Nobelpristagare om finanskrisen

Psykologen Kahneman, nobelpristagare, och Taleb, författaren till Den svarta svanen och Fooled by randomness, diskuterar finans krisen här. Fascinerande diskussion!

Självkännedom

Wilson publicerar en intressant översikt av forskningen om självkännedom. Området är stort och ganska snårigt. Det tas sällan upp i psykologikurser, trots att många nog läser psykologi just för att få bättre självkännedom. "Vem är jag?" är ju en central fråga för ungdomar och också för många andra. Vad passar jag till? Vad ska jag göra med mitt liv?

Det tycks som om självkännedom är svår att uppnå, och ju mindre man har av den desto större problem har man. Så långt är det väl ganska rimligt. Men hur ska man öka självkännedomen? Kanske genom att försöka se oss själva "utifrån", med andras ögon, eller genom att reflektera över sitt eget beteende. Det är ganska oklart hur långt man kan komma på den vägen. Fråga andra rent ut? Kanske, men människor är obenägna att ge andra feedback av den här typen. Vi är alla omgivna av en mur av tystnad.

Wilson tar märkligt nog inte alls upp psykologiska tester som en väg till självkännedom. Det är ju annars vad de ansvariga för ett sådant test som Myers-Briggs (MBTI) hävdar är ett huvudsyfte med testet. Men när det gäller MBTI tycks ingen forskning ha visat att självkännedomen faktiskt ökar (Sjöberg, 2005). Vissa personlighetstester har omfattande normdata. De kan ge svar på hur ens personlighet förhåller sig till andras. Är jag mer eller mindre noggrann, eller utåtvänd, eller målinriktad, än folk i allmänhet? Testet Big Five Plus, med sin omfattande normdatabas (nu över 1000 testningar) kan ge svar på sådana frågor, se mera information här.


Referenser

Sjöberg, L. (2005). En kritisk diskussion av Myers-Briggs testet. (A critical discussion of the Myers-Briggs test). Organisational Theory & Practice. Scandinavian Journal of Organisational Psychology, 15(1), 21-28.


Wilson, T. D.(2009). Know Thyself. Perspectives on Psychological Science, 4(4), 384-389.

Optimism

Det är vanligt att människor är optimister och underskattar risker för den egna personen medan de är mera pessimister eller realister när det gäller andra. En intressant tidningsartikel tar upp dessa tendenser och ger referenser till en del forskning på området, se här. En viktig poäng är att planering av stora projekt tenderar att vara alltför optimistisk både vad det gäller tid och kostnader (se referenser). Det är en svår balansgång mellan realism och optimism. Försäljare måste vara optimister och måste kunna ta motgångar med en klackspark. I många sammanhang måste man emellertid vara realist och analysera hur saker och ting kan misslyckas, använda en "djävulens advokat". Vad är värst - att inte ta en liten chans, som kan bli en stor vinst om man lyckas, eller att misslyckas och bära kostnaderna som det innebär? Själv tror jag det är värre att inte ta chansen...

Referenser

Sjöberg, L., & Pirie, J. G. (1999). Cases in project success and failure. In B. Green (Ed.), Third International Stockholm Seminar on Risk Behavior and Risk Management (pp. 146-162). University of Stockholm.

Sjöberg, L., & Pirie, J. G. (1999). Project success or failure - contributing factors. In B. Green (Ed.), Third International Stockholm Seminar on Risk Behaviour and Risk Management (pp. 133-145). Stockholm: School of Business, University of Stockholm.

Sjöberg, L., Pirie, J. G., & Näsström, S. (1995). Säkerhet i ekonomisk riskbedömning i projektet för system JAS39 Gripen. Riskhantering i planering och genomförande av projekt. Stockholm: Riksrevisionsverket.

