Hur ska man tolka ett överflöd av information?

Människor har begränsad förmåga att göra komplicerade bedömningar utan hjälp av datorer och analytiska beslutsregler. Detta har varit känt sedan många år. En klassiker är en ofta citerad artikel av Miller (Miller, 1956). Expertbedömningar av människor, t ex i arbetslivet vid rekrytering, är ett av många exempel där forskningen bekräftat denna tes (Grove & Meehl, 1996). Det finns viktiga undantag, och experters intuition KAN vara rättvisande, men det gäller i speciella fall, nämligen när det finns snabb och tydlig återkoppling på beslut och när dessa grundas på en teori som baserats på empirisk evidens (Kahneman, 2003).

Det är vanligt att olika bedömare kommer till olika slutsatser på grundval av information som är någorlunda mångfacetterad och komplicerad (och detta är ju mycket vanligt). En bedömare som kommer tillbaka till ett fall efter en viss tid tenderar att ändra sin bedömning. Somliga bedömare är säkert skickliga men eftersom de kommer till olika slutsatser kan inte alla vara det.

Samtidigt som vi har denna mänskliga begräsning i informationsbehandlingen är det tyvärr så att vi har en tendens att falla offer för en illusion. Ju mera information vi får desto säkrare blir vi i våra bedömningar, men i själva verket blir dessa av allt sämre kvalitet ju mera informationsmängden ökar utöver ett visst optimalt värde. I min bok om beslutsfattande har jag beskrivit denna illusion (Sjöberg, 1978).

De flesta personlighetstest ger en komplicerad bild av den testade personen. Detta är ju fullt rimligt eftersom alla ”vet” att människor är komplicerade varelser. Ofta använda moderna test ger resultatprofiler med 30-40 dimensioner. Kanske är detta en populär och accepterad standard på grund av den illusion som nämndes ovan: ju mera information desto säkrare blir vi i våra bedömningar. Forskningen om bedömningar har emellertid visat att man får ett bättre resultat om man använder en tydlig regel för att väga samman informationen. En sådan regel kan helt enkelt vara grundad på beslutsfattarens, eller testanvändarens, egna uppfattningar om hur betydelsefulla dimensionerna i testet är för en viss användning, t ex för rekrytering till en viss befattning. Med hjälp av bedömningar av dimensionernas betydelse kan man aggregera testinformationen till en sammanfattande bedömning av en persons lämplighet för en viss befattning. Detta förenklar i hög grad uppgiften att utifrån testet komma fram till en slutsats. Det är ett effektivt sätt att svara på den vanliga frågan inför ett komplicerat testresultat: ”Hur ska jag tolka det här”? Det finns personlighetstest som har en funktion av den här typen inbyggd. Jag tror att det innebär ett stort framsteg om man på detta sätt tillgodogör sig forskningen om bedömningars tillkortakommanden.

Referenser
Grove, W. M., & Meehl, P. E. (1996). Comparative efficiency of informal (subjective, impressionistic) and formal (mechanical, algorithmic) prediction procedures: The clinical-statistical controversy. Psychology, Public Policy, and Law, 2, 293-323.

Kahneman, D. (2003). A perspective on judgment and choice - Mapping bounded rationality. American Psychologist, 58(9), 697-720.

Miller, G. A. (1956). The magical number seven, plus or minus two: Some limits on our capacity for processing information. Psychological Review, 63, 81-97.

Sjöberg, L. (1978). Beslutsfattande. Psykologiska studier av valsituationer. Stockholm: Natur & Kultur. Hämta boken
här.