Kvinnliga chefer, balans i livet

Senaste numret av American Psychologist (april 2010) är ett specialnummer om ledarskap, genus och etnicitet. Här finns många intressanta resultat, men jag nöjer mig ett. Cheung och Halpern beskriver en studie där de intervjuat kvinnliga chefer och finner att för kvinnor är framgång både karriär och familj. Det låter ju rimligt. Manliga tycks inte sällan skryta med att de jobbar till 22 varje kväll eller "är på jobbet bara två dagar i veckan, de övriga reser jag". Bortsett från att det är svårt att tro att man kan hålla kvalitet på sitt arbete under sådana omständigheter är det givetvis förödande för familjelivet. Pågående forskning visar att balans i livet har ett tydlig positivt samband med arbetsresultat. Jobbar man 50 timmar i veckan eller mera så blir kvaliteten på arbetsinsatsen lidande.

Men hur fungerar det i praktiken för kvinnliga chefer? Inte så bra, verkar det som. Se bilden som visar balans i livet för män och kvinnor, chefer och icke chefer. Bilden visar svenska data som insamlats med hjälp av UPP-testet. Det finns en svag tendens att kvinnor allmänt sett har sämre balans i livet, och den har vi sett även i andra sammanhang, men skillnaden är dramatisk när kommer till chefer. Även manliga chefer har problem av detta slag, men de är dramatiskt större för kvinnliga chefer.

Roliga citat

Allers: ”Hon satt död vid ratten i den förolyckade bilen, men utan sina glasögon kunde hon inte köra.”


Dagen Nyheter: ”Han var änkling, bodde i en enklare stuga, innehade kolonilott, hade varit på tulpanresa till Holland med avlidna frun och så en gång på Gran Canaria för att hon skulle få sova.”

Var med i forskningen!

I spalten till vänster finns ett erbjudande om deltagande i ett nytt forskningsprojekt. Alla kan vara med! Många har redan anmält sig men vi behöver flera.

Hawthorne: "de vill bara ha uppmärksamhet"

Myten om Hawthorne-effekten bygger på gamla undersökningar från 30-talet som påståtts ha visat att ”vad man en gör, t ex ändrar belysningen på jobbet, så får man positiva effekter och detta beror på att de anställda upplever att de får uppmärksamhet. ” Det låter kanske rimligt, och det är teser som är vitt spridda i aktuella läroböcker. Intresset för effekten tycks vara stort; många söker tydligen efter den på Internet. Den kommer upp i diskussioner och i utvärderingar av det ena eller andra vars effekter man vill trivialisera. Den är ett användbart verktyg i retoriken.

Men ändå är det bara en myt. De ursprungliga amerikanska studierna vimlade av metodfel och tillåter inte alls de slutsatser som dragits. Suget efter uppmärksamhet, som ju används för att förklara alla möjliga fenomen som t ex bilbränder eller annan brottslighet, har inte kunnat bevisas ha alla de påstådda effekterna. Det är trist med alla dessa myter om mänskligt beteende, som överlever hur länge som helst efter det att forskningen visat att de är ohållbara – om de appellerar till ”sunt förnuft” och är användbara i retoriken och tycks skapa ”förståelse”. Läs mera i referensen nedan, som i sin tur tar upp den relevanta kritiska litteraturen om Hawthorne.

Referens

Sjöberg, L. (2007). Hawthorne-effekten: Krossad myt om ljusets effekt. Personal och Ledarskap, 38(9), 60-61. Klicka här.

Bostadsannonser och politik

Varje vecka kommer bilagan Magasinet. Igår var den ovanligt välmatad. Sida efter glassig sida i färgtryck med extremt tjusiga villor och lägenheter med priser därefter. 10 miljoner och uppåt är inte alls ovanligt, och har man 22 miljoner att spendera kan man få en riktigt hyfsad lägenhet eller villa - se Djursholmsvillan intill som bjuds ut för 22 miljoner, lite under 100 000 per kvadratmeter.

