lördag 10 april 2010

Lurad

Bedrägeriet har en intressant psykologi, som återkommer i många olika sammanhang. Under krig är insatserna extrema och de psykologiska processerna särskilt tydliga. Ben Macintyres bok ”Operation Mincemeat. The true spy story that changed the course of World War II” beskriver ett fall som inträffade under andra världskriget.

De allierade hade 1943 lyckats besegra tyskarna i Nordafrika och frågan var hur de skulle gå vidare för att befria Europa från nazisterna. Ett uppenbar startegiskt val var att invadera Sicilien. Det ansåg förstås också tyskarna, och nu gällde det att få dem att tro annorlunda så att försvaret av ön skulle vara så svagt som möjligt när invasionen kom.

Man genomförde därför en fantasifull plan som innebär att en död man ikläddes engelsk uniform och försågs med diverse falska identitetspapper, men för en person som aldrig hade existerat. Han försågs också med en dokumentportfölj som innehöll superhemligt material som skulle visa att invasionsplanen inte alls gällde Sicilien utan Grekland och Sardinien. Kroppen placerades sedan med hjälp av en u-båt strax utanför den spanska Atlantkusten, där den snabbt hittades av fiskare som förde den iland och kontaktade polisen. Tyska agenter kom snart saken på spåren.

Dokumentportföljen togs om hand av spanska myndigheter, där det fanns tyskvänligt folk som kopierade dokumenten och gav dem till tyskar vid ambassaden i Madrid. Därifrån skickades informationen snabbt till Tyskland och nådde inom kort ända fram till Hitler själv och hans stab.

Frågan var nu om tyskarna skulle genomskåda bluffen eller tro på budskapet. Engelsmännens plan var listigt uttänkt men ändå full av hål. Agenter verskamma i England skulle lätt ha kunnat finna att detaljer inte alls stämde. Personen var ju helt påhittad, adresser mm falska och det hade man inte garderat sig för att någon skulle kontrollera. Det verkar som om man utgick från att alla försök av tyskarna att placera agenter i England hade misslyckats – men det fanns ju andra metoder de hade kunnat använda, som agenter från förment neutrala länder. Hursomhelst så gjorde tyskarna inga ingående kritiska analyser av materialet och dess bakgrund. Olika nivåer i den tyska strukturen var överens om att materialet var äkta och trovärdigt. Hitler själv trodde på det till fullo och gav order om förflyttningar av tyska styrkor så att man var beredd på en invasion i Grekland och inte Sardinien. Ön försvarades av italienska styrkor som skulle visa sig göra mycket svagt motstånd mot de allierade, och mindre tyska förband. Invasionen blev en snabb och fullständig framgång.

Önsketänkande tycks ha spelat stor roll vid tyskarnas bedömning, och ja-sägande eftersom man visste att högsta ledningen hela tiden trott mera på risken för en invasion av Grekland än av Sicilien. Ingen ville framstå som motsträvig kritiker och ta de risker som det skulle innebära. Göbbels var en av de få som var skeptiska men han tycks ha nöjt sig med att uttrycka sin skepsis i sin dagbok.

Ett av historiens mest lyckade bedrägerier kunde lätt ha blivit ett fiasko, mot en motpart som styrdes mindre av önsketänkande och som tillät sina medarbetare att uttrycka avvikande och skeptiska synpunkter. Tyskarna hade kapaciteten att göra en genomträngande kritisk analys men utnyttjade den aldrig.

2 kommentarer:

Gerhard sa...

Fascinerande historia! Ett slags groupthink-fenomen, tänker jag. Var det inte något liknande vid den s k Kuba-krisen då ryssarna varit så hotfulla att amerikanerna till slut var övertygade om att ryssarna hade skickat atombomber mot USA och var på väg att trycka på knappen för att skicka egna på ryssarna, eller hur det nu var.
//Gerhard

Lennart Sjöberg sa...

Ja, groupthink är ju högst relevant här