem snabbt. Han hade inget normalt arbete innan han blev minister år 1917, om nu det ska kallas normalt arbete…

Det politiska våldet var Stalins program mycket tidigt. Motståndarna hade ingen rätt att leva – när så var möjligt röjdes de ur vägen. När han väl blev enväldig diktator i Sovjetunionen ägde han allas liv. En nyck räckte för att hela familjer skulle utplånas. Det fanns inget rättsväsende värt namnet, ingen fri opinionsbildning och ingen yttrandefrihet. En oerhört aggressiv, amoralisk och begåvad tyrann hade av kommunismen förts fram till den högsta makten och det samhälle han skapade var avskyvärt. Vänstern vägrade länge att se denna verklighet. Östen Undén, svensk utrikesminister och socialdemokrat, hävdade envist och med stor emfas att Sovjetunionen var en ”rättsstat”. Det påminner om andra fall när samma blindhet gjort att ledande socialdemokrater gett sitt stöd till mördarregimer som Pol Pot i Kambodja på 70-talet.

Varifrån kommer mina värderingar?

Attityder och värderingar brukar vara tämligen fixerade omkring 20-årsåldern. Förändringar kan visserligen ske när som helst, men det är ganska ovanligt att man ändrar sig i grunden. Men varifrån kommer värderingarna under uppväxttiden?

Föräldrarna, särskilt modern, har stor betydelse för de yngsta men i tonåren tar kamratgruppen över. Det finns förstås andra faktorer som också kan ha stor betydelse. I mitt fall var det nog tidningsläsande. Vi hade DN under 50-talet när jag var tonåring, och jag läste gärna Tingstens ledare och andra artiklar av honom. Han var ju som bekant en man med starka åsikter och stor förmåga att argumentera för dem. Han skrädde inte orden när det gällde kritik av kommunismen och Sovjetunionen och de förtryckarsamhällen som Stalinregimen skapat. Han hade inget överseende med svenska politiker och intellektuella som helst blundade för tyranniet och förtrycket eller, som i likhet med Östen Undén (utrikesminister) ansåg att Sovjet var en rättsstat. Även andra ledande socialdemokrater såg gärna något positivt hos Stalin och hans hantlangare, som t ex Tage Erlander i hans berömda radiotal efter Stalins död 1953.

Tingsten ansåg att vi och övriga Europa var hotade av Sovjet och att det var bara USA som garanterade vår frihet. Därför propagerade han för medlemskap i NATO och svenska kärnvapen.

Tingsten var like mycket emot alla sorters ofria samhällen, oavsett om det handlade om kommunism eller fascism. Han var för demokrati och frihet - i ordens normala betydelse, inte i den korrupta mening som propagandan gärna lade in i dem.

Man kan läsa många av Tingstens artiklar i samlingsvolymen "Tyranniet begär förtroende". De känns bekanta när jag läser om dem idag. Det är också slående hur aktuella de är i den meningen att dagens debatt och konflikter har en sorts strukturell likhet med kalla kriget.

Jag tror alltså att Tingstens syn på de totalitära politiska systemen påverkade mig, och jag delar den fortfarande. Men det beror naturligtvis på att han hade rätt, inte på att han var en auktoritet. Kommunismen var och är en förtryckarlära. Problemet är att förklara varför socialdemokrater och många intellektuella faller i farstun för regimer som de röda khmererna på 70-talet, Kuba, Iran och Maos Kina. Avsky för USA och västerländska begrepp som (verklig) demokrati och marknadsekonomi verkar driva tänkandet. Och blindheten kan vara total. Tingstens efterträdare på DN, Olof Lagercrantz, tog starkt avstånd från sin förre chef och vän och var likgiltig inför de värderingar (demokrati och frihet) som denne kämpat så hårt för. I Kina var han 1970 och såg bara positiva förhållanden. Han svalde all propaganda som han matades med av sina värdar och tycktes inte ha förstått något av det brutala kaos som Mao skapat och kallade kulturrevolution. Om Tingsten hade något att säga till om när det gällde efterträdare måste han ha totalt felbedömt Lagercrantz, som visade sig vara en förnekare av förtryck och tyranni så länge den hade rätt politisk färg (röd).

