En klassiker: Arne Trankell om magi och förnuft i människorbedömning

Vem var Arne Trankell? Frågan kan tyckas löjlig för psykologer som fick sin utbildning på 60- pch 70-talen, eller ännu tidigare. Arne Trankell var en känd och viktig person i svensk psykologi, professor i pedagogik och pedagogisk psykologi vid Stockholms universitet till sin död vid 65 års ålder år 1984. Han var också känd för allmänheten, kanske mest genom sina vittnespsykologiska arbeten som tidvis var mycket omdiskuterade. Han spelade en viktig roll för vittnespsykologin i Sverige, och även internationellt. Han var också en skicklig skribent och publicerade även rent skönlitterära arbeten i form av noveller och dikter.

Allt detta till trots tycks han nu, redan 24 år efter sin bortgång, vara glömd. Jag har frågat ett osytematiskt samplat stickprov av yngre psykologer och studerande, ingen hade hört talas om Arne Trankell! Så fort går det alltså att bli glömd.

Det är synd när goda insatser glöms bort, och synd att böcker som fortfarande tål att läsas med stor behållning bara samlar damm på bibliotekens hyllor. En sådan bok, lysande som exempel på välskrivna psykologiska essäer, är Trankells “Magi och förnuft i människobedömning” från 1961. Jag ska skamset erkänna att jag läste den först nyligen. Det var på tiden. Den har åldrats med behag, och huvudpoängerna är fortfarande viktiga.

Boken börjar med en fallbeskrivning av en tolvårig flicka som utnyttjats sexuellt av ett antal män i ett mindre samhälle, en “by”, någonstans i Sverige. Det är framför allt en moralisk betraktelse även om en del vittnespsykologiskt av intresse också ingår. Trankell uppehåller sig vid frågan om flickan själv haft någon del i skulden genom “förföriskt” beteende; knappast något som skulle ha diskuterats idag.

Därefter följer tre utmärkta essäer som i tur och ordning behandlar grafologiska personlighetsutlåtanden, ryktesspridning och ett realistiskt experiment med fingerat våld vid en föreläsning. Det är dramatiska exempel, alla tre. I det första gav Trankell en grupp studerande alla samma, stereotypa, utlåtande på grundval av deras handstilsprov. Nästan samtliga svalde betet och uppgav aningslöst att utlåtandet visade på mycket djupa och viktiga insikter i deras personlighet. Trankell påpekar, liksom mera i förbigående, att upplevelsen av att ett personlighetsutlåtande är tillförlitligt och rättvisande ingalunda behöver betyda att det också är det. Jag undrar vad han skulle ha sagt om dagens testmarknad, som i så hög grad bygger just på att de testade upplever att testen “träffar mitt i prick”, samtidigt som valideringsforskning nästan helt lyser med sin frånvaro. Hans elev Hans Gordon har f ö gjort en replikation av Trankells studie med samma resultat: ett svepande formulerat nonsensutlåtande som gavs till alla upplevdes av var och en som en bra beskrivning av just honom eller henne. Detta är forskning i efterföljd till Forers klassiska studie från 1949.

I den andra berättelsen omtalas hur en historia förändras när den berättas av en person till en annan och hur den efter sex led är nästan oigenkännlig. Trankell gör flera träffande iakttagelser av förändringarnas logik. Som demonstration av en viktig poäng i vittnespsykologin är kapitlet suveränt.

I den tredje - och den historien är kanske mest känd - berättar Trankell hur han instruerat en deltagare i en föreläsningsgrupp att börja ett gräl med föreläsaren, alltså Trankell själv. Grälet eskalerades och ledde till att Trankell visade studenten på dörren, och själv följde med ut, varefter två skott och ett skrik hördes. Auditoriet fick sedan beskriva vad som hände, och deras beskrivningar visade en enorm variation, de flesta var av låg kvalitet som vittnesmål. Det var också en traumatisk upplevelse för många och emotionerna var starka, förmodligen starkare än Trankell förutsett. Experimentet påminner en del om Milgrams berömda experiment - betydligt senare än Trankell men från samma tidsepok - där personer fick i uppdrag att ge en annan människa elstötar som de leddes att tro var oerhört smärtsamma och t o m livshotande. Sådana experiment får inte längre göras, och Trankells experiment skulle knappast heller passera dagens etiska kommittéer. Men visst är det fascinerande att läsa om det, och Trankells analys är som vanligt psykologiskt subtil och övertygande. Poängen är förstås att vittnesmål är opålitliga, speciellt under emotionellt upprörande förhållanden. Tanken går osökt till mordet på Olof Palme och den efterföljande debatten om den emotionella upprördheten hos vittnena gjort deras berättelser mer eller mindre pålitliga.