Inkomst och psykologi

I en aktuell artikel (se nedan) visar Judge, Hurst och Simon att inkomst är relaterad till intelligens (väl känt sedan förr) men också till utseende (attraktivitet) och "core self evaluation". Det sistnämnda syftar på självförtroende och om man har en positiv inställning till den egna personen. Det är intressant att alla dessa dimensioner är något man kan göra något åt, faktiskt. Intelligens kan tränas upp och en positiv självbild kan man också skaffa sig, genom att tänka på sig själv positivt och se till alla möjligheter, och strunta i invändningar och svårigheter. Utseende kan man också göra mycket med och av, inte minst gäller det som alla vet hur man är klädd. Den som vill ha ett jobb gör mycket klokt i att tänka på det, se här.


Referens

Judge, T. A., Hurst, C., & Simon, L. S. (2009). Does it pay to be smart, attractive, or confident (or all three)? Relationships among general mental ability, physical attractiveness, core self-evaluations, and income. Journal of Applied Psychology, 94(3), 742-755.

Riskhysteri?

Det är ett ofta återkommande argument att risker i stort inget är att bekymra sig om, och att de som gör det är hysteriska eller gör det för att de tjänar pengar på andras irrationella beteende. Nu senast återkommer denna sorts resonemang i en bok av Alcabes (2009), hårt kritiserad i en recension i dagens nummer av Science (Foster, 2009).

Den senaste oron gäller den s k svininfluensan, som gudskelov inte tycks vara så allvarlig som man först kunde befara. När sådant händer dyker det alltid upp debattörer och journalister som skriver om "hysteri" och föreslår att alltsammans är skoj som några tjänar en massa pengar på. Men de glömmer - tills det är för sent - att risker faktiskt finns, att nya virus tillkommer hela tiden och att några av dem kan vara farliga. Vad är slutsatsen av ännu ett falskt alarm? Att vi ska sluta bry oss och lugnt leva under antagandet att inget ont någonsin kan hända oss?

Riskförnekande är mycket vanligare än motsatsen. I en pågående studie av befolkningen i EU (samtliga medlemsländer, ca 25 000 deltagande personer) frågade vi om risker med kemikalier i 13 vanliga typer av konsumentprodukter, från växtskyddsmedel till textilier och tandkräm. Bilden ovan visar fördelningen av antalet produkter som ansågs kunna innehålla farliga kemikalier. Märk hur stor övervikten är av de som svarade noll eller ytterst få risker. Den delen av befolkningen som är riskbekymrad är en minoritet. Det som behövs är inte mindre utan mera riskmedvetande.


Referenser

Alcabes, P. (2009). Dread. How fear and fantasy have fueled epidemics from the Black Death to Avian Flu. New York: Public Affairs.

Foster, K. R. (2009). Epidemics of fear. Science, 324, 1393.

Intervjuarens förmåga

Intervjun är en central del i all rekrytering. Men hur fungerar den? Görs det misstag på grundval av intervjuer? En stor surveyundersökning har nyligen publicerats av amerikanska DDI, se här. Bland de intressanta resultaten kan nämnas att

- de flesta intervjuare är övertygade om sin mycket goda förmåga att bedöma en sökandes personlighet och kompetens

- detta trots att ganska få fått utbildning i intervjuteknik

- beslut fattas mycket snabbt

- beslut grundas ofta på "magkänsla" och intuition

Man kan tillägga att vår egen forskning fokuserat på vikten av "personkemi", se
Sjöberg, L., & Tollgerdt-Andersson, I. (1985). Vad är personkemi? Socialpsykologisk forskning om attraktivitet. Stockholm: Scandinavian Executive Search. (Skicka ett e-postbrev om du vill ha rapporten som pdf, skriv till lennartsjoberg@gmail.com).

Trots den stora tilltron bland intervjuare till sin förmåga till avancerad och rättvisande personbedömning görs det många misstag vid rekryteringar, inte minst av chefer. Bättre intervjumetoder är ett sätt att åtminstone delvis lösa problemet, men viktigt är också att bredda informationsunderlaget med hjälp av ett bra psykologiskt test, se här och här. Det finns test som gränsar till ren humbug och det finns test som har en solid vetenskaplig grund.

