tisdag 24 november 2009

Haijby och kungen


Kurt Haijby är namnet bakom en av 1900-talets största svenska skandaler. Han hade haft en homosexuell relation till Gustav V, som inleddes på 30-talet när han av en tillfällighet träffade kungen och väckte majestätets åtrå. Orsaken var hans arbete för att få tillstånd att servera ”pilsnerdricka” på restaurang Lido på Kungsgatan som han drev tillsammans med hustrun. (Tillståndet kom men först efter flera år och när Kurt var i Tyskland).

Haijby älskade att titulera sig ”direktör”. Han hade bytt namn från Johansson och ville klättra i den sociala stegen. Under 20 talet satt han flera gånger i fängelse för stöld, och en gång för vållande av en polismans död.

Många nattliga möten mellan Haijby och kungen arrangerades på slottet av diskreta och tjänstvilliga hovfunktionärer, som troligen var ganska vana vid den typen av uppgifter. Haijby fick pengar av kungen, mycket pengar. Det påstods senare att det varit fråga om utpressning, vilket Haijby förnekade och det är möjligt att han aldrig kommit med tydliga hot, åtminstone inte förrän långt senare. Samtidigt är det klart att han inte kunde hålla tyst och att det var en fara att hela historien skulle komma ut i media, med stora negativa konsekvenser för kungahuset. På den här tiden var homosexualitet ytterst tabubelagt och t o m brottsligt. Gustav V var populär men skulle knappast ha förblivit det om sanningen om hans relation till Haijby och andra män kommit ut i media. Haijby måste tystas och inflytelserika män i samhället gick mycket långt för att nå det målet.

Lena Ebervall och Per E. Samuelson har skrivit en bok om Haijby och kungen kallad ”Ers Majestäts olycklige Kurt”. Den är intressant, spännande och mycket upprörande. Den är också svår att bedöma eftersom författarna tillåtit sig att spekulera och rekonstruera händelser. De bygger till en del enbart på Haijby uppgifter och ibland inte ens på det. De säger att de skrivit en ”roman” och läsaren har få möjligheter att bedöma vad de faktiskt kunnat belägga och vad som är ren spekulation.

Den stora skurken i dramat är Torsten Nothin, överståthållare (landshövding) i Stockholm. Han agerade för att tysta Haijby, och när det inte gick, för att få honom inlagd på Beckomberga. Men inget hjälpte och till slut lockades Haijby att flytta till Tyskland. Det var 1939 och när nazismen behärskade landet. Genom kontakter med Gestapo lyckades man få Haijby arresterad och dömd för otukt med minderåriga tyska pojkar. Det tycks ha varit en sann anklagelse. Haijby fick ett ganska milt fängelsestraff men när fängelsetiden led mot sitt slut (hösten 1939) försökte Nothin och den svenska polisen förmå Gestapo att hålla honom kvar i Tyskland och sätta honom i koncentrationsläger. Ett sådant fruktansvärt öde var vanligt för homosexuella i Tredje Riket och innebar en nästan säker död.

Tyskarna släppte emellertid Haijby och han återvände till Sverige där han använde åratal för att få upprättelse för de övergrepp som han ansåg sig utsatt för. Han fick också mera pengar av hovet för att hålla tyst, men det hjälpte inte. Efter kungens död åtalades han för utpressning och fick sex års fängelse. Rättegången var naturligtvis enormt uppmärksammad. Haijby stöttes ut ur samhället, ingen ville ha med honom att göra längre. Efter en ganska kort tid i fängelse skulle han komma att leva ännu en tid tills han år 1965 begick självmord, ensam och utfattig.

Haijbyaffären utspelades i ett Sverige som var mycket annorlunda än dagens samhälle. Homosexualitet är inte längre tabubelagt utan accepterat. Däremot ser vi mycket allvarligare på pedofiler än vad man gjorde på den tiden. Haijby var pedofil, inte bara homosexuell. Och han var lite av en mytoman och notoriskt opålitlig. Hans personlighet var definitivt osympatisk: han var egoistisk och lät sig försörjas av sin hustru så länge hon levde. Hans egna projekt havererade trots stora bidrag från kungen. Ett pensionat skulle startas i ett slott som han hyrt av en fransk familj bosatt i Berlin. När de inte godtog hans villkor anmälde han dem till tyska ambassaden som valutasmugglare, ett tydligen helt påhittat brott men ytterst allvarligt i Tyskland. Gestapo hälsade på hemma hos den franska familjen som fick utstå hård behandling. Haijby var inte speciellt förutseende och kunde inte se klart vilka risker han utsatte sig för genom sitt beteende och sin opålitlighet. Det verkar ha varit ren tur som gjorde att han inte försvann för alltid in i ett koncentrationsläger i Tyskland hösten 1939. Tidvis kom han att lida av depression, lätt att förstå utifrån hans livssituation.

Men ändå. Boken är mycket upprörande för den ger en bild av ett rättssystem och myndigheter som sviktade i sin omsorg om rättssäkerheten när ett stort politiskt tryck är för handen. Moderna fall som det s.k. styckmordet har visat på liknande svagheter i systemet. Kanske är det naivt att tro att domstolar och polisväsen skulle kunna agera helt oberoende av politiska hänsyn, i vårt eller andra länder.

1 kommentar:

Jenny sa...

Intressant historia!