En klassiker: Arne Trankell om magi och förnuft i människorbedömning

Vem var Arne Trankell? Frågan kan tyckas löjlig för psykologer som fick sin utbildning på 60- pch 70-talen, eller ännu tidigare. Arne Trankell var en känd och viktig person i svensk psykologi, professor i pedagogik och pedagogisk psykologi vid Stockholms universitet till sin död vid 65 års ålder år 1984. Han var också känd för allmänheten, kanske mest genom sina vittnespsykologiska arbeten som tidvis var mycket omdiskuterade. Han spelade en viktig roll för vittnespsykologin i Sverige, och även internationellt. Han var också en skicklig skribent och publicerade även rent skönlitterära arbeten i form av noveller och dikter.

Allt detta till trots tycks han nu, redan 24 år efter sin bortgång, vara glömd. Jag har frågat ett osytematiskt samplat stickprov av yngre psykologer och studerande, ingen hade hört talas om Arne Trankell! Så fort går det alltså att bli glömd.

Det är synd när goda insatser glöms bort, och synd att böcker som fortfarande tål att läsas med stor behållning bara samlar damm på bibliotekens hyllor. En sådan bok, lysande som exempel på välskrivna psykologiska essäer, är Trankells “Magi och förnuft i människobedömning” från 1961. Jag ska skamset erkänna att jag läste den först nyligen. Det var på tiden. Den har åldrats med behag, och huvudpoängerna är fortfarande viktiga.

Boken börjar med en fallbeskrivning av en tolvårig flicka som utnyttjats sexuellt av ett antal män i ett mindre samhälle, en “by”, någonstans i Sverige. Det är framför allt en moralisk betraktelse även om en del vittnespsykologiskt av intresse också ingår. Trankell uppehåller sig vid frågan om flickan själv haft någon del i skulden genom “förföriskt” beteende; knappast något som skulle ha diskuterats idag.

Därefter följer tre utmärkta essäer som i tur och ordning behandlar grafologiska personlighetsutlåtanden, ryktesspridning och ett realistiskt experiment med fingerat våld vid en föreläsning. Det är dramatiska exempel, alla tre. I det första gav Trankell en grupp studerande alla samma, stereotypa, utlåtande på grundval av deras handstilsprov. Nästan samtliga svalde betet och uppgav aningslöst att utlåtandet visade på mycket djupa och viktiga insikter i deras personlighet. Trankell påpekar, liksom mera i förbigående, att upplevelsen av att ett personlighetsutlåtande är tillförlitligt och rättvisande ingalunda behöver betyda att det också är det. Jag undrar vad han skulle ha sagt om dagens testmarknad, som i så hög grad bygger just på att de testade upplever att testen “träffar mitt i prick”, samtidigt som valideringsforskning nästan helt lyser med sin frånvaro. Hans elev Hans Gordon har f ö gjort en replikation av Trankells studie med samma resultat: ett svepande formulerat nonsensutlåtande som gavs till alla upplevdes av var och en som en bra beskrivning av just honom eller henne. Detta är forskning i efterföljd till Forers klassiska studie från 1949.

I den andra berättelsen omtalas hur en historia förändras när den berättas av en person till en annan och hur den efter sex led är nästan oigenkännlig. Trankell gör flera träffande iakttagelser av förändringarnas logik. Som demonstration av en viktig poäng i vittnespsykologin är kapitlet suveränt.

I den tredje - och den historien är kanske mest känd - berättar Trankell hur han instruerat en deltagare i en föreläsningsgrupp att börja ett gräl med föreläsaren, alltså Trankell själv. Grälet eskalerades och ledde till att Trankell visade studenten på dörren, och själv följde med ut, varefter två skott och ett skrik hördes. Auditoriet fick sedan beskriva vad som hände, och deras beskrivningar visade en enorm variation, de flesta var av låg kvalitet som vittnesmål. Det var också en traumatisk upplevelse för många och emotionerna var starka, förmodligen starkare än Trankell förutsett. Experimentet påminner en del om Milgrams berömda experiment - betydligt senare än Trankell men från samma tidsepok - där personer fick i uppdrag att ge en annan människa elstötar som de leddes att tro var oerhört smärtsamma och t o m livshotande. Sådana experiment får inte längre göras, och Trankells experiment skulle knappast heller passera dagens etiska kommittéer. Men visst är det fascinerande att läsa om det, och Trankells analys är som vanligt psykologiskt subtil och övertygande. Poängen är förstås att vittnesmål är opålitliga, speciellt under emotionellt upprörande förhållanden. Tanken går osökt till mordet på Olof Palme och den efterföljande debatten om den emotionella upprördheten hos vittnena gjort deras berättelser mer eller mindre pålitliga.

Flera rättspsykologiska kapitel följer. Ett handlar om rättegången mot Olle Möller för mordet på Rut Lind, en på sin tid oerhört uppmärksammad historia som ledde till att Möller fälldes för mordet, mot sitt nekande. Det fanns inga tydliga och övertygande vittnesmål och ingen fysisk bevisning. Första instans, häradsrätten, presterade ett långt utlåtande med psykologiska spekulationer som Trankell effektivt petar hål i. Hovrätten avhöll sig från explicita psykologiska analyser, men kom fram till samma slutsats som häradsrätten, utan att närmare argumentera för den. Trankell efterlyser en sakkunnig psykologisk utredning och gör det på ett övertygande sätt. Trankell menade att domstolarna arbetade med naivpsykologiska premisser i fall som dessa - troligen har inte mycket ändrats i det avseendet.

