Dramatens misslyckanden

Publiken sviker Dramaten, visas idag i en intressant DN-artikel , men den säger inte varför. Det är märkligt att landets främsta scen och bästa skådespelare inte kan dra in publik. Jag har själv tappat lusten att gå eftersom jag upplever att man krampaktigt jagar efter att vara originell och "nyskapande" i stället för att skapa fungerande teater. Man verkar underkänna publikens intresse av traditionell teater och tro att publiken vill ha nya och "häftiga" produktioner som är uppkok på klassikerna, inte klassikerna själva. Det är som om Bonniers skulle sätta några ungdomar på att skriva om Strindbergs böcker för att "passa vår tid". Detta alltså som ett förslag till förklaring. Ett annat är knutet till storsatsning på ny inhemsk dramatik av t ex Lucas Svensson: långa och sövande politisk-filosofiska haranger. Intressant att den nya dramatiken som får pris i USA och drar stor publik där inte intresserar Dramaten utan ges på lilla privatteatern Playhouse vid Östermalmstorg. Där görs ett suveränt jobb. Andra privatteatrar är också väldigt bra, ibland. Varför får de inte sätta upp sina produktioner på Dramatens scener? Gör som med Banverket och SJ. Hyr ut scenerna till fria grupper och låt Dramatens gäng tävla på en öppen marknad om vem som bäst kan använda resurserna. Efter att ha sett Trollflöjten på en liten källarteater och diverse misslyckanden på Kungliga Operan tror jag detsamma kunde prövas även där.

Är konservativa lyckligast? Varför?

Forskning i USA har visat på stora skillnader i upplevd lycka mellan konservativa och "liberals" (ungefär detsamma som svenska vänstern). Liknande resultat finns i andra länder. Den första förklaringen man tänker på är att det är demografiska data som är orsaken. Kopnservativa kanske helt enkelt har bättre ekonomi? Men den typen av förklaring räcker inte. Det finns andra faktorer med i spelet. Vänsterns folk är mera bekymrade över bristande jämlikhet, de tycks känna starkare för dem som har det svårt. De konservativa bryr sig mindre och hittar förklaringar till bristande jämlikhet som hjälper dem att inte behöva känna skuld eller bekymra sig. Det gör att de kan leva ett lyckligare och mera bekymmersfritt liv. Vem som har rätt är förstås en annan fråga. Det är sympatiskt att bry sig om hur andra har det men vänsterns recept för att lösa fattigdomens problem har ofta gjort dem ännu värre, se bara på den aktuella debatten om biståndet (bra essä i DN igår om den saken).

Napier, L., & Jost, J. T. (2008). Why Are Conservatives Happier Than Liberals? Psychological Science, 19(6), 565-572.