Flera rättspsykologiska kapitel följer. Ett handlar om rättegången mot Olle Möller för mordet på Rut Lind, en på sin tid oerhört uppmärksammad historia som ledde till att Möller fälldes för mordet, mot sitt nekande. Det fanns inga tydliga och övertygande vittnesmål och ingen fysisk bevisning. Första instans, häradsrätten, presterade ett långt utlåtande med psykologiska spekulationer som Trankell effektivt petar hål i. Hovrätten avhöll sig från explicita psykologiska analyser, men kom fram till samma slutsats som häradsrätten, utan att närmare argumentera för den. Trankell efterlyser en sakkunnig psykologisk utredning och gör det på ett övertygande sätt. Trankell menade att domstolarna arbetade med naivpsykologiska premisser i fall som dessa - troligen har inte mycket ändrats i det avseendet.

Möller fick 11 år för mordet (han hade tidigare fällts för ett annat mord, på en liten flicka, och även då hävdat att han oskyldig). Fallet är ännu av intresse, trots att Möller själv avled år 1983. Aftonbladet hade sommaren 2001 en artikel om försök att göra DNA-analys på vissa hundhår som kunde vara av betydelse i frågan om Möllers skuld. Analyserna hade dock misslyckats.

Det kanske tyngsta kapitlet i boken behandlar det berömda Lars-fallet. Det rör sig om en femårig pojke som uppgav att “en farbror bett honom suga på sin snopp”. Den upprörda modern polisanmälde saken, och en från Finland inflyttad fönsterputsare greps. Utredning av en barnpsyiatriker sades visa att Lars var intelligent, pigg och vaken och föreföll pålitlig varför riktigheten i hans uppgifter styrktes. Vissa andra förhållanden talade också för riktigheten i uppgifterna. Lars kunde uppge vissa detaljer beträffande toaletten i mannens lägenhet. Trankell kom en annan förklaring på spåren. Lars hade varit ute i förbjudna ärenden, han hade samlat gamla tidningar i syfte att få pengar att köpa godis för. Han hade träffat den för honom förbjudne lekkamraten Sune och av denne fått en slant som han faktiskt köpt godis för. Talet om “snoppen” var ett sätt att avleda mammans uppmärksamhet från dessa överträdelser. Lars använde sig ofta av avledande manövrer när han fick besvärliga frågor. Polisen kunde också bara med stora svårigheter få honom att upprepa anklagelsen mot fönsterputsaren. Denne, i sin tur, undersöktes av Trankell som fann honom vara en normalt fungerande individ utan tecken på pedofil-tendenser. Trankell tecknar ett trovärdigt scenario där inget övergrepp förekommit, och följden blev också att mannen släpptes och förundersökningen lades ner.

Två stora poänger finns i kapitlet om Lars. För det första avvisar Trankell den arbetsmetod som barnpsykiatrikern gav exempel på, nämligen att ta ställning till barnets trovärdighet generellt, och på grundval av ett par timmars undersökning. En människa kan vara trovärdig i vissa sammanhang och lögnaktig i andra, påpekar Trankell helt riktigt. För det andra visar Trankell på det fruktbara i en mera övergripande socialpsykologisk analys som undersöker barnets situation och relationer till olika människor, i detta fall är den förbjudne Sune en viktig person i sammanhanget.

Det skulle vara intressant att veta hur nutida läsare tar ställning till fallet Lars. Kanske var det lättare på 50-talet att få gehör för att ett barn faktiskt ljög, för att skydda sig mot föräldrarnas straffdom över att han betett sig på ett förbjudet sätt.

