Att upptäcka lögner

Det är svårt att upptäcka när någon ljuger; de flesta överskattar sin förmåga i det avseendet. Många experimentella undersökningar, oftast med studenter som deltagare, har visat att de avslöjar lögnare ibland, men obetydligt bättre än vad en ren gissning skulle ha gett. Det tycks heller inte finnas en tydligt individuell variation så att vissa är bra på att avslöja lögnare, andra dåliga. Viktiga faktorer är i stället godtrogenhet och att lögnaren är skicklig och trovärdig som person. En färsk sammanställning av ca 250 studier har just publicerats (Bond & DePaulo, 2008).

Men Bond och DePaolo bygger på studier av studenters förmåga och experiment av tveksamt ekologisk relevans, påpekar O´Sullivan (2008). En serie studier av professionella grupper som poliser, domare och terapeuter har visat att det i sådana grupper finns ganska många som är mycket skickliga på att avslöja lögner - men långtifrån alla. Erfarenhet och motivation kan vara faktorer som svarar för deras framgång, liksom strategi (vänta med sitt omdöme tills man har all information). En delförklaring till att vissa professionellt engagerade av typ poliser inte är bra på att avslöja lögner kan vara att de går på vanliga fördomar, kanske förstärkta i deras utbildning. Att någon inte ser en i ögonen är inget bra tecken på att han eller hon ljuger, men många tror det. (Stalin lär ha trott det). Domstolen tror på ett vittne som talar med stort emotionellt engagemang ("bär det självupplevdas prägel") men den som ljuger efter att ha avlagt vittnesed kan mycket väl vara mycket spänd och nervös av just det skälet, inte för att han eller hon talar sanning om en traumatisk upplevelse.


Referenser
Bond Jr, C. F., & DePaulo, B. M. (2008). Individual differences in judging deception: Accuracy and bias. Psychological Bulletin, 134(4), 477-492.
O'Sullivan, M. (2008). Home runs and humbugs: Comment on Bond and DePaulo (2008). Psychological Bulletin, 134(4), 493-497.