General Motors och önsketänkandet

GM var en gång världens största företag, nu försatt i konkurs. Kunde utvecklingen ha förutsetts och undvikits. Läs här den insiktsfulla analys som tidskriften Economist publicerade för 20 år sedan. Problemen hade börjat synas redan då, hotet från japanerna var uppenbart, och GM var i utförsbacke. Men ledande företrädare var inte särskilt bekymrade. Man såg till kortsiktiga skeenden och blundade för det längre perspektivet. Det är typiskt för ett företag på väg mot undergången. Man ser det man vill se och blundar för resten. Jag undrar hur Volvoledningen tänker idag. Rekryteringen av chefer är ett ställe där det hela kan börja gå snett, om man prioriterar interna kandidater som är "snälla" och okontroversiella. Och som säger det man vill höra. I stället för starka, självständiga och kreativa - jagstarka - personer. Det är ett sundhetstecken om ett företag vågar anställa dem i stället för de interna kronprinsarna.

Finanspsykologi och riskattityder

Råd om hur man ska investera i aktier, fonder etc bygger på idéer om hur stora risker en person är villig att ta. Också rådgivarens riskattityder är viktiga, som vi fann i en nyligen publicerad artikel (se referens). Forskning om riskattityder har gett lovande resultat för praktikern och i Australien har man utarbetat ett psykometriskt instrument för att mäta riskattityder, se här. Vi har arbetat med en liknande ansats och med en uppläggning som ger mera omfattande information. Det är nu aktuellt att ta steget från forskningen till praktisk verksamhet. När börserna nu vaknat till liv och intresset kraftigt ökat för investeringar är det speciellt viktigt att riskattityder och relaterade dimensioner tas med i verksamheten.

De mest kända resultaten inom behavioral finance kommer från Kahneman och Tversky som arbetat med kognitiv psykologi och funnit att olika former av "feltänk" som kan påverka beslut. Det mesta inom den forskningen är experimentella studier av hypotetiska, inte reella, beslut. Emotionella faktorer beaktas inte eller ges en undanskymd plats. Det praktiska värdet har av den forskningen har hittills varit marginellt, troligen beroende på att effekterna i verkligheten är tämligen små och att andra faktorer är viktigare. Dessa andra faktorer är attityder och emotioner.

Samarbetspartners inom den finansiella sektorn är välkomna inom det här projektet.


Referenser

Sjöberg, L., & Engelberg, E. (2009). Attitudes to economic risk taking, sensation seeking and values of business students specializing in finance. Journal of Behavioral Finance, 10(1), 1-11.

Engelberg, E., & Sjöberg, L. (2006). Money attitudes and emotional intelligence. Journal of Applied Social Psychology, 36(8), 2027-2047.

Engelberg, E., & Sjöberg, L. (2007). Money obsession, social adjustment, and economic risk perception. Journal of Socio-Economics, 36(5), 689-697.

Skriv ett e-postbrev om du vill ha kopior! Adressen är lennartsjoberg@gmail.com

Livsstilar

Livsstil är ett populärt och luddigt begrepp. Inom marknadsföring och reklam är det centralt men få kan tala om vad de menar med det. Lite intressantare är att det är ett exempel på "naiv generalisering". Ofta lurar man sig själv att tro att det finns effektiva sätt att dra slutsatser om beteende utifrån ett magert underlag, som etiketteras på ett förledande sätt. Jag har tidigare skrivit om ordet värdegrund, som onekligen i sig har en övertalande effekt. Både värde och grund är positiva ord som tillsammans ger intrycket av att man talar om något mycket viktigt. Samma sak gäller livsstil. Det måste väl vara oerhört viktigt, t ex för att förstå konsumentbeteende? Tja, det är ju en empirisk fråga. Hur fungerar det i praktiken?