Arne Trankell 1958 om "De hemska ungdomarna"

Ett debattinlägg i radio av Arne Trankell från 1958 är tankeväckande, lyssna här. En hel del av vad han säger känner man igen från dagens debatt: de snabba samhällsförändringarna, den hotande "katastrofen", normupplösningen, teknikutvecklingen. Vad jag undrar är om det var lika sant 1958 som det är nu, eller om detta är en fråga om upplevda förändringar snarare än verkliga, om en illusion snarare än en verklighet. Det skämtas om att man i Egypten skulle ha hittat urgamla inskriptioner med samma klagan över ungdomen och samma bekymmer om en framtida katastrof, jag undrar om det är sant. Trankell talar emellertid också om ett mera kamratligt förhållande mellan barn och föräldrar som han ser som ett hopp om att negativa konsekvenser kan undvikas. Det är ett argument som jag inte kan påminna mig att jag sett i nutiden.

Det är lärorikt att gå tillbaka till äldre tiders debatter och se att vi travar runt i samma hjulspår, men utan att vara medvetna om hur gamla och slitna argumenten är.

Litade Stalin på Hitler?

Inför den tyska invasionen av Sovjetunion i juni 1941 vägrade Stalin att lyssna till alla varningar om att den var nära förestående. Han avfärdade dem som försök att lura honom till att provocera fram ett krig med Tyskland. Han hade faktiskt slutit en pakt med Tyskland och de hade sig emellena styckat Polen. Stalins del av bytet var också Baltstaterna och fria händer mot Finland som hade resulterat i Finska Vinterkriget. I det kriget gick det illa för ryssarna, något som fick Hitler att övertygas om att ett krig mo Sovjetunionen snabbt skulle leda till total seger. Många delade hans uppfattning, bland dem USA:s president och hans rådgivare. Stalins agerande våren 1941 har setts som irrationellt: "Av alla människor litade han bara på en: Hitler".

Ian Kershaw, som skrivit en lysande biografi om Hitler (se nedan) som nu kommer på svenska, har nu publicerat en fascinerande genomgång av de bslut som fattades 1940 -41 och som kom att avgöra andra världskriget utveckling och slutresultat (Kershaw, 2007). Avsnittet om Stalins beslutsfattande våren 1941 är kanske särskilt intressant.

Kershaws noggranna genmgång av Stalins beslutsfattande och policy gentemot Tyskland visar att han ingalunda "litade" på Hitler. Han hade läst Hitlers bok "Mein Kampf" och där linjerar ju Hitler tydligt upp sin långsiktiga plan att skaffa "lebensraum" åt tyska folket genom att erövra delar av Sovjetunionen. Paranoid som han var litade han faktiskt bara på ett fåtal av sina rådgivare - om ens på dem - och absolut inte på en figur som Hitler.

Men han vill vinna tid. Sovjetunionen var inte färdigt att med kraft möta en tysk invasion förän tidigast 1942, bl a beroende på att Stalin rensat ut en stor del av de efarna högre officerarna i försvarets alla grenar.Det tog tid att rekrytera och utbilda nya. På materielsidan var man också långt efter. Stalin räknade med att invasionen skulle komma 1942 och då skulle Sovjet vara redo. Önsketänkande?

Inte direkt. Stalin ansåg att det vore vansinne av Hitler att öppna en andra front innan Storbrittannien besegrats, och det såg ju ut att dra ut på tiden. En invasion över engelska kanalen skule vara ett mycket svårt och riskfyllt företag.Den analysen kunde många instämma i. Om Hitler var rationell skulle han anfalla Sovjet tidigast 1942. Men felet i Stalins analys var att Hitler inte var rationell utan en spelare och en risktagare. Dessutom ansåg han att Sovjets militärmakt var svag och inkompetent ledd, något som Stalin åtminstone delvis också insett.

Alltså: Stalin "litade" inte alls på Hitler, men trodde att han hade ett år på sig innan invasionen skulle komma. Han trodde inte att Hitler skulle ta risken med ett tvåfrontskrig (som ju hade knäckt Tyskland i första världskriget). All information som varnade honom för att han hade fel avvisade han. Stalins rigida hållning och envisa tro på sin egen analys bidrog starkt till de enorma katastrofer som snabbt drabbade Sovjetunionen när invasionen väl kommit igång den 22 juni 1941.


Referenser

Kershaw, I. (2007). Fateful choices. Ten decisions that changed the world 1940 - 1941. London: Penguin.
Kershaw, I. (1998). Hitler 1889-1936: Hubris. New York: Norton.
Kershaw, I. (2000). Hitler 1939-45: Nemesis. New York: Norton.