Boken avslutas med en kort berättelse i novellform om en mordbrand och förhör i anslutning till den. Det gäller de berömda Ölandsbränderna. Trankell uppträder här som den som genast inser vem som är skyldig medan polisen travar på i sitt tröga lunk och en kollega kallad Börjeson tydligen inget alls begriper. Bra skrivet men kanske lite för bra. Det är lite av Trankell i rollen som Sherlock Holmes medan poliser och “Börjeson” får stå där som aningslösa Watson-figurer.

Det finns ännu ett kapitel i boken, och det avviker från alla de övriga. Det har rubriken “Metodisk purism och pragmatism i svensk psykologisk forskning” och är kanske är lite malplacerat. Jag vill minnas att det först inflöt i en dagstidning, Dagens Nyheter tror jag det var, och då väckte en del ont blod på psykologiska institutionen vid universitetet. Det fanns ju ett konkurrensförhållande mellan Ekmans psykologi-institution och pedagogen under ledning av Trankell. Vem skulle dominera psykologutbildningen? Det skulle ta ännu ett decennium innan den striden till slut kom att avgöras till psykologins fördel, men på psykologen såg man redan omkring 1960 med stor skepsis på pedagogernas pretentioner. De borde hålla sig till pedagogik, tyckte man. Men pedagogik föreföll troligen som ett “tråkigt” ämne för en man som Trankell, som såg sig själv som - och onekligen var - psykolog. I kapitlet om metodisk purism beskriver Trankell Ekmans psykologi som abstrakt och långt avlägsen från de viktiga och intressanta tillämpningsproblemen. Han gör det skickligt och lite falskt genom att understryka hur viktig och stringent denna forskning är, på samma gång som han ger läsaren en stark känsla av att den är onyttig och obegriplig. Skickligt alltså, och lite ojuste. Psykologen var inte enbart en psykofysisk institutionen ens 1960, och i ännu mindre grad senare. Trankells eget program kom till korta för att han försummade att bygga upp en internationellt inriktad forskargrupp, kanske var han alltför engagerad i viktiga tillämpningsproblem för det.

Trankells bok är ett nöje att läsa och som framgår av ovanstående, hoppas jag, är den fortfarande aktuell. Sexuella övergrepp skakar oss ännu mera nu än för 40 år sedan och debattens vågor går höga kring vittnespsykologiska utredningar i sådana sammanhang. Emotionella inflytanden på kvaliteten hos vittnesmål är en annan klassiker. Grafologer har vi ständigt omkring oss och test “valideras” numera huvudsakligen just på det sätt som Trankell med all rätt vänder sig mot: att resultatet “känns” rätt. Domstolar är lika glada amatörpsykologer idag som för 50 år sedan.

Evidensbasering inom management

Det finns tusentals idéer om management och det verkar komma minst en bok om dagen som förklarar att nu har man uppfunnit hjulet igen. Suget efter sådan litteratur visar att företagen upplever att de borde kunna göra bättre ifrån sig. Men det förhållandet att det ständigt kommer nya friska idéer tyder på att de gamla inte levde upp till förhoppningarna. Varför inte? Skälet är detsamma som i den klassiska medicinen eller inom psykoterapi. Man har inte förrän sent insett att principer för praktiskt handlande måste grundas på systematisk och vetenskaplig kunskap, på systematiska utvärderingar och inte på spekulativa teorier, osystematisk erfarenhet eller överdriven tilltro till experters intuition.
Läs mera i:

Pfeffer, J., & Sutton, R. I. (2006). Evidence-based management. Harvard Business Review, 84(1), 62-74.
Pfeffer, J., & Sutton, R. I. (2006). Hard facts, dangerous half-truths, and total nonsense: profiting from evidence-based management. Boston MA: Harvard Business School Press.