Vi undersökte saken närmare, se här.. Det visade sig att system för att mäta livsstilar har ytterst svaga samband med konsumentbeteende, om de inte starkt fokuseras på vad konsumtionen inriktas på (typ av produkt eller tjänst). Detta är i sin tur ett specialfall av att prognos och förståelse av beteende kräver "proximala" förklaringar, alltså faktorer som innehållsmässigt ligger nära det som ska förklaras. Det är därför som de naiva generaliseringarna nästan alltid misslyckas.

Kanske är detta inte så storslaget som teoretiskt insikt, men det är avgörande när det gäller praktiska tillämpningar. Inom område efter område ser man hur de proximala faktorerna fungerar medan deras motsats (distala faktorer) misslyckas. Det är inte småsaker det handlar om utan enorma belopp som kan satsas rätt eller fel.

Referens

Sjöberg, L., & Engelberg, E. (2005). Lifestyles, consumer behavior and risk perception. International Review of Sociology - Revue Internationale de Sociologie, 15(2), 327-362.

Göring, Sverige och Nazismen

Björn Fontanders bok ”Görings Sverige” ger ett intressant och utförligt porträtt av Nazi-Tysklands ”nummer 2”, den med tiden allt fetare generalfältmarskalken. Jag ska ge några synpunkter på Görings psykologi.

Han började som flygaräss under första världskriget, kom sedan arbetslös till Sverige och fick jobb som pilot. Han träffade den förmögne Erik von Rosen – som så småningom blev nazist även han – och förälskade sig i hans släkting Carin. Carin lämnade man och barn och flyttade ihop med Hermann. De återvände till Tyskland, var med om Hitlers misslyckade kuppförsök 1923. Göring blev sårad i skottväxlingen och flydde till Österrike och Italien, sedan till Stockholm, tillsammans med Carin. De var båda hängivna anhängare till Hitler, men Göring vågade inte återvända till Tyskland förrän efter flera år. Under tiden utvecklade han morfinmissbruk. Hitler accepterade honom med tvekan tillbaka i partiet, och det visade sig att Göring var en stor och populär folktalare. Han avancerade snabbt till riksdagens talman, minister och chef för Gestapo efter nazisternas maktövertagande. Som chef för tyska flygvapnet gjorde han en mycket misslyckad insats under andra världskriget, ställdes inför rätta som krigsförbrytare i Nürnberg, och dömdes till döden. Han hann begå självmord innan han hängdes.

Carin dog tidigt men Göring dyrkade hennes minne, och uppkallade sitt palats efter henne (Carinhall). Detta byggdes med skattemedel och fylldes så småningom med konst som stulits över hela Europa. Göring fortsatte efter Carins död att ha ett intensivt umgänge med svenska släktingar och vänner och han besökte Sverige många gånger. Den svenska pressens kritik av nazismen retade honom, och ännu mera Hitler, till ursinne och rykten gick om att Tyskland skulle angripa Sverige liksom man gjort med Norge och Danmark. Möjligen motverkade Göring sådana planer, men några bevis för den saken finns inte.

Göring sägs ha varit mycket trevlig och charmig mot sina vänner. Mot judar och andra som han såg som fiender var han lika grym som andra nazister. Han delade Hitlers blodiga drömmar om världsherravälde. Han var också totalt korrumperad, tog mutor redan som riksdagsman 1928. Han älskade att styra ut sig i uniformer och med alla sina ordnar, varav en var svensk. Den fick han 1938 av Gustav V.

Vad för slags människa var han? Intelligent, som sagt charmig, exhibitionist, hedonist. Narcissistisk, han talade om att det framtida Tyskland skulle ha hans staty överallt. Han åt och drack ohämmat, missbrukade morfin. Han blev alltmera ineffektiv som militär och administratör. Han satte sig själv först, men kunde ändå knyta an till vänner och släktingar och familj. Antisemitismen var fanatiskt, han hatade judar. Detta hat tycks ha haft samband med hans uppväxt. Familjen bodde i ett slott som ägdes av en rik jude och modern betalade hyra till denne in natura. I samband med Nürnbergrättegången blev han undersökt av psykiatriker, bl. a med Rorschachtestning, men den tycks inte ha gett något av intresse.

