Göran Persson i repris - om någon minns honom

Göran Perssons ledarskap belystes 4 TV-program för några år sedan. Eftersom han varit statsminister i ett decennium är det mycket intressant att reflektera över den information som framkommit. Det handlar ju om en serie intervjuer där Persson tycks tala helt uppriktigt om hur han tänker och känner. Det får vi vara tacksamma för. Få personer skulle ha ställt upp på något sådant.

Var han en ”stark” ledare? Ja och nej. Han var säkerligen en mycket dominerande ledare; det är en bild som funnits länge. Göran Persson framstår i TV-programmen som mycket verbalt begåvad och som en analyserande och artikulerad person. Men han var också extremt självsäker och tycks ha sett de flesta andra som intellektuellt undermåliga, snarast komiskt oförmögna till ”tänkande” och politiska insikter. Undantag som nämns är kungen och Per Nuder, inga andra. Inkompetensen hos omgivningen tycks ha varit lika vanliga inom den egna regeringen som den politiska oppositionen. Konsekvenserna av detta förhållningssätt blir att kritikerna i de egna leden i bästa fall ignoreras, i värsta fall stöts ut. Detta i sin tur leder till att ledaren omger sig med ja-sägare. Ingen våga säga emot, många är bara alltför villiga att ständigt hålla med och lovprisa chefen, när han hör på. Vad de säger mellan skål och vägg är en annan sak – men det kommer fram efter ledarens fall vad de egentligen tycker.

Maktens arrogans var fullständig. Personer som statsministern föraktade och betraktade som odugliga skulle smörjas med toppbefattningar. En (Winberg) blev ambassadör i Brasilien, varvid man gick förbi flera mycket kvalificerade professionella diplomater. En annan (Bildt) erbjöds ett jobb som generaldirektör. Anders Isaksson har i sin bok om ”Den politiska adeln” beskrivit hur politikerna håller varandra om ryggen och hur misslyckanden blir meriter för välbetalda statusjobb (Isaksson, 2006).

En person med den typen av personlighet och verklighetsbild som Persson så övertygande demonstrerade i de 4 TV-programmen kan komma att uppfattas som en stark ledare, om han lyckas förverkliga sin intensiva maktsträvan och göra karriär till en topp-post. Men styrkan är en illusion och det är illusionen som leder till nedgång och fall.

En verkligt stark ledare är inte som Göran Persson. Han eller hon har modet och förmågan att se verkligheten och den egna personen med dess brister på ett realistiskt sätt, en förmåga som psykologer brukar kalla jagstyrka (Sjöberg, in press). Persson tycks ha saknat empati och emotionell intelligens (Sjöberg, 2001; Engelberg & Sjöberg, 2005; Sjöberg 2008). Han verkar inte alls ha förstått hur omgivningen reagerade på honom och tog kritik som tecken på ren ondsindhet. Han sade sig ofta ”hata klassamhället” vilket kan låta bra för en socialistisk ledare, men när han skaffade herrgård och stor förmögenhet i familjen framstod det som om hatet hade sitt ursprung i avundsjuka och att hans motiv var att han själv ville bli överklass, inte att han ville avskaffa överklassen. Att han inte insåg de politiska riskerna med herrgårdsliv var ett starkt tecken på bristande empati och dålig social förmåga.

Den extrema självöverskattningen bidrog också till att han inte tog hotet från den politiska oppositionen på allvar. Opinionsundersökningar som tydde på en kommande valförlust förnekade han med hänvisning till en ”uppenbarelse”. Han trodde tydligen sig ha en närmast gudomligt ingiven intuition som i alla lägen skulle leda honom rätt. Perssons fall är bara ännu ett exempel bland många som visar hur bristen på verklighetskontakt leder till katastrof, hur stort ego man än har.

Referenser



Engelberg, E., & Sjöberg, L. (2005). Emotional intelligence and interpersonal skills. In R. D. Roberts & R. Schulze (Eds.), International handbook of emotional intelligence (pp. 289-308). Cambridge MA: Hogrefe. Ladda ner den här.

Sjöberg, L. (2001). Emotional intelligence: A psychometric analysis. European Psychologist, 6, 79-95. Ladda ner den här.


Sjöberg, L. (2005). Ledarskap och personlighet: Testning av jagstyrka. (Leadership and personality: Testing ego-strength) (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2005:7). Stockholm: Stockholm School of Economics. Ladda ner den här.

Sjöberg, L. (2008). Emotional intelligence and life adjustment. In J. C. Cassady & M. A. Eissa (Eds.), Emotional Intelligence: Perspectives on Educational & Positive Psychology (pp. 169-183). New York: Peter Lang Publishing. Ladda ner den här.


Isaksson, A. (2006). Den politiska adeln. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Den psykologiska kolonin

Enligt siffror från tidskriften Personal och Ledarskap (Nr. 5, 2009) torde det göras 150 000 - 200 000 testningar med arbetspsykologiska personlighetstest varje år i Sverige. Det är en marknad på flera miljarder. Personlighetstest är uppenbarligen mycket efterfrågade inom arbetslivet. Nästan alla dessa testningar görs med översatta test av amerikanskt eller brittiskt ursprung. Det är illa, av flera skäl:

1. Vår kultur skiljer sig i väsentliga avseenden från den i USA eller Storbritannien. Data på valideringar från dessa länder är inte utan vidare tillämpliga i vårt land, men trots denna självklara kritik görs ytterst lite forskning kring testen i Sverige.

2. Ytterst lite självständig utvecklingsverksamhet görs i Sverige, vi är reducerade till att efterapa och tillämpa vad de "stora" gör - och det kan bli förödande dåligt. Test som PPA (det största testet i Sverige) och 16 pf har under åren utsatts för förödande kritik i den vetenskapliga litteraturen men i Sverige fortsätter man att bekymmers- och aningslöst att använda dem och amerikanska och brittiska företag rakar in förmögenheter från sina svenska agenter.

3. Svenska agenter tillhandahåller översättningar och i bästa fall också svenska normdata, men kan inte bedriva självständig utveckling av testen. Det kan bara en svensk producent göra, och sådana finns men bara ytterst få. Exempel är Hjulet, PJP och UPP. Utmärkta test, men ännu inte slutgranskade av STP. I åtminstone ett fall (UPP) beror det på att STP legat på ärendet nästan ett år utan att något gjorts.

Kostnaderna för att utveckla, validera och normera ett svenskt test ligger i miljonklassen. Att bara översätta en amerikansk förlaga och ev skaffa in lite svenska data är mycket billigt...

Kritik av amerikanska test (ett exempel är MBTI) verkar inte tas på allvar. Åtminstone inte när den kommer från svenska forskare. Vi har är en sorts psykologisk koloni som inte antas tänka själv eller utveckla egna metoder och instrument. Det är verkligen bedrövligt.