Marknadsföringen är numera en högt uppdriven konst. Om detta är mycket att säga.

Jag undrar hur många av dem som läser dessa annonser har någon chans att köpa på den nivån. Inte många, skulle jag tro. Människor med vanliga inkomster måste nöja sig med en helt annan del av bostadsmarknaden. Men det stora och ständiga utbudet av ”husporr” måste skapa frustration, inte bara dagdrömmar. Det finns tydligen en massa rika människor som har råd att leva ett helt annat liv än man själv, ett fantastiskt liv. Göran Persson sa ungefär så här: ”Jag har sett klyftorna i samhället och jag hatar dem”. Det var strax innan han själv tog steget över klyftan och blev herrgårdsägare och välbetald konsult i näringslivet. Kanske ett trevligare liv än att slita som statsminister för halva lönen eller mindre. Bara få kan göra den klassresa som en del ledande s-politiker lyckas med, tack vare sitt politiska engagemang för att öka andras jämlikhet. (Kommunisterna är mycket värre i länder där de har den diktatoriska makten och total jämlikhet för alla andra är deras mål).

Husannonserna visar oss klyftorna i samhället på att mycket konkret och påtagligt sätt. (Det finns förstås många andra sorters information med samma möjliga effekt). Den uppenbara och ouppnåeliga lyxen skapar en grund för agitation mot ”de rika” och förslag om att öka deras skatt på olika sätt, som om sådana skatteökningar skulle bidra till andras välfärd, vilket de inte gör. MEN ”Fattigdomen bäres lättare om den delas av alla”, sa Ernst Wigforss, s-finansminister i en annan tid (och författare till lika intressanta memoarer som Tingsten). Fattigdomen kan bli allas öde om vi inte kan acceptera inkomstklyftor, enligt liberalt tänkande, en tanke som vänstern inte kan acceptera, åtminstone inte officiellt. Hur ska det gå med välståndet och jämlikheten, om de är i konflikt?

Uppsatsförslag: mät politiska attityder före och efter läsning av gårdagens Magasinet.Jag kan gärna handleda, gratis, som ideellt arbete.

"Svårt att säga"

Den 1 september 2008 skrev jag på denna blogg om s k Fermifrågor. Det är frågor som kräver specifik kunskap för att besvaras, men där man med en smula kreativitet och allmänbildning kan ge en hyfsad ungefärlig uppskattning. På Internet finns en hel del information om sådana frågor.

Exempel:

Hur många Ketchupflaskor säljs per dag i svenska ICA-butiker?

Hur många människor i hela världen håller just nu på att läsa en roman av Stieg Larsson?

Hur många olika för- och efternamn finns företrädda bland människor bosatta i Sverige? I Chile?

Ibland används Fermifrågor vid anställningsintervjuer, men ingen tycks veta hur ofta eller om svaren på sådana frågor ger ett bra underlag för beslut. Det verkar dock rimligt att anta att hur någon resonerar i en Fermifråga ger en viss uppfattning om bl a kreativitet och vilja att koppla loss från krav på felfrihet, ett visst mod alltså.

Det är intressant att fundera över hur experter ofta hanterar Fermifrågor de får av journalister. Tag t ex gårdagens flygstopp på grund av vulkanutbrott på Island. (Vem hade räknat med att något sådant skulle kunna hända?)Fråga till geologiexpert: "När kommer flygtrafiken igång?" Svar: "Svårt att säga. Det beror på hur vulkanutbrottet utvecklas och på vindriktningen". Det hade jag också kunnat säga! Vi har inte experter för att de ska tillämpa samma common sense som vi andra, och samma allmänbildning. Men journalisterna pressar sällan fram en mera genomtänkt och intressant analys. Fråga en nationalekonom hur stor arbetslösheten kommer att vara om två år. "Svårt att säga". Han eller hon kunde förstås ha försökt ge ett informerat Fermisvar, men det hade blivit komplicerat och kanske hade det känts obehagligt att tvingas till spekulationer. Enklast och säkrast är att säga: "Svårt att säga".

