Monas misslyckande

”Det faller tillbaka på person”, fick Ebba Lindsö höra av sin ordförande Michael Treschow när hon avpolletterades som chef för Svenskt Näringsliv. Samma sak har hänt Mona Sahlin. Man ger henne skulden för det katastrofala valresultatet och tycks inte tro att hon är rätt person att leda partiet i fortsättningen. Ändå kan hon inte vara den enda orsaken till att det gick som det gick. Statsvetare säger dessutom at partiledaren betyder ytterst lite, jämfört med den förda politiken. Så långt behöver man inte gå, men ändå…

Monas olycka tycks ha varit att hon inte kunde hålla tillbaka kraven från vänsterflygeln i partiet. Försöket till en koalition med Miljöpartiet, med uteslutande av Vänsterpartiet, ledde till ursinniga protester från (s) vänsterflygel, som ju är mycket stark, inte minst i media. Hon fick backa efter ett par dagar och ta med (v) i en kommande koalition. Men detta tycks ha lett till att hon alienerade (s) från många mittenväljare som inte ville ha kommunister i regeringen. Följden blev sedan riskfyllda utspel inför valet 2010, med bl a återinförd fastighetsskatt. Visserligen skulle den bara gälla ett fåtal, men många tycks inte ha uppfattat den saken, eller också trodde de att det bara vara början till ett fullskaligt återinförande. De rödgröna hade emellertid all anledning att tro att de skulle vinna valet ändå, med tanke på opinionsläget som vände till deras nackdel mycket sent i denna valrörelse.

Starkt önsketänkande tycks känneteckna vissa opinionsbildare på vänstersidan inom (s). ”Väljarna känner inte igen partiet” är kod för att man vill gå längre vänsterut, och tror att det skulle locka flera väljare. Men det (s) varit så framgångsrikt har knappast berott på radikal vänsterpolitik, utan på en mycket väl utvecklad känsla för vad väljarna vill ha, i stort och smått. Problemet nu är att (m) har flytta in i mitten så det är trångt där. Det är svårt att hitta nya idéer och de man kommer fram med är dyrbara, som att sänka pensionärernas skatt till samma nivå som löntagare.

Monas misslyckande illustrerar ledarens betydelse både för opinionen direkt, och indirekt genom hennes oförmåga att etablera ett starkt ledarskap och hålla tillbaka fraktioner inom partiet. Hon verkar vara en sympatisk och stillsam person, utan nämnvärd  aggression och kreativitet. Hon liknar inte alls sin stora idol Olof Palme, med andra ord. Att hon var ganska långt ner på listan övertänkbara kvinnliga kandidater till posten som partiledare år 2007 kan man nu i efterhand se som illavarslande. Men det var tydligen otänkbart då att se sig om bland möjliga manliga kandidater. Nu tycks ingen nämna kravet att et ska vara en kvinna och inte ens kvinnoförbundet har försvarat Mona.