Valet - varför det gick som det gick

Alliansen vann valet i den meningen att de blev största blocket och regeringen sitter tills vidare kvar, även om den inte har egen majoritet i riskdagen. Att den skulle bli fälld av en samlad opposition verkar osannolikt.

Det är ett märkligt resultat eftersom Allinsen legat långt under de rödgröna i opinionen under en mycket stor del av den gångna mandatperioden. Så sent som i maj var SCB:s prognos seger för de rödgröna, men läget svängde efter deras valmanifest som bl a innebar återinförande av fastighets- och förmögenhetsskatt. Detta var nog ett självmål, liksom det tidigare beslutet om att satsa på en koalitionsregering, en fast allians av samma typ som den borgerliga. Men det finns flera faktorer. Låt oss se på den ekonomiska och politiska psykologin.

1. Partiledarfrågan. Mona Sahlin lockar inte väljare med sin personlighet och ”svaga” framtoning. Förtroendet för henne var lågt, även bland rödgröna väljare. Motsatt Reinfeldt mycket framgångsrik i att skapa förtroende i alla läger. Att sådana personfrågor spelar roll är högst rimligt; vanliga påståenden om motsatsen bygger på spekulationer och ytliga analyser.

2. Skatter. Visserligen är svenska väljare vana vid höga skatter och har under decennier inte lockats av skattesänkningspolitik. Men det är en sak att acceptera skatter som finns, en annan att acceptera nya eller höjda skatter. Jobbskatteavdraget slog till slut igenom, och innebär ju en betydande sänkning för de förvärvsarbetande. Pensionärerna fick inte höjd skatt, men inte heller sänkt. En utebliven sänkning upplevs inte nödvändigtvis som en höjning, vilket de rödgröna förgäves försökte att få det att framstå som. Pensionärerna vek inte från sina sympatier för Alliansen, och en väsentlig sänkning av deras skatt var en mycket dyr åtgärd som knappast framstod som trovärdig. Eliminering av gapat mellan pensionärer och förvärvsarbetande var dessutom en skattesänkningspolitik, om man nu inte ville kraftigt höja skatten för icke-pensionärer. Som sådan var den främmande för de rödgröna och föga trovärdig. Fastighets- och förmögenhetsskatt var inte populära, låt vara att de i en första omgång bara skulle drabba ett fåtal. Men många misstänkte nog att de senare skulle snabbt trappas upp.

3. Förmögenhet. Många har fått ökade förmögenheter genom ombildning till bostadsrätter, vilket de rödgröna motsatt sig. Försök att bromsa denna utveckling ger inga politiska poäng annat än bland vissa media och debattörer. Vem känner inte vänsterfolk som i åratal haft en hätsk och säkert uppriktig, ideologisk, inställning till bostadsrätter men som ställt in sig i ledet när de fått chansen till att arbetsfritt tjäna några miljoner netto.Avskaffandet av fastighetsskatten var KD:s genidrag inför förra valet. Få vill ha tillbaka denna impopulära skatt, särskilt inte om den fördubblas genom en koppling till förmögenhetsskatt vilket särskilt drabbar många pensionärer som sedan länge betalt sina lån. Människor vill äga sin a bostäder, och många vill ha villor eller radhus. De låga räntorna gör detta möjligt, liksom de låga eller obefintliga kraven på sparande för amorteringar av lånen.

4. Sänkning av sjukpenningen och dyrare och lägre a-kassa: Impopulära men nödvändiga åtgärder för att få ut människor i arbete. Konjunkturuppgången kommer nu snabbt och risken för arbetslöshet minskar. På kort sikt ser det mesta bra ut.

5. Valmöjlighet och ökad tillgänglighet. Friskolorna innebär att föräldrar kan påverka vilken utbildning deras barn får – och naturligtvis ungdomarna själva. Det är populärt. Vårdval är samma sak: man kan välja läkare som man har förtroende för och byta när det inte fungerar. Utmärkt. Vårt postkontor har ersatts aven tidningskiosk som har mycket längre öppethållningstider an det gamla postkontoret, Köerna ör kortare, bemötande vänligt och kompetent. Utmärkt. Vissa enklare mediciner kan jag köpa på ICA. Också bra. Snart kommer konkurrens inom tågtrafiken. Det kommer att få SJ att skärpa sig vilket sannerligen behövs. SAS tycks inte klara sig i konkurrens med andra bolag och bör ges en helt ny ledning eller läggas ner helt. SvT:s och SR:s mediemonopol är ju sedan länge brutet och deras grepp över opinionen håller långsamt på att lossna, tror att de gör vad de kan för att gagna de rödgröna genom vinklade reportage och övrigt programutbud.

Dessa punkter är strukturella förändringar som är mycket svåra att återställa. Många tjänar mera och har fått ökande förmögenhet, valfriheten har ökat inom viktiga sektorer.

Alliansen hade tur också. Finanskrisen hanterades skickligt vilket ökade deras trovärdighet. De rödgrönas stora ledning i opinionen under lång tid gjorde dem oförsiktiga – de måste ha räknat med en promenadseger och tog stora risker: återinförande av skatter, löften om att samregera med kommunister och miljöpartister som inte var populära inom stora grupper som annars gärna röstat på (s).

Med tur och skicklighet hade Alliansen lyckats på 4 år måla in de rödgröna i ett hörn. För att komma ur den sitsen krävs nytänkande och betydande kreativitet av dem. Hittills verkar det inte vara på gång. Alliansen har lyckats skapa en politik som gynnar stora medelklassgrupper som tidigare sett sina intressen lierade med (s). Det är faktiskt genialt som politisk prestation betraktat och en typ av lösning som de borgerliga letat efter i 100 år. Deras samarbete tycks nu vara orubbat och det är ju lättare att samarbeta när man vinner. Just detta samarbete har borgerliga väljare alltid velat ha men sällan fått. (Samarbete inom de rödgröna är inte lika självklart omtyckt).

En sista punkt: media och politiska motståndare älskar ”skandaler” och många sådana har vi sett i svensk politik. De taffliga valen av vissa ministrar hösten 2006 var en bedrövlig syn, Littorins hastiga avgång i somras likaså. Det blir säkert flera skandaler framöver. Men skandaler har sällan bestående och stora effekter i opinionen. Det tar energi och engagemang från de politiska motståndarna som känner segervittring – alldeles orealistiskt. På så sätt motverkar media sina syften med att haussa skandalerna. Aftonbladet kunde säkert att använt sina resurser bättre i somras än till att jaga Littorin.

Väljarna tycks vara lättrörliga sägs det. Kanske det, men de svängningar som inträffat har högst reella psykologiska och ekonomiska orsaker, som kommer att bestå framöver. Det är en mycket stor nöt som de rödgröna har att knäcka.

Sverigedemokraterna seglar upp som den stora osäkerhetsfaktorn och så länge ingen vill erkänna att det faktiskt finns stora problem med invandringen kommer de att fortsätta att öka. Ett sådant erkännande tycks sitta långt inne.