Världens roligaste skämt

Den engelske psykologiprofessorn Richard Wiseman arrangerade 2002 en mycket omfattande omröstning om vilka skämt som var roligast. Vinnare och nr 2 var:

1. Two hunters are out in the woods when one of them collapses. He doesn't seem to be breathing and his eyes are glazed. The other guy whips out his phone and calls the emergency services. He gasps, "My friend is dead! What can I do?". The operator says "Calm down. I can help. First, let's make sure he's dead." There is a silence, then a shot is heard. Back on the phone, the guy says "OK, now what?"

2. Sherlock Holmes and Dr. Watson go on a camping trip. After a good dinner, they retire for the night, and go to sleep.
Some hours later, Holmes wakes up and nudges his faithful friend. "Watson, look up at the sky and tell me what you see."

"I see millions and millions of stars, Holmes" exclaims Watson.

"And what do you deduce from that?"

Watson ponders for a minute.

"Well, astronomically, it tells me that there are millions of galaxies and potentially billions of planets. Astrologically, I observe that Saturn is in Leo. Horologically, I deduce that the time is approximately a quarter past three. Meteorologically, I suspect that we will have a beautiful day tomorrow. Theologically, I can see that God is all powerful, and that we are a small and insignificant part of the universe. What does it tell you, Holmes?"


And Holmes said: “Watson, you idiot, it means that somebody stole our tent.”

Jag småler svagt när jag läser dem. Om detta är världens roligaste skämt, räknat över en stor mängd personers uppfattningar, kanske det är en sorts genomsnittsskämt som inte stöter bort särskilt många. Det som är enormt roligt för en viss person kanske är så speciellt att många andra inte uppskattar det alls, eller inte förstår det. Om det är på det sättet var Wisemans projekt från början dömt att bara producera lagoma roligheter.

Är skämt tidsberoende? Om man bläddrar i veckotidningar som är 50 år gamla eller äldre förefaller många skämt och skämtteckningar platta eller smaklösa, i värsta fall också rasistiska. Albert Engström, älskad och uppburen som han var, med sina grymma skämt om utslagna missbrukare ("kolingar") och judar, skäms väl de flesta över nu men för 100 år sedan verkade ingen tycka annat än att han var jättekul. Men andå: visst kan Shakespeare vara enormt rolig när andan faller på, eller Aristofanes. Vissa skämt står sig över tid, andra åldras utan behag. Vissa skämtkulturer tycks blomma upp en kort tid för att sedan vissna. För några decennier sedan var mycket i KTH-studenternas tidning Blandaren enormt roligt, när jag köper den nu blir jag besviken på den nästan totala avsaknaden av dråplig och kreativ humor. Komedier från Hollywood bjuder i allmänhet på träsmak och tröttsamma misslyckanden att vara rolig - dock skickligt marknadsförda och distribuerade förstås - medan engelska Monty Python och Fawlty Towers har gett oss enormt rolig humor på film, med en del djup som deras film om Jesus (Life of Brian). Den italienska filmen Johnny Stecchino (i Sverige Johnny toothpick) är också enorm rolig - en gangsterkomedi.I Italien var den en kioskvältare. Den som inte sett den har flera gapflabb väntande. Ju mera man skrattar, desto friskare och mera långlivad blir man, enligt aktuell medicinsk forskning som jag gärna tror på.

Da Vincicodens enorma framgång

Jag skrev ett inlägg för några dagar sedan om myternas betydelse för böcker läsvärde och tyckte mig se förklaringen till Stieg Larssons segertåg över världen. Ett annat intressant fall är da Vincikoden, ännu mycket större i termer av försäljningssiffror än Stieg larsson. (Harry Potter borde också diskuteras). Vad säljer Dan Browns bok?

Som deckare är den ordinär. Det finns tusentals bättre deckare. Det måste vara att den formulerar en konspirationsteori som gäller Jesus och kyrkan. Och en del superkändisar som da Vinci och tempelriddarna och deras mystiska öde. Brown kokar en soppa på halvsaningar om kristendomens tillkomst och senare historia - att det är rena fantasier och ibland lögner spelar minre roll för läsare som har ytliga eller obefintliga kunskaper om dessa ting. Och som aldrig trott de kunde innehålla något av intresse.

