Hur kan man tillgodogöra sig kollektivets samlade kunskap?

Beslutsfattande kräver goda kunskaper. Enskilda individer har mindre kunskaper än vad grupper och andra kollektiv har. Därför vill man kombinera kunskaper hos många innan beslut fattas. Det är ju självklart att så bör det gå till. Men hur ska man bära sig åt för att på bästa sätt tillgodogöra sig kunskaperna i ett kollektiv? Det traditionella sättet är att en grupp utses för att fatta beslutet eller åtminstone göra en rekommendation om vilket alternativ som bör väljas. Det finns många problem med det förfaringssättet. I sin bok ”Infotopia. How many minds produce knowledge” (Sunstein, 2006) beskriver Sunstein de mekanismer som kan leda till felaktiga beslut, mycket i samma anda som Janis långt tidigare beskrivit i sin teori om ”groupthink” (Janis, 1972). I en grupp kommer inte alla kunskaper hos medlemmarna till sin rätt eftersom de som är i minoritet känner att det är förenat med sociala risker att avvika. Kanske finns en eller flera starka och dominerande personer som trycker på de övriga sina åsikter; kanske har en av dessa dessutom en formell maktposition. De som uttalar sig först är förmodligen mera självsäkra och dominerande och övriga har en tendens att hålla med dem eller hålla tyst. Man kan ge en gruppmedlem den formella rollen av att vara ”djävulens advokat” och tala emot majoriteten men inte många gör det tillräckligt engagerat. Bättre är då att direkt uppmuntra dem som har avvikande uppfattningar att ta föra fram dem. President Roosevelt lär ha gjort det genom att diskret låta företrädare för olika ståndpunkter veta att han stödde just dem, vilket ledde till en mera engagerad debatt mellan olika sidor. Alla trodde att presidenten stödde just dem. Frågan är hur generellt användbar den idén är; den verkar kunna ha negativa bieffekter.

Gruppers informationsbehandling och beslutsfattande uppvisar samma sorters feltänk som enskilda individer, t ex av de typer som Tversky och Kahneman beskrivit (Tversky & Kahneman, 1974). I grupper tycks feltänk inte bara förekomma utan rent av förstärkas. Grupper söker efter bekräftande information, man förstärker varandras fördomar och förutfattade meningar och till slut blir gruppen mera extrem i sin ståndpunkt än vad de flesta medlemmarna ursprungligen var. Undantag förekommer dock. Grupper kan vara bra på problemslösning om det finns ett riktigt svar på problemet de arbetar med, och om det är helt uppenbart vilket svaret är när man väl funnit det. Detta är emellertid ingen typisk situation när det gäller beslutsfattande i affärslivet, i sociala och politiska problem, eller i politiken.

Ett enkelt alternativ till grupprocess är att införskaffa bedömningar från många oberoende personer. Det kan vara allmänheten, experter eller andra som i övrigt är insatta i en fråga. Kravet är att de ska ha någon information; om de är helt okunniga fungerar det inte. De behöver inte ha all relevant information, men bör ha större chans att ha rätt än fel. Enskilda bedömare kan givetvis ändå hamna i fel slutsatser, och detta gäller såväl experter som allmänhet. Men genomsnittet, eller medianen, av bedömningarna pekar ofta nästan kusligt rätt. Exempel: inför riksdagsvalet 2006 bad jag en grupp ur allmänheten (125 personer med vitt skiftande bakgrund och kunskaper) gissa vilken andel av rösterna som vart och ett av de 7 riksdagspartierna skulle få (Sjöberg, 2006). Jag bad också tre grupper av experter göra samma bedömning: statsvetare och två journalistgrupper. Slutligen jämförde jag gissningarna med två opinionsundersökningar (en publicerades dagen före valet och en var SVT:s ”Valu”-undersökning som byggde på intervjuer med väljare efter det att de lämnat sina röster). Resultatet visade att medianbedömningarna av allmänheten endast skilde sig 0,6 procentenheter från valresultatet när man jämförde Alliansen med vänsterblocket. Statsvetarna och journalisterna gjorde något sämre prognoser, och de flesta av grupperna var betydligt bättre än opinionsundersökningarna. Detta exempel visar att det fanns vitt spridd kunskap i grupperna om den politiska opinionen i landet och att denna kunskap gick utöver den information man kunde få genom att studera resultat av opinionsundersökningar. Kanske kan detta vara förvånande men opinionsundersökningar är ju behäftade med svagheter, kanske främst beroende på bortfall. Det hjälper föga om man har 1000 respondenter om bortfallet är stort, vilket är det vanliga i snabbt genomförda undersökningar av den politiska opinionen.
Resultatet visar också att expertkunskaper i ett fall som detta inte ledde till ökad genomsnittlig förmåga att göra en prognos. Detta trots att enskilda svarande i gruppen från allmänheten kunde göra mycket stora fel sina bedömningar, och trots att önsketänkandet var mycket vanligare i den gruppen än i de andra. Resultaten stämmer bra med tesen om ”The wisdom of the crowds” som Surowiecki (Surowiecki, 2004) för fram i en fascinerande bok (nu också tillgänglig i svensk översättning). Kollektiven har stora kunskaper. Kan vi bara få del av ett antal personers bedömningar kan vi fatta goda beslut, men det krävs att bedömningarna är oberoende och anonyma. Annars uppstår de svårbemästrade grupprocesser som beskrivits ovan och kvaliteten på slutsatserna sjunker.

