En riskförnekande försvarspolitik

Många har nog förundrats över den moderatledda regeringens ointresse av att behålla det svenska försvaret på en rimlig nivå, för att inte tala om att stärka det. Det är sant att Rysslands krigsmakt försvagades under 90-talet, men landet är stort och mäktigt och har sedan länge en ledare som är fast besluten att rusta upp, och också gör det. Man kunde tycka att Sverige, som inte har några som helst garantier om hjälp från Nato i ett skymningsläge, skulle ta till sig informationen om det nya läget och agera därefter, åtminstone inte fortsätta med den dramatiska nedrustningen. Men inte. Reinfeldt och Borg fortsätter att blunda för verkligheten och tro att den ser ut som de vill att den ska se ut. Vad beror det på?

Det finns en hel del forskning om människors attityder till risker och hur de agerar, eller inte agerar. Onekligen är det enklast att bara blunda och hoppas på det bästa. Så agerade många ledande politiker på 30-talet, med kända resultat. När ledningen för att land utmärks av riskförnekandets dynamik kan konsekvenserna bli förödande. Tyvärr har vi sedan 2006 en sådan riskförnekande statsminister som tydligen inte kan tänka sig att vi skulle behöva ha ett någorlunda starkt försvar, något som vi alltid haft sedan andra världskriget. Hans närmaste man, finansministern, verkar fungera enligt samma psykologiska dynamik, och försvarsministrarna (tre stycken vid det här laget) upprepar snällt vad chefen har sagt till dem att de ska säga (åtminstone de två senaste). Att kunna försvara landet en vecka på ett ställe räcker således alldeles utmärkt! Det hela är så mycket mera förvånande då moderaterna traditionellt varit ett försvarsvänligt parti. Jag antar att många anhängare till detta parti känner sig mycket främmande inför ledningens ointresse för försvaret.

Det är en intressant fråga hur man kan hamna så långt från en realistisk bedömning av behovet av försvar, som landets nuvarande ledning har gjort. Forskningen har visat att riskförnekande är vanligt i många sammanhang, både gällande individuella beslut och beslut på samhällsnivå. I det senare fallet är det ju enskilda individer som avgör och de har samma psykologiska egenskaper som alla andra.

En viktig faktor är makt, eller kontroll. Den som har makten tenderar att uppleva att han eller hon kan hantera eventuella risker, just därför att makten ligger hos honom eller henne. Onekligen är ämbetet som statsminister förenat med stor makt och därmed följer att riskförnekandet kan bli starkt. Om omgivningen består av osjälvständiga ja-sägare ökas risken för riskförnekande naturligtvis. Ledare som själva är i grunden svaga och osäkra väljer gärna sådana medarbetare. De kan vara på ytan självsäkra och dominerande, som Göran Persson, men hans riskförnekande och önsketänkande bidrog väsentligt till (s)-förlusten 2006.

Med riskförnekandet följer passivitet. Man hoppas att problemen ska försvinna av sig själva bara man inte bekymrar sig om den. Även passivitet har många upplevt utmärker ledningen av den nuvarande regeringen. Om det gått bra hittills tror man att det kommer att fortsätta att göra det. Onekligen tog Alliansen stora politiska risker under sin första mandatperiod, men man blev ju trots allt omvald, troligen till stor del för att oppositionen hade en ännu sämre kontakt med den politiska verkligheten. Den som tar risker och klarar sig ändå lär sig att risker är inget att bekymra sig för. Det är ingen bra sak att lära sig.

Nobelpristagaren Kahneman har nyligen sammanfattat sin forskning i en mycket läsvärd bok (”Tänkande, snabbt och långsamt”). Det är en guldgruva att ösa ur om man vill förstå mänskliga ofullkomligheter i beslut och bedömningar. När det gäller svensk försvarspolitik är det nog önsketänkande som framstår som den viktigaste faktorn.

Man har funnit att experter på finansiella beslut inte gör bättre bedömningar än slumpen. (Att de trots det får ha kvar sina mycket välbetalda jobb kräver sin speciella förklaring). Politiska prognoser är ännu svårare att göra än ekonomiska, något som visat sig i forskning om politiska risker. När man insett detta borde det leda till en viss ödmjukhet och försiktighet. Ett försvar är trots allt något som kan komma att behövas, även om man – på lösa grunder - inte tror det idag.

Världen är stadd i ständig förändring och nya faror och risker kan dyka upp när som helst. Vad som ser ut som en stabil och fredlig situation kan plötsligt förändras till motsatsen. I sin bok ”The Black Swan” har Taleb beskrivit sin egen uppväxt i vad som då var ett fredligt samhälle (Libanon), som kom att snabbt rasa ihop till följd av politiska faktorer som få eller inga hade förutsett. Denna upplevelse blev grunden för hans livsfilosofi som säger att stora och katastrofala och oförutsedda förändringar inträffar mycket oftare än de borde enligt sannolikhetsanalys. Det är därför vi behöver ha ett försvar som kan göra oss beredda att handskas med det oförutsedda. Riskförnekande och önsketänkande gör det motsatta. De gör oss värnlösa.