Jag har inte kunnat hitta någon psykologisk forskning om Fermifrågor. Det vore intressant att veta om svaren avspeglar personlighet (t ex kreativitet och perfektionism), intelligens och allmänbildning. Finns konsistens så att svarskvalitet på en fråga samvarierar med svarskvalitet på andra frågor av Fermityp? Kvalitet skulle kunna utvärderas med hjälp av intervjuares bedömningar och i relation till rätt svar när det kan bestämmas, t ex plus minus 20 %. Användningen vid rekrytering vore också intressant att studera, liksom prognosvärde. Jag tror det finns intressanta och lagom stora uppsatsprojekt här, och chansen borde vara lockande att göra en pionjärinsats i forskningen. Jag kan gärna handleda sådana arbeten.

Nationalekonomi vetenskap?

I dagens nummer av Dagens Nyheter finns en läsvärd artikel av David Brooks ("Drama i fem akter") om nationalekonomins utveckling från matematiskt orienterad teori till empirisk/beteendevetenskaplig disciplin. Under alla år på Handelshögskolan undrade jag när den utvecklingen skulle märkas även där. Jag är inget mattesnille, bara lite allmänbildad "realstudent" som det hette i urtiden, men jag har tillåtit mig att betvivla att man kan beskriva, förklara och förstå mänskligt beteende med klassiska matematiska modeller hämtade från naturvetenskapen. Som psykologer har jag lärt mig att människor styrs av emotioner och inte bara är rationella, och att det finns enorma skillnader mellan individer som delvis är kvalitativa. Det verkar utsiktslöst att fånga detta spektrum med matematiska modeller, hur sofistikerade de än är. Visst förstår jag att man kan fascineras av ett glaspärlespel och utveckla kreativitet och högt uppdriven specialiserad intelligens inom ett dylikt, men det kan väl inte vara målsättningen? Det handlar ju, eller bör handla, om att förstå människor - sådana de är. Det passar inte alla forskningspreferenser, men frågan är om det är de senare som ska styra användningen av resurser, i stället för det övergripande målet. Ja, sådant kan man skriva när man gudskelov inte längre har något inflytande alls i den akademiska världen!

Personlighet och beteende-domäner: instrumenlla eller värde-i-sig

De typiska definitionerna av personlighet talar om människor olika beteende men går sällan in på vilken sorts beteende som åsyftas. Det är underförstått att alla typer av beteende avses. Apter har emellertid formulerat en teori, "Reversal theory", som handlar och "telic" vs "paratelic" tillstånd och beteende. De förstnämnda är instrumentella och målstyrda, man kan kalla dem för arbete. De sistnämnda är sådant man gör för sin egen skull. Skillnaden var av stor betydelse i våra studier av handlingssampling, se referens till Sjöberg och Magneberg.

Den nyligen rapporterade faktoranalysen UPP-testet visade en struktur hos personligheten i instrumentell kontext: uppgiftsorientering, detaljorientering och social orientering. Resultaten var mycket tydliga. Testet mäter inte alla former av beteende, enbart instrumentellt beteende. Personligheten kan bara definieras i förhållande till en domän och Apters teori kan vara fruktbar för att formulera personlighetsmätning för beteenden av typen "paratelic", och kanske för kombinationer av de två domänerna.


Referenser

Apter, M. J. (2007). Reversal theory: the dynamics of motivation, emotion and personality, 2nd. Edition. Oxford: Oneworld Publications.

Sjöberg, L. (2010). Faktorstrukturen hos UPP-testet. Forskningsrapport 2010:5. Stockholm: Psykologisk Metod AB.Klicka här.

Sjöberg, L., & Magneberg, R. (1990). Action and emotion in everyday life. Scandinavian Journal of Psychology, 31(1), 9-27.
Klicka här.

Lurad

Bedrägeriet har en intressant psykologi, som återkommer i många olika sammanhang. Under krig är insatserna extrema och de psykologiska processerna särskilt tydliga. Ben Macintyres bok ”Operation Mincemeat. The true spy story that changed the course of World War II” beskriver ett fall som inträffade under andra världskriget.

