Bostadsannonser och politik

Varje vecka kommer bilagan Magasinet. Igår var den ovanligt välmatad. Sida efter glassig sida i färgtryck med extremt tjusiga villor och lägenheter med priser därefter. 10 miljoner och uppåt är inte alls ovanligt, och har man 22 miljoner att spendera kan man få en riktigt hyfsad lägenhet eller villa - se Djursholmsvillan intill som bjuds ut för 22 miljoner, lite under 100 000 per kvadratmeter.

Marknadsföringen är numera en högt uppdriven konst. Om detta är mycket att säga.

Jag undrar hur många av dem som läser dessa annonser har någon chans att köpa på den nivån. Inte många, skulle jag tro. Människor med vanliga inkomster måste nöja sig med en helt annan del av bostadsmarknaden. Men det stora och ständiga utbudet av ”husporr” måste skapa frustration, inte bara dagdrömmar. Det finns tydligen en massa rika människor som har råd att leva ett helt annat liv än man själv, ett fantastiskt liv. Göran Persson sa ungefär så här: ”Jag har sett klyftorna i samhället och jag hatar dem”. Det var strax innan han själv tog steget över klyftan och blev herrgårdsägare och välbetald konsult i näringslivet. Kanske ett trevligare liv än att slita som statsminister för halva lönen eller mindre. Bara få kan göra den klassresa som en del ledande s-politiker lyckas med, tack vare sitt politiska engagemang för att öka andras jämlikhet. (Kommunisterna är mycket värre i länder där de har den diktatoriska makten och total jämlikhet för alla andra är deras mål).

Husannonserna visar oss klyftorna i samhället på att mycket konkret och påtagligt sätt. (Det finns förstås många andra sorters information med samma möjliga effekt). Den uppenbara och ouppnåeliga lyxen skapar en grund för agitation mot ”de rika” och förslag om att öka deras skatt på olika sätt, som om sådana skatteökningar skulle bidra till andras välfärd, vilket de inte gör. MEN ”Fattigdomen bäres lättare om den delas av alla”, sa Ernst Wigforss, s-finansminister i en annan tid (och författare till lika intressanta memoarer som Tingsten). Fattigdomen kan bli allas öde om vi inte kan acceptera inkomstklyftor, enligt liberalt tänkande, en tanke som vänstern inte kan acceptera, åtminstone inte officiellt. Hur ska det gå med välståndet och jämlikheten, om de är i konflikt?

Uppsatsförslag: mät politiska attityder före och efter läsning av gårdagens Magasinet.Jag kan gärna handleda, gratis, som ideellt arbete.