Psykologisk analys av beslutsfattande

En populärt hållen artikel om forskningen om beslutsfattande har nyligen publicerats här. Den utgår från de välkända idéerna om "heuristics" av Kahneman och Tversky och för diskussionen framåt till nyare resultat, många intressanta. Kan rekommenderas,

Passiva eller aktiva åskådare till illdåd

Kitty Genovese våldtogs och mördades på öppen gata i New ork år 1964. Illdådet observerades av ett antal vittnen, osäkert hur många (Manning, Levine, & Collins, 2007), som inte ingrep för att hjälpa henne. Sådana ”passive bystanders” har förekommit i gan ska många rapporterade fall och att människor inte ingriper för att hjälpa någon som är i nöd har blivit föremål för omfattande socialpsykologisk forskning och teoretiska analyser. En stor meta-analys av denna forskning har nyligen publicerats (Fischer et al., 2011).

I den kommer man fram till en mera nyanserad beskrivning av fenomenet än vad som tidigare varit den vanliga. Det visar sig nämligen att människor tenderar att ingripa i vissa fall, speciellt om det är en mycket farlig situation för den angripna personen. Inte alltid, dock, som fallet med Kitty Genovese visar.

Manning et al. är mycket kritiska mot forskningen i efterföljd till mordet på Kitty Genovese. De hävdar att det inte finns några bevis för att det fanns många vittnen till mordet, kanske inte ens några, och de beklagar att det fick en så fast position i den psykologiska forskningen och läroböckerna. Varför människor ingriper eller inte ingriper i nödsituationer borde enligt dem studeras förbehållslöst.

Genovesemordet har blivit något av en vandringssägen. Forskningen har dock visat, som Fischer et al. tydligt dokumenterar, att det finns en negativ effekt av passiva åskådare, även om den inte är stark. Och i visa fall kan den faktiskt helt försvinna.

Vad beror det på att människor ingriper när situationen är mycket farlig? Fischer et al. resonerar utifrån vakenhet (”arousal”), ett traditionellt psykofysiologiskt begrepp som numera blivit mycket ifrågasatt Att starka hot på många har en effekt som kan beskrivas som ”arousal” kan inte betvivlas, men vissa människor tycks ändå kunna förbli ”kallblodiga” och agera rationellt. Passagerarna på United 75, som kapades den 11 september 2001, agerade för att hindra terroristerna, med stor fara för eget liv. Alla dog när planet störtade men de lyckades hindra att planet attackerade Washington, vilket troligen var terroristernas avsikt. Detta och andra modiga ingripanden kan ses som resultat av en genomtänkt analys. Passagerarna visste att de skulle mördas om de inte ingrep, och att de hade en viss chans att överleva om de gjorde det. I andra fall har det varit uppenbart att något måste göras och att det skulle vara möjligt att göra det. Sådana kognitiva analyser av beslutsfattandet verkar väl så övertygande som en teori som bygger på ”arousal”.

Referenser

Fischer, P., Krueger, J. I., Greitemeyer, T., Vogrincic, C., Kastenmüller, A., Frey, D., et al. (2011). The bystander-effect: A meta-analytic review on bystander intervention in dangerous and non-dangerous emergencies. Psychological Bulletin, 137(4), 517-537.

Manning, R., Levine, M., & Collins, A. (2007). The Kitty Genovese murder and the social psychology of helping: The parable of the 38 witnesses. American Psychologist, 62(6), 555-562.

Förvrängda resonemang

DN ger i dagens ledare en intressant analys av skälen till invasionen av Irak. De slutar med att säga att man bör bli misstänksam om det anförs ett antal skäl till ett beslut, inte ett stort och självklart övertygande. I fallet Irakinvasionen har det ju mycket riktigt nämnts ett flertal, minst fyra, skäl. Mycket insiktsfullt resonerat av DN!

Det man undrar är om det finns andra och dolda motiv bakom ett beslut som motiveras med kreativ generering av skäl. Det är då en fråga om argumentation, inte om genomtänkt beslutsfattande. Man resonerar som det fanns en dominansstruktur, dvs det valda alternativet är bäst på nästan alla sätt, sämst på inget. Politiker talar ofta på det sättet, och det är troligen för att de anser att det är ett bra sätt att argumentera offentligt. Medge inte att den egna linjen har nackdelar, inte ens små och tämligen obetydliga sådana. Tala som om den egna politiken är det enda sättet att uppnå alla goda värden, och inte kostar något genom en förlust i något avseende.

Henry Montgomerys forskning om beslutsfattande och dominansstrukturer framstår för mig fortfarande som ett lysande föredöme inom svensk kognitionsforskning. Under inspiration av dessa insikter drev vi ett projektet om "dubbelförnekande". "Det kommer inte att hända och skulle förresten inte vara så farligt". Se referens. Poängen var att traditionellt tänkande om attityder (Fishbein m fl) utgick från att de var resultatet av ett rationellt sammanvägande av aspekter på attitydobjektet; vi fann att det ingalunda förhöll sig så. Uppfattningarna om attitydobjektet tycktes vara dynamiskt styrda mot ett önskat mål, nämligen att hitta argument för en ståndpunkt vars verkliga orsaker man inte kunde eller ville uppge.

Referenser

Montgomery, H. (1989). From cognition to action: The search for dominance in decision making. In H. Montgomery & O. Svenson (Eds.), Process and structure in human decision making (pp. 23-50). Chichester, England: Wiley.

Sjöberg, L., & Montgomery, H. (1999). Double denial in attitude formation. Journal of Applied Social Psychology, 29, 606-621. Klicka här.