Direktörsförmåner en gång till

Med jämna mellanrum avslöjar media att cheferna för stora företag tar ut enorma löner och pensioner, det senare även efter mycket korta tjänstögringstider. Detta sker trots att styrelserma har full insyn i det hela, och att där sitter fackliga företrädare som inte tycker att direktörernas löne- och pensionsvillkor är rimliga. Men såvitt bekant förekommer bara svaga protester, om ens några alls, och inga reservationer till styrelsebeslut. Det handlar om 100-200 miljoer i pension efter en handfull års arbete, och årslöner på 10 miljoer eller mera, samt dessutom andra förmåner, optioner mm. Varför är det så här? Ingen tycks uppleva att det är rimlkigt. Det är ett slag i ansiktet på alla vanliga löntagare och pensionärer.

Chefen är mycket viktig, det är sant. Men det räcker inte som skäl. Bra personer kan göra ett bra jobb för mycket mindre ersättning.

Men tänk om vi förlorar dessa superstars till utlandet? Ytterst osannolikt. De har inte den kulturkunskap och det kontaktnät som skulle få dem att fungera i t ex Frankrike och USA, ofta inte heller tillräckliga språkkunskaper. ("Vårt koncernspråk är dålig engelska", sa nyligen chefen för ett stort svensk företag, klarsynt sagt).

Men kanske måste de ha så bra betalt för att jobba hårt och effektivt - de är en annan sorts människor. Det tycker jag är ett ganska löjligt argument, och det saknar varje tillstymmelse till stöd.

Men de har speciella egenskaper som är oerhört sällsynta! Vilka då? Intelligens? Jag tror inte de är några nya Einstein, precis. Men personlighet? Ja, en del fungerar nog bra, men det finns ingen garanti för det eftersom rekryteringen troligen mest bygger på kontakter. "Det finns ingen annan" fick jag en gång höra i samband med en chefsrekrytering, och det är ett löjligt argument. Vad man egentligen säger är: "Vi känner ingen annan".

Vid en brett upplagd rekrytering kan man hitta utmärkta personer också bland kvinnor och invandrare, och bland folk under 40. Men det är inga som ingår i kontaktnätet och är med i golfklubben. Och de behöver inte en lön på 10-tals miljoner och pension på 100-tals.

Till syvende och sidst handlar det om en liten grupp personer inom näringslivet, inklusive statliga bolag (Systembolaget t ex), som förser varandra med förmåner, och lyckas tysta opposition med argument av typen ovan. Det är tröttsamt och mycket märkligt att det kan fortsätta med fackens tysta medverkan - tvärtemot deras medlemmars önskemål.