De allierade hade 1943 lyckats besegra tyskarna i Nordafrika och frågan var hur de skulle gå vidare för att befria Europa från nazisterna. Ett uppenbar startegiskt val var att invadera Sicilien. Det ansåg förstås också tyskarna, och nu gällde det att få dem att tro annorlunda så att försvaret av ön skulle vara så svagt som möjligt när invasionen kom.

Man genomförde därför en fantasifull plan som innebär att en död man ikläddes engelsk uniform och försågs med diverse falska identitetspapper, men för en person som aldrig hade existerat. Han försågs också med en dokumentportfölj som innehöll superhemligt material som skulle visa att invasionsplanen inte alls gällde Sicilien utan Grekland och Sardinien. Kroppen placerades sedan med hjälp av en u-båt strax utanför den spanska Atlantkusten, där den snabbt hittades av fiskare som förde den iland och kontaktade polisen. Tyska agenter kom snart saken på spåren.

Dokumentportföljen togs om hand av spanska myndigheter, där det fanns tyskvänligt folk som kopierade dokumenten och gav dem till tyskar vid ambassaden i Madrid. Därifrån skickades informationen snabbt till Tyskland och nådde inom kort ända fram till Hitler själv och hans stab.

Frågan var nu om tyskarna skulle genomskåda bluffen eller tro på budskapet. Engelsmännens plan var listigt uttänkt men ändå full av hål. Agenter verskamma i England skulle lätt ha kunnat finna att detaljer inte alls stämde. Personen var ju helt påhittad, adresser mm falska och det hade man inte garderat sig för att någon skulle kontrollera. Det verkar som om man utgick från att alla försök av tyskarna att placera agenter i England hade misslyckats – men det fanns ju andra metoder de hade kunnat använda, som agenter från förment neutrala länder. Hursomhelst så gjorde tyskarna inga ingående kritiska analyser av materialet och dess bakgrund. Olika nivåer i den tyska strukturen var överens om att materialet var äkta och trovärdigt. Hitler själv trodde på det till fullo och gav order om förflyttningar av tyska styrkor så att man var beredd på en invasion i Grekland och inte Sardinien. Ön försvarades av italienska styrkor som skulle visa sig göra mycket svagt motstånd mot de allierade, och mindre tyska förband. Invasionen blev en snabb och fullständig framgång.

Önsketänkande tycks ha spelat stor roll vid tyskarnas bedömning, och ja-sägande eftersom man visste att högsta ledningen hela tiden trott mera på risken för en invasion av Grekland än av Sicilien. Ingen ville framstå som motsträvig kritiker och ta de risker som det skulle innebära. Göbbels var en av de få som var skeptiska men han tycks ha nöjt sig med att uttrycka sin skepsis i sin dagbok.

Ett av historiens mest lyckade bedrägerier kunde lätt ha blivit ett fiasko, mot en motpart som styrdes mindre av önsketänkande och som tillät sina medarbetare att uttrycka avvikande och skeptiska synpunkter. Tyskarna hade kapaciteten att göra en genomträngande kritisk analys men utnyttjade den aldrig.

Roliga citat

DN:

”Även när kvinnor utgör nyheten i kapaciteten av att vara expert får man ofta veta att hon är mor, vilket man sällan får veta om män i motsvarande position.”

Humorpsykologi

Häromdagen hände mig följande. Vi var på resa och hade två väskor. Den mindre av dessa var tungt packad, den större var tom. Chauffören lyfte först med möda den mindre väskan och gav sig sedan på den större, som alltså var extremt lätt. Hon och vi skrattade sedan en bra stund åt upplevelsen av en drastiskt felslagen förväntan.