Brown konstruerar en myt på grundval av diverse andra skriverier i genren och lägger till en del egna fantasier. Men det är innehållet, inte den mytiska strukturen, som bär fram boken till enorma framgångar, samt originaliteten - för de många läsare som har små kunskaper om de ting den behandlar. Hans myt följer emellertid inte den gängse mystrukturen som t ex Stieg Larsson gör. Framgången bygger på något helt annat: kristendomens enorma ambivalens och ångestfyllda hållning till sexualiteten.Att påstå att Jesus hade sex med en kvinnlig lärjunge och fick barn med henne är den ultimata hädelsen. Det hela kläs i en pseudovetenskaplig dräkt och görs på så sätt troligt för okritiska och okunniga läsare. Det påstås på fullaste allvar av Brown att det som står i boken är sant. (Någon har sagt att detta var ett genialt drag, men det är förstås bara en gigantisk fräckhet). Allt detta säljer, och säljer som bekant enormt. Browns konspirationsteori torde bli en mänsklighetens följeslagare, liksom påståendet att amerikanerna aldrig landade på månen, för att ta ännu ett exempel bland många.

Psykologi och ekonomi

I dagens nummer av Science finns en intressant och kort artikel av Levitt och List med titeln "Homo economicus evolves". De påpekar att psykologisk forskning visat på många viktiga resultat där mänskliga beslutsfattare avviker från gängse ekonomiska teorier. Det är emellertid oklart om dessa resultat håller i studier utanför det psykologiska laboratoriet - därför behövs mera forskning som tar reda på hur det är med med möjligheten att generalisera. De pekar också på behovet av teoretiutveckling. Det är en nyanserad och välformulerad översikt som understryker hur viktigt det är att inkorporera empirisk psykologisk forskning i ekonomisk teori och tillämpning.

Vad vill man läsa och varför?

Jag har skaffat en hel del litteratur om hur man skriver romaner. Senast läste jag Freys "The Key" som utgår från myt-teori och är ganska övertygande. Och kul att läsa. Kanske inte leder till Nobelpris men möjligen till säljbara manus som folk vill läsa. Vill läsa? Läsningen minskar ju, speciellt bland män. Men inte av Stieg Larsson. Larssons böckers enorma framgång bygger vad jag kan förstå på mytstruktur ungefär som James Bond eller amtika myter av typ Herakles. Det är en David och Goliat-historia där David vinner efter att ha fått utstå faror och vedermödor och nästan blivit mördad, men bara nästan. Spännande, engagerande, finurliga intriger.Att Herakles är en kvinna platsar i tiden alldeles utmärkt.

Arne Trankell gjorde på 40-talet ett experiment med "bra" och "dåliga" noveller i veckortidningar. Jag har skrivit om det på denna länk: http://www.dynam-it.com/lennart/pdf/Noveller%20i%20veckopressen%20på%2040.pdf. Resultatet var tråkigt nog att "bra" noveller ledde till att tidningarna förlorade läsare - och dessa kom inte tillbaka när man sedan gick tillbaka till material av låg litterär kvalitet.

Så kanske är det så här: man kan få folk att SLUKA litteratur (Larssons tre böcker har hittills sålts i över två miljoner ex bara i Sverige och är på väg att erövra VÄRLDEN). Men för att det ska funka krävs en viss sorts struktur hos historierna som berättas.

Ett annat exempel är Ken Follett vars samtliga böcker jag läst. Den senaste ("A world without end") är en medeltida dokusåpa på 1100 sidor som man inte kan lägga ifrån sig när man väl börjat läsa den. En skickligt utmejslad mytstruktur och en fiinurlig intrig där man in i det sista vill veta hur det ska gå: ska superskurken få sitt straff och de två älskande varandra?

De här principerna förklarar inte allting när det gäller publikframgång men en god del. Och även när det gäller film.

I varje myt ska det finnas en hjälte. Hjälten ska vara i grunden sympatisk, även om han eller hon gärna får ha en del smärre fel och ofullkomligheter. Chandlers hjälte, privatdeckaren Marlow, dricker för mycket och är tämligen ohyfsad, men har ett hjärta av guld och hög moral. OM det inte finns någon sådan person att identifiera sig med havererar historien.