Möller fick 11 år för mordet (han hade tidigare fällts för ett annat mord, på en liten flicka, och även då hävdat att han oskyldig). Fallet är ännu av intresse, trots att Möller själv avled år 1983. Aftonbladet hade sommaren 2001 en artikel om försök att göra DNA-analys på vissa hundhår som kunde vara av betydelse i frågan om Möllers skuld. Analyserna hade dock misslyckats.

Det kanske tyngsta kapitlet i boken behandlar det berömda Lars-fallet. Det rör sig om en femårig pojke som uppgav att “en farbror bett honom suga på sin snopp”. Den upprörda modern polisanmälde saken, och en från Finland inflyttad fönsterputsare greps. Utredning av en barnpsyiatriker sades visa att Lars var intelligent, pigg och vaken och föreföll pålitlig varför riktigheten i hans uppgifter styrktes. Vissa andra förhållanden talade också för riktigheten i uppgifterna. Lars kunde uppge vissa detaljer beträffande toaletten i mannens lägenhet. Trankell kom en annan förklaring på spåren. Lars hade varit ute i förbjudna ärenden, han hade samlat gamla tidningar i syfte att få pengar att köpa godis för. Han hade träffat den för honom förbjudne lekkamraten Sune och av denne fått en slant som han faktiskt köpt godis för. Talet om “snoppen” var ett sätt att avleda mammans uppmärksamhet från dessa överträdelser. Lars använde sig ofta av avledande manövrer när han fick besvärliga frågor. Polisen kunde också bara med stora svårigheter få honom att upprepa anklagelsen mot fönsterputsaren. Denne, i sin tur, undersöktes av Trankell som fann honom vara en normalt fungerande individ utan tecken på pedofil-tendenser. Trankell tecknar ett trovärdigt scenario där inget övergrepp förekommit, och följden blev också att mannen släpptes och förundersökningen lades ner.

Två stora poänger finns i kapitlet om Lars. För det första avvisar Trankell den arbetsmetod som barnpsykiatrikern gav exempel på, nämligen att ta ställning till barnets trovärdighet generellt, och på grundval av ett par timmars undersökning. En människa kan vara trovärdig i vissa sammanhang och lögnaktig i andra, påpekar Trankell helt riktigt. För det andra visar Trankell på det fruktbara i en mera övergripande socialpsykologisk analys som undersöker barnets situation och relationer till olika människor, i detta fall är den förbjudne Sune en viktig person i sammanhanget.

Det skulle vara intressant att veta hur nutida läsare tar ställning till fallet Lars. Kanske var det lättare på 50-talet att få gehör för att ett barn faktiskt ljög, för att skydda sig mot föräldrarnas straffdom över att han betett sig på ett förbjudet sätt.

Boken avslutas med en kort berättelse i novellform om en mordbrand och förhör i anslutning till den. Det gäller de berömda Ölandsbränderna. Trankell uppträder här som den som genast inser vem som är skyldig medan polisen travar på i sitt tröga lunk och en kollega kallad Börjeson tydligen inget alls begriper. Bra skrivet men kanske lite för bra. Det är lite av Trankell i rollen som Sherlock Holmes medan poliser och “Börjeson” får stå där som aningslösa Watson-figurer.

Det finns ännu ett kapitel i boken, och det avviker från alla de övriga. Det har rubriken “Metodisk purism och pragmatism i svensk psykologisk forskning” och är kanske är lite malplacerat. Jag vill minnas att det först inflöt i en dagstidning, Dagens Nyheter tror jag det var, och då väckte en del ont blod på psykologiska institutionen vid universitetet. Det fanns ju ett konkurrensförhållande mellan Ekmans psykologi-institution och pedagogen under ledning av Trankell. Vem skulle dominera psykologutbildningen? Det skulle ta ännu ett decennium innan den striden till slut kom att avgöras till psykologins fördel, men på psykologen såg man redan omkring 1960 med stor skepsis på pedagogernas pretentioner. De borde hålla sig till pedagogik, tyckte man. Men pedagogik föreföll troligen som ett “tråkigt” ämne för en man som Trankell, som såg sig själv som - och onekligen var - psykolog. I kapitlet om metodisk purism beskriver Trankell Ekmans psykologi som abstrakt och långt avlägsen från de viktiga och intressanta tillämpningsproblemen. Han gör det skickligt och lite falskt genom att understryka hur viktig och stringent denna forskning är, på samma gång som han ger läsaren en stark känsla av att den är onyttig och obegriplig. Skickligt alltså, och lite ojuste. Psykologen var inte enbart en psykofysisk institutionen ens 1960, och i ännu mindre grad senare. Trankells eget program kom till korta för att han försummade att bygga upp en internationellt inriktad forskargrupp, kanske var han alltför engagerad i viktiga tillämpningsproblem för det.

Trankells bok är ett nöje att läsa och som framgår av ovanstående, hoppas jag, är den fortfarande aktuell. Sexuella övergrepp skakar oss ännu mera nu än för 40 år sedan och debattens vågor går höga kring vittnespsykologiska utredningar i sådana sammanhang. Emotionella inflytanden på kvaliteten hos vittnesmål är en annan klassiker. Grafologer har vi ständigt omkring oss och test “valideras” numera huvudsakligen just på det sätt som Trankell med all rätt vänder sig mot: att resultatet “känns” rätt. Domstolar är lika glada amatörpsykologer idag som för 50 år sedan.