Tvärvetenskap behövs, och inte bara som honnörsord

Tvärvetenskap är ett honnörsord som sällan leder till något mer än respektfulla bugningar. Bakom det officiella lovprisandet av tvärvetenskap döljer sig i själva verket ganska ofta motsättningar och polemik, revirtänkande och kamp om forskningsresurser till den egna disciplinen, något som av och till märks i sakkunnigutlåtanden om ansökningar om forskningsanslag.

Stokols et al. (2009) har publicerat en intressant artikel om individen i den globaliserade världen med dess överflöd av information, miljökriser och växande sociala klyftor. Kan psykologin bidra till förståelse av det som sker? Svaret på frågan är förstås att det psykologiska perspektivet är en viktig pusselbit. En djupare förståelse av hur individerna relaterar sig till sin miljö i vid mening är självklart av värde och det är helt onödigt och ofruktbart att polemisera mot den ena eller andra vetenskapens sätt att forska om dessa ting. Sociologi behövs, liksom ekonomiska vetenskaper och många andra, men inte i stället för psykologi utan tillsammans med psykologi.

Forskning

Riskbegreppet är centralt för att förstå den värld vi lever i. Det gäller miljö, IT och sociala konflikter. Alla dessa områden är tillgängliga för intressanta studier av hur människor upplever riskerna och agerar i förhållande till dem. Se min hemsida här.


Referens

Stokols, D., Misra, S., Runnerstrom, M. G., & Hipp, J. A. (2009). Psychology in an age of ecological crisis: From personal angst to collective action. American Psychologist, 64(3), 181-193.

Den stora ego-trippen

Debatten om bonusarna till chefer inom både privat och offentlig sektor blir allt häftigare. Ingen kan väl förneka att de ekonomiska förmåner som det handlar om är obegripligt stora, jämfört med vad alla andra i samhället tjänar. Spannet mellan arbetarlöner och chefslöner har ökat de senaste decennierna, kanske i efterföljd till lönestrukturerna i USA och Storbritannien. Många har ett hårt och krävande jobb, och gör fantastiska insatser, utan att få mer än en liten bråkdel av de löner, pensioner och bonusar som går till vissa chefer och finansanalytiker. Det verkar både irrationellt och stötande. Varför har det blivit så här? Och varför fortsätter det?

Det finns några argument som brukar föras fram i debatten som försvar. Det sägs, nu senast av Ericsson-chefen Carl-Henrik Svanberg, att de personer det handlar om är ”tävlingsmänniskor” som blir speciellt stimulerade av möjligheten till (gigantiska) bonusar. Finns det verkligen människor som kräver så enorm ekonomisk stimulans för att jobba hårt? Ingen har visat det. Det är sant att ekonomiska belöningar på rimlig nivå kan fungera motiverande. Av det kan man inte dra den slutsatsen att vissa människor måste ha 1000 gånger mera för att ”stimuleras”. Och skulle så mot förmodan vara fallet förstår jag inte varför just de ska ha toppjobben. Det finns säkert många som är lika bra eller bättre på att leda företag och som inte har så avvikande besatthet med pengar.

Ett annat argument går ut på att cheferna är personer som har enorm och unik kompetens – man måste ha just dem, annars går de till utlandet, sägs det. Men det finns ytterst få exempel på att ”utlandet” skulle vara intresserat av att rekrytera svenska företagsledare. De har redan gott om egna kapabla personer. Språk- och kulturskillnader gör att det är uppförsbacke för företagsledare att jobba utomlands. Kunskaperna i engelska som vi skryter över är kraftigt överskattade. Chefen för ett stort svenskt företag sa på en konferens nyligen ”Vårt koncernspråk är dålig engelska”. Det var insiktsfullt.