Det är ett exempel på vad som är roligt och som psykologer har studerat och formulerat teorier om. Humorforskning behöver inte vara tråkig, trots Martin Ljungs berömda knastertorra - och roliga! - föreläsning i ämnet.Det är ett spännande område där forskarna inte precis trängs och för en blivande psykologiforskare är det väl värt att bekanta sig med nedanstående källor:

Guilmette, A. M. (2008). Review of The psychology of humor: An integrative approach. [doi:10.1037/a0012776]. Canadian Psychology/Psychologie canadienne, 49(3), 267-268.

Martin, R. A. (2006). The Psychology of Humor: An Integrative Approach. Elsevier Academic Press.

Tvångsadoption? Ett norskt rättsfall och psykologernas roll däri

I december 1989 nedkom norskan Adele Johansen med sitt andra barn, en välskapt och sund liten flicka som fick namnet Signe Malene. Efter några dagar togs barnet från henne genom myndighetens försorg och placerades i en temporär fosterfamilj. På ett spädbarnscentrum fick Adele träffa sin dotter två timmar per vecka under några månader men sedan placerades barnet i en fosterfamilj med hemlig adress och all kontakt upphörde under 10 år. Detta accepterade inte Adele. Hon drev energiskt sin sak i domstolarna, fick delvis rätt i Europadomstolen, men i hemlandet Norge fick hon inget som helst stöd för sin önskan att åtminstone få träffa sitt barn någon enstaka gång. Vilken behandling av en kvinna kan vara värre än denna? Vad hade Adele gjort sig skyldig till för att förtjäna den? I vems intressen, och på vilken saklig grund, kunde man på detta sätt åsidosätta den grundläggande mänskliga rättigheten att få ta hand om sitt barn?

Psykologer har spelat en central roll i detta skeende, som till en början innebar att Adele förklarades vara psykologiskt alltför störd för att kunna ta hand om barnet, senare när detta påstående tagits tillbaka, att det var för sent att återföra barnet till henne på grund av ”anknytning”. Psykologisk vetenskap ger föga stöd för dessa praktiska tillämpningar. Trots detta är det en vanlig praxis som det handlar om. Jag har därför skrivit ganska utförligt om just detta fall, och hoppas att vad som framkommit här kan vara till nytta vid diskussioner om omhändertagande av barn, där de biologiska föräldrarnas lämplighet är under diskussion och när placering i t ex en fosterfamilj pågått en tid, kanske en ganska lång tid, och man är inte vill ändra denna på grund av s.k. anknytning.

Det finns vissa skillnader mellan Norge och Sverige i denna typ av ärenden men likheterna torde vara tillräckligt stora för att fallet skall vara av intresse även i Sverige.

Läs hela yttrandet
här.

Jag var alltså tänkt som vittne i Lagmannsretten i Oslo (motsvarar våra hovrätter) men hade nog varit för ambitiös och detaljerad. Domstolar väntar sig av psykologer, tror jag, att de ska tala på grundval av klinisk erfarenhet och ge subjektiva omdömen, inte forskning eller kritisk granskning av dokument som andra psykologers utlåtanden. Om detta är fortfarande Dawes bok mycket läsvärd, se referens nedan.

Referens

Dawes, R. M. (1994). House of cards. Psychology and psychotherapy built on myth. New York: The Free Press.


Sjöberg, L. (2008). Tvångsadoption? Psykologer om en mors olämplighet, och om barnets "anknytning". Yttrande till Borgarting Lagmannsrett, Oslo, september 2001, reviderat 2008. Djursholm: Stiftelsen för Rättspsykologi. Klicka här.

Ålder och emotionell intelligens

Tidigare forskning har gett oklara resultat avseende sambandet mellan ålder och EI. Ett samband kan förväntas, om EI är en form av intelligens. Figuren ovan visar resultatet från en analys av UPP-testets normdata, ca 1000 testade personer. Det finns tydligen ett starkt samband, med en förbättrad EI upp till ca 55-60 år ålder, därefter en nedgång. Det är intressant att både en självrapportskala och ett prestationsmått (bilddelen) visar samma trend. Skalorna är standardiserade till medelvärde=0 och spridning=1 och man kan direkt utlösa att variationen över åldrarna är av betydande storlek. Resultatet kan även laddas ner här.