Uppdrag granskning om pedofili

I gårdagens Uppdrag Gransning gavs en skakande bild av hur en rättspsykiatrisk, sluten klinik låtit en dömd pedofil få frekventa permission och hjälpt honom att skaffa en lägenhet där han kunde fortsätta att begå övergrepp på barn i ett intet ont anande - och helt ovarnat - bostadsområde. Den behandlande läkaren hade bedömt att inga risker förelåg och länsrätten hade helt förlitat sig på den bedömningen.

Det var slående att ingen av de ansvariga ville svara på frågor om hur bedömningarna hade gått till, eller medge att de hade begått något fel. Längst gick domaren i länsrätten som "inte mindes"(men tydligen inte gick till arkiven för att friska upp minne).

Kliniska bedömningar är felbemängda och det finns stor risk att de slår fel. En behandlande läkare eller psykolog är nog inte rätt person att göra riskbedömningen i realiteten helt ensam. Inom rättssystemet borde man vara mycket medveten om detta och skaffa in oberoende expertis. Man kan också undra om det räcker med en läkarutbildning för att göra dessa psykologiska bedömningar. Dawes bok om kliniska bedömningar har några år på nacken men borde fortfarande kunna vara en ögon öppnare för alla med engagemang i bl a rättspsykologi, se nedan. Hoppas Janne Josefsson läser den, om han inte redan gjort det.Grove och Meehl visar att bättre bedömningar får man genom att arbeta med mera oibjektiva bedömningsscheman.


Referens

Dawes, R. M. (1994). House of cards. Psychology and psychotherapy built on myth. New York: The Free Press.


Grove, W. M., & Meehl, P. E. (1996). Comparative efficiency of informal (subjective, impressionistic) and formal (mechanical, algorithmic) prediction procedures: The clinical-statistical controversy. Psychology, Public Policy, and Law, 2, 293-323.

Barfotaprognos av riksdagsvalet

I denna studie inbjöds besökare till en Internetsite att bedöma utgången av det kommande riksdagsvalet hösten 2010. 105 personer av varierande bakgrund genomförde sådana bedömningar av 8 partier och en kategori ”övriga”. Deras genomsnittliga prognosfel var endast 0.8 %-enheter vid en jämförelse mellan Alliansen och det rödgröna blocket. Detta resultat var betydligt bättre än vissa opinionsundersökningar genomförda tidsmässigt mycket nära valet och med betydligt flera respondenter. Analysen av den individuella variationen i bedömningsfel visade att de som hade större intresse för politik gjorde bättre bedömningar, och så även de som oftare hade talat om det kommande valet, särskilt om de gjort så med andra än familj och närmaste vänner. De som sade sig gå på intuition eller kunskaper om tidigare val gjorde sämre bedömningar än andra. Resultaten stödjer tesen om ”massans vishet” och är i linje med en liknande undersökning av valet år 2006. Studien visar på ett enkelt, snabbt och billigt sätt att göra prognoser, och ger uppslag när det gäller urval av respondenter som kan tänkas göra särskilt bra prognoser.Läs rapporten här.

Hur ska man tolka ett överflöd av information?

Människor har begränsad förmåga att göra komplicerade bedömningar utan hjälp av datorer och analytiska beslutsregler. Detta har varit känt sedan många år. En klassiker är en ofta citerad artikel av Miller (Miller, 1956). Expertbedömningar av människor, t ex i arbetslivet vid rekrytering, är ett av många exempel där forskningen bekräftat denna tes (Grove & Meehl, 1996). Det finns viktiga undantag, och experters intuition KAN vara rättvisande, men det gäller i speciella fall, nämligen när det finns snabb och tydlig återkoppling på beslut och när dessa grundas på en teori som baserats på empirisk evidens (Kahneman, 2003).

Det är vanligt att olika bedömare kommer till olika slutsatser på grundval av information som är någorlunda mångfacetterad och komplicerad (och detta är ju mycket vanligt). En bedömare som kommer tillbaka till ett fall efter en viss tid tenderar att ändra sin bedömning. Somliga bedömare är säkert skickliga men eftersom de kommer till olika slutsatser kan inte alla vara det.