Det där med unik kompetens är en myt. Vad skulle den bestå i? Intelligens? Men cheferna är nog inga snillen och blivande Nobelpristagare. De är säkert i många fall intelligenta människor men inga ”superstars”. Men personligheten i övrigt? Är de extremt socialt skickliga, har de enormt hög emotionell intelligens och flexibilitet? Nja, fråga deras medarbetare mellan skål och vägg. Det klagas mycket ofta på chefernas sociala intelligens, deras empati och deras personlighetsfungerande i övrigt, när de inte hör på. Det som personer med skyhöga löner är bra på är att förhandla sig till egna förmåner, och ge ett intryck av att vara unikt kompetenta, kanske oersättliga.

Märkligt omfattas den här myten om kompetensen av många, även fackliga företrädare. Wanja Lundby-Wedin har visserligen gått hårt ut mot bonusar men hon tycks samtidigt acceptera att det behöva extra höga löner för att rekrytera extremt duktiga personer till chefsjobb. Och hon tycks tro att det är det som man gör, inte bara att man gynnar medlemmarna av en liten camarilla, som håller varandra om ryggen. Sura reaktioner från styrelser och t ex AP-fonderna tycks tyda på att man helt och hållet tror på myten om den unika kompetensen. Det talas om att ”skydda företagen”, och det kräver att man kan använda extrema ekonomiska incitament för cheferna, sägs det.

Men varför vill cheferna ha så mycket pengar? Är det bara girighet det handlar om? Man kan leva ett gott liv i Sverige på mycket lägre lön, och är man en mycket upptagen person har man ändå inte tid att njuta av det flotta sommarstället, poolen och yachten. Vad man däremot aldrig kan få nog av är bekräftelsen av det egna egot: tjänar man 10 miljoner om året är det ett ”bevis” på hur framstående och unik man är. Pengarna höjer självkänslan och det känns härligt. Men man kan aldrig få nog, eftersom man jämför sig med andra i samma ”krets”, för att använda en term som Elmehagen, den tidigare chefen för AMF använt sig ofta av. Han talade i TV om att hans lön på 4 miljoner visserligen var en bra lön, men inte så mycket ”i den här kretsen”. Det var avslöjande. Det var jämförelsen med andra företagsledare som var det viktiga, inte pengarna i sig. Eftersom dessa löner är offentliga är det lätt att jämföra. Finner man att man ligger ”i det lägre intervallet” går man förstås till sin ordförande och klagar. Och ordföranden lyssnar och styrelsen klubbar sedan beslut som framställs som nödvändiga, för att man ska behålla en unik kompetens. Ingen tycks våga fråga vari denna kompetens egentligen består och varför den är så unik. Kejsarens nya kläder?

Det finns ingen forskning som visat att löner, pensioner och bonusar till chefer är nödvändiga eller ens gynnsamma för företagen. Ett företags framgång bestäms av många faktorer och många av dem kan inte företagets ledning påverka. Däremot är det lätt att inse att extrema belöningar till chefer är demoraliserande för övriga anställda, som får vara nöjda med så mycket mindre, och som dagligen ser att chefernas insatser är marginella eller ännu sämre.

Extrema ekonomiska belöningar kan ha många andra negativa effekter. Det kan lätt bli en ensidig inriktning på den egna belöningen, och den behöver inte alls gynna företaget. De flesta belöningssystem kan manipuleras på ett eller annat sätt, av dem som sitter i ledningen. Forskning visar också att externa belöningar tenderar att minska kreativiteten och det inneboende intresset för en verksamhet. Jag är övertygad om att det företagen behöver är kreativa och starkt intresserade chefer, inte personer med ensidig inriktning på den egna lönen och chansen till andra ego-förstärkande förmåner, som att ha tillgång till egna flygplan. (Volvo köper tydligen nu två sådana direktörsflygplan, för 850 miljoner, mitt i den stora krisen).