Detta gäller även film. Exempel: häromkvällen kom jag att se Basic Instinct 2, uppföljaren till 1992 års stora superhit Basic Instinct. Stackars Sharon Stone! Här spelar hon i en kalkonrulle av värsta slag. (Jag orkade inte se hela, men slå upp den på Rotten Tomatoes så får ni se att det är enighet i fördömandena). Ett av de grundläggande felen med filmen, som vimlar av fel, är att det saknas en sympatisk hjälte. Huvudpersonerna är antingen skurkar av värsta slag, eller dumskallar.

Kritiker brukar ofta utvärdera böcker och filmer enligt helt andra kriterier än vad som lockar läsare och tittare. Men det är en annan historia.

Behöver vi "nylig"?

Till min förvåning läser jag i dagens SvD ordet "nylig" i en ledare. Det finns ju inte i någon ordlista, men däremot tycks det ibland, numera, användas i tidningstext, och t o m på Svenskans kultursida som borde veta bättre. Varför? Varifrån kommer det? Är det "miljonsvenska" i stil med att utelämna "att" efter "kommer". "Jag kommer ringa till dig i morgon". Eller är det ett ord som behövs om man läser och tänker på engelska men ska skriva på svenska? "Recent" har ju ingen bra översättning med ett enda svenskt ord om man inte hittar på ett, nämligen "nylig". Det är ungefär som med uttryck av typen "bara timmar senare" ("only hours later") i stället för "bara några timmar senare" som är den korrekta svenskan. Journalistiken översvämmas av den engelskinspirerade varianten. Mycket trist. Och fullständigt onödigt. Kan inte några språkligt engagerade tidningsmän och -kvinnor stoppa eländet?

Chefens utseende samvarierar med förtagets framgång

I en aktuell studie lät man studenter bedöma fotografier av vd:ar i stora amerikanska företag (Rule & Ambady, 2008). Två faktorer framgång i bedömningarna: Makt-dominans, samt värme-attraktivitet. De statistiska analyserna visade att båda dessa faktorer var ganska starkt relaterade till företagets ekonomiska framgång. Man kan undra om de fått sina jobb på grund av sitt utseende, eller om de som var chefer för framgångsrika företag var särskilt nöjda och lyckliga och därför "såg ut" på ett visst sätt. Kanske båda dessa förklaringar har en kärna av sanning. Utseende har visat sig ha betydande sociala effekter i affärslivet (Sjöberg & Tollgerdt-Andersson, 1985, om "personkemi"). De som rekryterar chefer kan påverkas omedevetet av samma faktorer som påverkar oss alla, och utseendet är just en sådan faktor. De företag som går bäst kanske har råd att anställa chefer med det mest övertygande utseendet. Om de sedan fungerar i rollen är en annan sak. I sin roande bok "Blink" berättar Gladwell om USA-presidenten Harding som verkligen "såg ut som en president" men som var ett fiasko i rollen.

Det vore intressant att se om chefens utseende är information som investerare med fördel kan utnyttja för att fatta beslut om vilka företag de ska satsa på.

Referenser

Gladwell, M. (2005). Blink. The power of thinking without thinking. New Your: Little, Brown.

Rule, N. O., & Ambady, N. (2008). The face of fuccess: Inferences from chief executive officers' appearance predict company profits. Psychological Science, 19, 109-111.

Sjöberg, L., & Tollgerdt-Andersson, I. (1985). Vad är personkemi? Socialpsykologisk forskning om attraktivitet. Stockholm: Scandinavian Executive Search.