Samtidigt som vi har denna mänskliga begräsning i informationsbehandlingen är det tyvärr så att vi har en tendens att falla offer för en illusion. Ju mera information vi får desto säkrare blir vi i våra bedömningar, men i själva verket blir dessa av allt sämre kvalitet ju mera informationsmängden ökar utöver ett visst optimalt värde. I min bok om beslutsfattande har jag beskrivit denna illusion (Sjöberg, 1978).

De flesta personlighetstest ger en komplicerad bild av den testade personen. Detta är ju fullt rimligt eftersom alla ”vet” att människor är komplicerade varelser. Ofta använda moderna test ger resultatprofiler med 30-40 dimensioner. Kanske är detta en populär och accepterad standard på grund av den illusion som nämndes ovan: ju mera information desto säkrare blir vi i våra bedömningar. Forskningen om bedömningar har emellertid visat att man får ett bättre resultat om man använder en tydlig regel för att väga samman informationen. En sådan regel kan helt enkelt vara grundad på beslutsfattarens, eller testanvändarens, egna uppfattningar om hur betydelsefulla dimensionerna i testet är för en viss användning, t ex för rekrytering till en viss befattning. Med hjälp av bedömningar av dimensionernas betydelse kan man aggregera testinformationen till en sammanfattande bedömning av en persons lämplighet för en viss befattning. Detta förenklar i hög grad uppgiften att utifrån testet komma fram till en slutsats. Det är ett effektivt sätt att svara på den vanliga frågan inför ett komplicerat testresultat: ”Hur ska jag tolka det här”? Det finns personlighetstest som har en funktion av den här typen inbyggd. Jag tror att det innebär ett stort framsteg om man på detta sätt tillgodogör sig forskningen om bedömningars tillkortakommanden.

Referenser
Grove, W. M., & Meehl, P. E. (1996). Comparative efficiency of informal (subjective, impressionistic) and formal (mechanical, algorithmic) prediction procedures: The clinical-statistical controversy. Psychology, Public Policy, and Law, 2, 293-323.

Kahneman, D. (2003). A perspective on judgment and choice - Mapping bounded rationality. American Psychologist, 58(9), 697-720.

Miller, G. A. (1956). The magical number seven, plus or minus two: Some limits on our capacity for processing information. Psychological Review, 63, 81-97.

Sjöberg, L. (1978). Beslutsfattande. Psykologiska studier av valsituationer. Stockholm: Natur & Kultur. Hämta boken
här.

Tvångsadoption? Ett norskt rättsfall och psykologernas roll däri

I december 1989 nedkom norskan Adele Johansen med sitt andra barn, en välskapt och sund liten flicka som fick namnet Signe Malene. Efter några dagar togs barnet från henne genom myndighetens försorg och placerades i en temporär fosterfamilj. På ett spädbarnscentrum fick Adele träffa sin dotter två timmar per vecka under några månader men sedan placerades barnet i en fosterfamilj med hemlig adress och all kontakt upphörde under 10 år. Detta accepterade inte Adele. Hon drev energiskt sin sak i domstolarna, fick delvis rätt i Europadomstolen, men i hemlandet Norge fick hon inget som helst stöd för sin önskan att åtminstone få träffa sitt barn någon enstaka gång. Vilken behandling av en kvinna kan vara värre än denna? Vad hade Adele gjort sig skyldig till för att förtjäna den? I vems intressen, och på vilken saklig grund, kunde man på detta sätt åsidosätta den grundläggande mänskliga rättigheten att få ta hand om sitt barn?