I bonusdebatten har många pekat på det orimliga i de rörliga belöningarna, men samtidigt har man glömt andra aspekter på lönesystemen för chefer. Om bonusarna tas bort måste man öka grundlönen, har det sagts? Varför det? Svaret är förstås en hänvisning till unik kompetens. Men som jag visat ovan finns inget stöd för den tanken, det är en myt som det handlar om. Man kan troligen få mycket bra chefer till rimligare löner, om man breddar rekryteringsbasen till att omfatta även kvinnor, yngre personer och invandrare. Och debatten måste ta upp hela belöningssystemet, inte bara bonusdelen, även pensionerna och inte minst pensionsåldern. Varför förväntas ett vårdbiträde orka jobba flera år längre än en VD? Vem har det hårdaste jobbet?


Forskning


Vad beror ett företags resultat på, enligt olika grupper av anställda, inklusive ledningen? Vad upplevs som rimliga löner? Vad händer om uppfattningen att det finns orimliga löneskillnader cementeras i ett företag?

Varifrån kommer mina värderingar?

Attityder och värderingar brukar vara tämligen fixerade omkring 20-årsåldern. Förändringar kan visserligen ske när som helst, men det är ganska ovanligt att man ändrar sig i grunden. Men varifrån kommer värderingarna under uppväxttiden?

Föräldrarna, särskilt modern, har stor betydelse för de yngsta men i tonåren tar kamratgruppen över. Det finns förstås andra faktorer som också kan ha stor betydelse. I mitt fall var det nog tidningsläsande. Vi hade DN under 50-talet när jag var tonåring, och jag läste gärna Tingstens ledare och andra artiklar av honom. Han var ju som bekant en man med starka åsikter och stor förmåga att argumentera för dem. Han skrädde inte orden när det gällde kritik av kommunismen och Sovjetunionen och de förtryckarsamhällen som Stalinregimen skapat. Han hade inget överseende med svenska politiker och intellektuella som helst blundade för tyranniet och förtrycket eller, som i likhet med Östen Undén (utrikesminister) ansåg att Sovjet var en rättsstat. Även andra ledande socialdemokrater såg gärna något positivt hos Stalin och hans hantlangare, som t ex Tage Erlander i hans berömda radiotal efter Stalins död 1953.

Tingsten ansåg att vi och övriga Europa var hotade av Sovjet och att det var bara USA som garanterade vår frihet. Därför propagerade han för medlemskap i NATO och svenska kärnvapen.

Tingsten var like mycket emot alla sorters ofria samhällen, oavsett om det handlade om kommunism eller fascism. Han var för demokrati och frihet - i ordens normala betydelse, inte i den korrupta mening som propagandan gärna lade in i dem.

Man kan läsa många av Tingstens artiklar i samlingsvolymen "Tyranniet begär förtroende". De känns bekanta när jag läser om dem idag. Det är också slående hur aktuella de är i den meningen att dagens debatt och konflikter har en sorts strukturell likhet med kalla kriget.

Jag tror alltså att Tingstens syn på de totalitära politiska systemen påverkade mig, och jag delar den fortfarande. Men det beror naturligtvis på att han hade rätt, inte på att han var en auktoritet. Kommunismen var och är en förtryckarlära. Problemet är att förklara varför socialdemokrater och många intellektuella faller i farstun för regimer som de röda khmererna på 70-talet, Kuba, Iran och Maos Kina. Avsky för USA och västerländska begrepp som (verklig) demokrati och marknadsekonomi verkar driva tänkandet. Och blindheten kan vara total. Tingstens efterträdare på DN, Olof Lagercrantz, tog starkt avstånd från sin förre chef och vän och var likgiltig inför de värderingar (demokrati och frihet) som denne kämpat så hårt för. I Kina var han 1970 och såg bara positiva förhållanden. Han svalde all propaganda som han matades med av sina värdar och tycktes inte ha förstått något av det brutala kaos som Mao skapat och kallade kulturrevolution. Om Tingsten hade något att säga till om när det gällde efterträdare måste han ha totalt felbedömt Lagercrantz, som visade sig vara en förnekare av förtryck och tyranni så länge den hade rätt politisk färg (röd).