Tjäna massor av pengar på godtrogenhet: Cold Reading

Med termen ”cold reading” menas de metoder som används av spågummor, astrologer, grafologer och andra för att övertyga sina kunder om att de har djup och förborgad kunskap om deras förflutna, framtid, livssituation. och personlighet. Rowland har beskrivit hur det går till i en fascinerande bok (Rowland, 2005). Det handlar dels om att ställa försåtliga frågor som inbjuder till att ge sådana svar som kan utnyttjas för att göra bra gissningar. De som gissningar som slår in upplevs som ”mirakel” (”Hur kan du förklara att hon visste det?”), misstagen glöms eller viftas bort. ”Jag gör också misstag ibland, det har jag ju sagt”. De ”utlåtanden” som spågumman sedan gör innehåller smicker och självklarheter men de är formulerade på ett smart sätt så att det inte framgår tydligt. Vad sägs om följande utlåtande:

You have a need for other people to like and admire you, and yet you tend to be critical of yourself. While you have some personality weaknesses you are generally able to compensate for them. You have considerable unused capacity that you have not turned to your advantage. Disciplined and self-controlled on the outside, you tend to be worrisome and insecure on the inside. At times you have serious doubts as to whether you have made the right decision or done the right thing. You prefer a certain amount of change and variety and become dissatisfied when hemmed in by restrictions and limitations. You also pride yourself as an independent thinker; and do not accept others' statements without satisfactory proof. But you have found it unwise to be too frank in revealing yourself to others. At times you are extroverted, affable, and sociable, while at other times you are introverted, wary, and reserved. Some of your aspirations tend to be rather unrealistic.

Forer gav detta till en grupp studenter som hade tagit ett personlighetstest (Forer, 1949). (Arne Trankell upprepade senare försöket i Sverige). Nästan alla tyckte att det stämde mer eller mindre perfekt på just dem! Manualen för Myers-Briggstestet (Sjöberg, 2005) vimlar av påståenden av dessa typer: smicker varvat med självklarheter och tautologier. Det är troligen därför som testet har så många entusiastiska anhängare, precis som spågummor och liknande yrkesgrupper. Det handlar om att tjäna stora pengar på människor godtrogenhet.

För praktiken av cold reading ger Hyman 13 enkla regler http://www.skeptics.com.au/articles/coldread.htm

Vem som helst kan lära sig dessa och på kort tid bli en stor guru.

Referenser
Forer, B. R. (1949). The fallacy of personal validation: a classroom demonstration of gullibility. Journal of Abnormal & Social Psychology, 44, 118-123.
Rowland, I. (2005). The full facts book of cold reading, 4th edition. London: Full Facts Books.
Sjöberg, L. (2005). En kritisk diskussion av Myers-Briggs testet. Organisational Theory & Practice. Scandinavian Journal of Organisational Psychology, 15, 21-28.

Betyg - tillbaka till ruta 1

Den nya betygsskala som nu föreslås har 5 godkända steg och 2 icke godkända. Känns det igen, någon? När jag gick i skolan var det A, a, AB, Ba och B som var godkända. BC och C var icke godkända. Andra bokstavsbeteckningar nu, men samma idé. Politikerna verkar gå i cirklar. Mellan det nuvarande förslaget och det tidigare, stabila systemet ligger decennier av politiskt reformiver och inkompetens.

Det började med att psykologer och pedagoger fann att olika lärare tillämpade betygssystemet på olika sätt. Somliga var mer krävande än andra och satte i genomsnitt lägre betyg. Detta gällde även om man kontrollerade för elevernas kunskaper, tyvärr. I stället infördes de relativa betygen. Men då fick man i stället andra negativa effekter. Lärarna vågade inte i tillräcklig grad avvika från den rekommenderade fördelningen av betyg. (Min dotter berättade en gång att en lärare sagt "Nästa termin blir det en femma ledig i matte för då flyttar Johan"). Konsekvenserna av de relativa betygen blev med tiden uppenbara också för politikerna och man började trixa med andra system, oftast med så få steg som möjligt. Det ledde, som man kunnat vänta sig, till krav på större differentiering. Och så till slut är vi tillbaka på ruta 1: 7 nivåer. Har vi lärt något av 50 års experimenterande?

För mycket reformer av skolan, för kort tid att lära något och kanske också för lite vilja att systematiskt utvärdera. Tänk på 1969 års forskarutbildningsreform. Det tog nästan 30 år innan den utvärderades och då fann man att den inte alls gett de förväntade effekterna på studietiden. Utbildningspolitiken behöver grundas på realistisk verklighetsuppfattning och systematiska utvärderingar efter kortare tid än 30 år, inte på drömmares "visioner".