Psykologer har spelat en central roll i detta skeende, som till en början innebar att Adele förklarades vara psykologiskt alltför störd för att kunna ta hand om barnet, senare när detta påstående tagits tillbaka, att det var för sent att återföra barnet till henne på grund av ”anknytning”. Psykologisk vetenskap ger föga stöd för dessa praktiska tillämpningar. Trots detta är det en vanlig praxis som det handlar om. Jag har därför skrivit ganska utförligt om just detta fall, och hoppas att vad som framkommit här kan vara till nytta vid diskussioner om omhändertagande av barn, där de biologiska föräldrarnas lämplighet är under diskussion och när placering i t ex en fosterfamilj pågått en tid, kanske en ganska lång tid, och man är inte vill ändra denna på grund av s.k. anknytning.

Det finns vissa skillnader mellan Norge och Sverige i denna typ av ärenden men likheterna torde vara tillräckligt stora för att fallet skall vara av intresse även i Sverige.

Läs hela yttrandet
här.

Jag var alltså tänkt som vittne i Lagmannsretten i Oslo (motsvarar våra hovrätter) men hade nog varit för ambitiös och detaljerad. Domstolar väntar sig av psykologer, tror jag, att de ska tala på grundval av klinisk erfarenhet och ge subjektiva omdömen, inte forskning eller kritisk granskning av dokument som andra psykologers utlåtanden. Om detta är fortfarande Dawes bok mycket läsvärd, se referens nedan.

Referens

Dawes, R. M. (1994). House of cards. Psychology and psychotherapy built on myth. New York: The Free Press.


Sjöberg, L. (2008). Tvångsadoption? Psykologer om en mors olämplighet, och om barnets "anknytning". Yttrande till Borgarting Lagmannsrett, Oslo, september 2001, reviderat 2008. Djursholm: Stiftelsen för Rättspsykologi. Klicka här.

Expertbedömiongar - bra eller dåliga?

Det finns två forskningstraditioner om expertbedömningar: heuristik och naturligt beslutsfattande. Kahneman är ledande inom heuristikområdet (och dessutom Nobelpristagare i ekonomi), Klein inom forskningen om naturligt beslutsfattande. Intressant nog har man inom dessa områden kommit fram till olika resultat om experter: de gör felbemängda bedömningar utan att veta om det (Kahneman) eller de kan göra subtila och mycket effektiva intuitiva bedömningar (Klein). Varför så olika resultat och vem har rätt?

Kahneman och Klein har skrivit en gemensam artikel (referens nedan) som ger lysande och ganska lättsmälta översikter av båda områdena och också lyckas reda ut varför resultaten är så olika. Enkelt och kortfattat kan sägas att experter kan fungera mycket bra om det som de ska bedöma faktiskt kan bedömas, de har tillgång till den relevanta informationen och det finns möjlighet att få återkoppling så att inlärning är möjlig. I vissa fall är verkligheten så komplex eller slumpartad att experter misslyckas och inget kan lära av sina misslyckanden. Det gäller börskurser och politiska utveckling. Det hindrar inte att de ofta är tvärsäkra på sina bedömningar i alla fall. Kahneman beskriver som ett av många exempel på ineffektiva bedömningar en "illusion of validity" i intervjuer av sökande till officersbefattningar. Han blev själv helt övertygad om att han kunde bedöma de sökandes personlighet. I verkligheten gick det inte alls att göra prognoser på den grundvalen. Exempel på effektiva intuitiva bedömningar ges från så skilda områden som brandbekämpning och spädbarnsvård.

Den här artikeln har alla utsikter att bli en klassiker och bör läsas av många. Den sammanfattar 50 års forskning och drar solida konstruktiva slutsatser. Vi vet nu något om intuition och expertbedömning som bara kunde anas när dessa forskningslinjer startade. Det är också trevligt att se att svenska forskare citeras i sammanhanget (Henry Montgomery och Anders Ericsson).

Artikeln är också ett intressant och sällsynt exempel på att två forskare med helt olika uppfattningar kan skriva ihop sig och se att båda har rätt, och fel.

Referens

Kahneman, D., & Klein, G. (2009). Conditions for intuitive expertise: A failure to disagree. [doi:10.1037/a0016755]. American Psychologist, 64(6), 515-526.