Pastor Jansson i Brasilien

Paulo Coelho är en av världens mest framgångsrika författare med mer än 100 miljoner sålda böcker på 56 olika språk. ”Alkemisten” är kanske hans mest kända bok. Enligt ett citat från The Times:”His books have had a life-enhancing impact on millions of people”. Den senaste heter “The winner stands alone” och är en thriller som utspelar sig i Cannes under filmfestivalen där.

Som thriller är boken inte lyckad. Historien om en tämligen galen rysk miljardär som blir seriemördare – helt slumpmässiga mord men en perverterad kristendom ursäkt - för att locka tillbaka sin fru som lämnat honom för en annan man är långsökt och osannolik. I stort sett alla figurer i boken är mer eller mindre osympatiska, inte bara superskurken. Läsaren har svårt att identifiera sig med någon av dem. Jag antar att Coelhos namn ändå räcker långt för att försäljningen ska gå bra. Den glittrande miljön lockar väl också.

Boken vill också ge en kritisk belysning film- och modeindustriernas glittrande världar. Kärnan i boken analys av samtiden fångas bra av ett citat på bokens baksida:

”They are so very cultivated, so very rich and so utterly charming. And at the end of each day, they all ask themselves: ’Is it time that I stopped?’ And they all reply: ‘If I did, there would be no meaning to my life”.
Man kommer osökt att tänka på Hasse Alfredssons pastor Jansson i revyn Gröna Hund: ”Livet är som en påse: Tomt och innehållslöst om man inte fyller den med något”. Radions ”Tankar inför dagen” ger numera många liknande exempel på kommentarer kring ”Den stressade nutidsmänniskan”. Coelhos framgångar, som onekligen är enorma, tycks inte ha sin grund i originalitet eller djupt tänkande. Vad beror de i så fall på?

En annan mega-författare är Stieg Larsson, men det finns få likheter mellan honom och Coelho. Larsson skrev rafflande thrillerböcker som är svåra att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa dem. Han använde sig av klassiska dramaturgiska knep och en huvudfigur som efter många svårigheter besegrar motståndare som till en börjar verkar vara henne övermäktiga. Något sådant finner man inte i Coelhos senaste bok, som är tämligen sövande med sina långa utläggningar i bästa pastor Janssonstil. Kanske har The Times rätt i att hans böcker höjer miljontals människors livskvalitet, men tillåt mig tvivla. Det handlar ju om klyschor, allt verkar bekant från de åsikter om samhällets ”ytlighet och materialism” som förs fram rutinmässigt i media. Pastor Jansson is alive and well. Hasse fick oss att skratta åt honom 1962, och Ringarens monolog är en verklig klassiker, men den hade tyvärr ingen annan effekt, verkar det som. Ingen behöver riskera att få sina förutfattade meningar ifrågasatta i de enormt framgångsrika texter som Coelho skriver. Kanske ligger en av nycklarna till hans framgång där.

Bristen på originalitet är nog inte så viktig, egentligen. Många vill troligen höra budskapet om att vi jagar efter vind. Det finns en dröm om ett annat liv där jakten på framgång inte längre är viktig och sökandet efter en mening med livet och högre värden kan få en central plats. När den institutionaliserade religionens budskap tappat sitt tidigare grepp om människorna är fältet fritt för de ”vargar” som Selma Lagerlöf beskriver i sina lysande romaner om folket från Dalarna som sålde sina hemman för att flytta till Jerusalem. Det gick illa för många dem, som det tenderar att göra för dem som faller för guru-sekter. Se min artikel om exploateringen av ångestkapitalet.

Ett intressant ämne för en uppsats är at undersöka entusiastiska läsare av ”Alkemisten”. Har deras livskvalitet verkligen höjts och varför? Eller?

Referens

Sjöberg, L. (2000). Exploatering av ångestkapitalet. Folkvett, 18(3-4). Klicka här.