KBT och psykodynamisk terapi

I vårt land har det funnits, och finns ännu, en enorm övervikt för psykodynamiska teorier och behandlingsmetoder, bland psykologer och andra. Sent omsider har äntligen myndigheter och politiker insett hur snett det är. Kraven på evidens för behandlingseffekter leder till att man vill satsa på kognitiv beteendeterapi (KBT). Där finns en mycket omfattande forskningsbas som visar på positiva effekter av kostnadseffektiva behandlingsmetoder. Det som bromsar användningen av dem är att psykologerna inte följt med i utvecklingen, men de kommer säkert att göra det när de märker att kravet på effektiva behandlingsmetoder slår igenom. Andra grupper, som sjuksköterskor, kan också aktivera sig genom vidareutbildning och fylla luckan som uppstått på grund av psykologernas traditionalism.

Det här sker inte smärtfritt. Psykologerna och andra, som pskykiatriker med psykoanalytisk inriktning, kämpar hårt för att stoppa utvecklingen. Dels sägs det att kravet på evidens för behandlingseffekter är irrelevant (!), dels att det redan är uppfyllt för psykodynamikerna. Debatten har förts bl a i Psykologtidningen och Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt. Att psykodynamisk terapi ger fastställda positiva effekter påstås bevisat av en handfull amerikanska undersökningar. Det är emellertid högst osäkert om dessa resultat står sig i när det gäller psykodynamisk terapi i stort, och i vårt land. KBT:s effekter är däremot mycket väl etablerade.

För människor som behöver hjälp, t ex lider av depression eller ångesttillstånd, skapas hopp genom satsningen på KBT. I stället för långvariga psykodynamiska "psykoanalytiska" behandlingar med högst osäker effekt ska de kunna få snabb och effektiv hjälp. Det är trist att se hur traditionalister gör allt de kan för att stoppa den utvecklingen.

Freuds (bild ovan) teorier ligger bakom den psykoanalytiska terapin. Kritiken av dessa teorier är enormt omfattande, och en hel del av hans "bevis" har befunnits vara fabricerade. Han hade en historisk betydelse, men det är tveksamt hur positiv den egentligen varit. För patienter som inte fått den hjälp de så väl behövt har Freuds dominans inom behandlingen varit en katastrof.

Stämningsläge och koncentration

Ett långvarigt dåligt humör har naturligtvis negativa konsekvenser. I en aktuell studie (se nedan) undersöktes hur förmågan att hålla uppmärksamheten koncentrerad påverkades av stämningsläget. Negativt humör var förenat med bristande förmåga att hålla kvar tankarna på en meningsfull uppgift, och också med svårigheter att återvända till den efter det att man funderat på diverse andra ting. Motsatsen gällde för positiva stämningslägen.

Arbetsprestationer förutsätter att man kan koncenrera sig på jobbet och det är svårt om arbetet inte styrs utifrån. Personer med grundläggande positiv affekt sköter sina jobb bättre och det är därför en effektiv urvalsgrund (som används i mitt test Big Five Plus, se nedan).

Forskning

Koncentrationsförmåga på jobbet eller i studier är en intressant dimension som inte undersökts särskilt mycket. Den kan relateras till positiv grundaffekt. Stämningsläget kan studeras med vårt formulär som kommit till anvädning i många undersökningar, se nedan.



Referens

Sjöberg, L. (2008). Bortom Big Five: Konstruktion och validering av ett personlighetstest (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2008:7). Stockholm: Stockholm School of Economics.

Sjöberg, L., Svensson, E., & Persson, L.-O. (1979). The measurement of mood. Scandinavian Journal of Psychology, 20(1), 1-18.

Smallwood, J., Fitzgerald, A., Miles, L. K., & Phillips, L. H. (2009). Shifting moods, wandering minds: Negative moods lead the mind to wander. Emotion, 9(2), 271-276.