Humorpsykologi

Häromdagen hände mig följande. Vi var på resa och hade två väskor. Den mindre av dessa var tungt packad, den större var tom. Chauffören lyfte först med möda den mindre väskan och gav sig sedan på den större, som alltså var extremt lätt. Hon och vi skrattade sedan en bra stund åt upplevelsen av en drastiskt felslagen förväntan.

Det är ett exempel på vad som är roligt och som psykologer har studerat och formulerat teorier om. Humorforskning behöver inte vara tråkig, trots Martin Ljungs berömda knastertorra - och roliga! - föreläsning i ämnet.Det är ett spännande område där forskarna inte precis trängs och för en blivande psykologiforskare är det väl värt att bekanta sig med nedanstående källor:

Guilmette, A. M. (2008). Review of The psychology of humor: An integrative approach. [doi:10.1037/a0012776]. Canadian Psychology/Psychologie canadienne, 49(3), 267-268.

Martin, R. A. (2006). The Psychology of Humor: An Integrative Approach. Elsevier Academic Press.

Tvångsadoption? Ett norskt rättsfall och psykologernas roll däri

I december 1989 nedkom norskan Adele Johansen med sitt andra barn, en välskapt och sund liten flicka som fick namnet Signe Malene. Efter några dagar togs barnet från henne genom myndighetens försorg och placerades i en temporär fosterfamilj. På ett spädbarnscentrum fick Adele träffa sin dotter två timmar per vecka under några månader men sedan placerades barnet i en fosterfamilj med hemlig adress och all kontakt upphörde under 10 år. Detta accepterade inte Adele. Hon drev energiskt sin sak i domstolarna, fick delvis rätt i Europadomstolen, men i hemlandet Norge fick hon inget som helst stöd för sin önskan att åtminstone få träffa sitt barn någon enstaka gång. Vilken behandling av en kvinna kan vara värre än denna? Vad hade Adele gjort sig skyldig till för att förtjäna den? I vems intressen, och på vilken saklig grund, kunde man på detta sätt åsidosätta den grundläggande mänskliga rättigheten att få ta hand om sitt barn?

Psykologer har spelat en central roll i detta skeende, som till en början innebar att Adele förklarades vara psykologiskt alltför störd för att kunna ta hand om barnet, senare när detta påstående tagits tillbaka, att det var för sent att återföra barnet till henne på grund av ”anknytning”. Psykologisk vetenskap ger föga stöd för dessa praktiska tillämpningar. Trots detta är det en vanlig praxis som det handlar om. Jag har därför skrivit ganska utförligt om just detta fall, och hoppas att vad som framkommit här kan vara till nytta vid diskussioner om omhändertagande av barn, där de biologiska föräldrarnas lämplighet är under diskussion och när placering i t ex en fosterfamilj pågått en tid, kanske en ganska lång tid, och man är inte vill ändra denna på grund av s.k. anknytning.

Det finns vissa skillnader mellan Norge och Sverige i denna typ av ärenden men likheterna torde vara tillräckligt stora för att fallet skall vara av intresse även i Sverige.

Läs hela yttrandet
här.

Jag var alltså tänkt som vittne i Lagmannsretten i Oslo (motsvarar våra hovrätter) men hade nog varit för ambitiös och detaljerad. Domstolar väntar sig av psykologer, tror jag, att de ska tala på grundval av klinisk erfarenhet och ge subjektiva omdömen, inte forskning eller kritisk granskning av dokument som andra psykologers utlåtanden. Om detta är fortfarande Dawes bok mycket läsvärd, se referens nedan.

Referens

Dawes, R. M. (1994). House of cards. Psychology and psychotherapy built on myth. New York: The Free Press.


Sjöberg, L. (2008). Tvångsadoption? Psykologer om en mors olämplighet, och om barnets "anknytning". Yttrande till Borgarting Lagmannsrett, Oslo, september 2001, reviderat 2008. Djursholm: Stiftelsen för Rättspsykologi. Klicka här.