I och med tillkomsten av Internet har det skapats nya möjligheter att sammanställa många människors kunskaper och förmåga. Förutsägelsemarknader fungerar ungefär som min studie av valprognoser men med det viktiga tillägget att de som gör prognoserna satsar egna pengar (det kan också vara fingerade pengar) och har chansen till ekonomisk vinst om de har rätt. Detta gör dem troligen mera motiverade att ge väl genomtänkta prognoser och det håller borta dem från marknaden i fråga som anser sig sakna relevanta kunskaper. Det har visat sig att förutsägelsemarknader är mycket effektiva i att förutsäga politiska val och ekonomisk utveckling. Likaså vem som får nästa Nobelpris i ekonomi eller litteratur, eller vilken film som kommer att vinna en Oscar-utmärkelse, eller kommer att spela in ett visst belopp under sina första 6 månader på marknaden. Inom företag som Google har man med stor framgång använt sig av denna metod för att sammanställa bedömningar gjorda av de anställda. Google själv bygger f ö på idén att det som många efterfrågar är rätt. Skälet till att man får relevant information på Google är att många velat ha just de länkarna – är man inte själv alltför avvikande passar de bra. (Hur många kollar fler än 10-20 länkar av de tusentals som man får i en typisk sökning?)

Sunstein tar också upp s.k. wikis, bäst exemplifierade av uppslagsverket Wikipedia. Idén är att man inbjuder till vem som så önskar att bidra till det kollektiva arbetet och, i detta fall, lägga in information under olika uppslagsord. En viss granskning och kritisk debatt gör att rena galenskaper rensas bort. Människor arbetar med projektet utan ersättning och enbart för att de vill bidra till något konstruktivt och för dem intressant. Det har blivit en gigantisk framgång. Något liknande kan sägas om projekten med öppen källkod, som började med Linux, den finske programmeraren Linus Torvals geniala idé. Linux har lyckats att konkurrera med Microsoft och ta betydande marknadsandelar. Tusentals obetalda entusiaster bidrar. Fel upptäcks snabbt och nya uppslag strömmar in. Torvalds är fortfarande överdomare och bedömer vilka nyheter som tas in i systemet.

Både wikis och öppen källkod förutsätter någon form av kritisk granskning. Man kastar ett stort nät och får upp många fiskar, varav några är mindre tjänliga och därför avvisas. Bloggkulturen fungerar inte så. Visserligen är den enorm till sin omfattning men ingen granskar enskilda bloggars innehåll. De kan vara värdefulla och har i vissa fall haft viktiga effekter men de kan också vara fördomsfulla, felaktiga och destruktiva. Det är oklart om bloggarna bidrar positivt eller om nettoresultatet är negativt. Det gäller att leta reda på pärlorna och det är inte enkelt.

Kan gruppers beslutsfattande förbättras under inspiration av erfarenheterna från Internet? Förutsägelsemarknaderna ger en ledtråd. Om man upplever att gruppens resultat påverkar en personligen finns incitament för att vara öppen och bidra, även om man känner sig vara i minoritet och även om man måste säga emot chefen. Erfarenheterna från wikis och öppen källkod antyder att människor gärna vill bidra därför att de är engagerade i en sak och därför att de vill göra konstruktiva insatser, även om de inte får ekonomisk kompensation. (Mycket av forskningen drivs f ö av den typen av motiv). Men frågan är om dessa motiv räcker för att öppna upp klimatet i en grupp, där var och en är fången i sin roll i en hierarki och där de sociala riskerna med att avvika från majoriteten och eller ledningen är uppenbara. Wikipedia är kanske inte så entydigt framgångsrikt som man från början trodde; en studie av vissa uppslagsord inom området mental hälsa visar på stor oenighet och brist på stabilitet (Mercer, 2007).


Referenser

Janis, I. L. (1972). Victims of groupthink. Boston: Houghton Mifflin.
Mercer, M. (2007). Wikipedia and "open source" mental health information. The Scientific Review of Mental Health Practice, 5, 88-92.
Sjöberg, L. (under tryckning). Are all crowds equally wise? A comparison of political election forecasts by experts and the public. Journal of Forecasting.
Sunstein, C. R. (2006). Infotopia. How many minds produce knowledge. New York: Oxford University Press.
Surowiecki, J. (2004). The Wisdom of Crowds: Why the Many Are Smarter Than the Few and How Collective Wisdom Shapes Business, Economies, Societies and Nations. New York: Doubleday.
Tversky, A., & Kahneman, D. (1974). Judgment under uncertainty: heuristics and biases. Science, 185, 1124-1131.