Vad vill man läsa och varför?

Jag har skaffat en hel del litteratur om hur man skriver romaner. Senast läste jag Freys "The Key" som utgår från myt-teori och är ganska övertygande. Och kul att läsa. Kanske inte leder till Nobelpris men möjligen till säljbara manus som folk vill läsa. Vill läsa? Läsningen minskar ju, speciellt bland män. Men inte av Stieg Larsson. Larssons böckers enorma framgång bygger vad jag kan förstå på mytstruktur ungefär som James Bond eller amtika myter av typ Herakles. Det är en David och Goliat-historia där David vinner efter att ha fått utstå faror och vedermödor och nästan blivit mördad, men bara nästan. Spännande, engagerande, finurliga intriger.Att Herakles är en kvinna platsar i tiden alldeles utmärkt.

Arne Trankell gjorde på 40-talet ett experiment med "bra" och "dåliga" noveller i veckortidningar. Jag har skrivit om det på denna länk: http://www.dynam-it.com/lennart/pdf/Noveller%20i%20veckopressen%20på%2040.pdf. Resultatet var tråkigt nog att "bra" noveller ledde till att tidningarna förlorade läsare - och dessa kom inte tillbaka när man sedan gick tillbaka till material av låg litterär kvalitet.

Så kanske är det så här: man kan få folk att SLUKA litteratur (Larssons tre böcker har hittills sålts i över två miljoner ex bara i Sverige och är på väg att erövra VÄRLDEN). Men för att det ska funka krävs en viss sorts struktur hos historierna som berättas.

Ett annat exempel är Ken Follett vars samtliga böcker jag läst. Den senaste ("A world without end") är en medeltida dokusåpa på 1100 sidor som man inte kan lägga ifrån sig när man väl börjat läsa den. En skickligt utmejslad mytstruktur och en fiinurlig intrig där man in i det sista vill veta hur det ska gå: ska superskurken få sitt straff och de två älskande varandra?

De här principerna förklarar inte allting när det gäller publikframgång men en god del. Och även när det gäller film.

I varje myt ska det finnas en hjälte. Hjälten ska vara i grunden sympatisk, även om han eller hon gärna får ha en del smärre fel och ofullkomligheter. Chandlers hjälte, privatdeckaren Marlow, dricker för mycket och är tämligen ohyfsad, men har ett hjärta av guld och hög moral. OM det inte finns någon sådan person att identifiera sig med havererar historien.

Detta gäller även film. Exempel: häromkvällen kom jag att se Basic Instinct 2, uppföljaren till 1992 års stora superhit Basic Instinct. Stackars Sharon Stone! Här spelar hon i en kalkonrulle av värsta slag. (Jag orkade inte se hela, men slå upp den på Rotten Tomatoes så får ni se att det är enighet i fördömandena). Ett av de grundläggande felen med filmen, som vimlar av fel, är att det saknas en sympatisk hjälte. Huvudpersonerna är antingen skurkar av värsta slag, eller dumskallar.

Kritiker brukar ofta utvärdera böcker och filmer enligt helt andra kriterier än vad som lockar läsare och tittare. Men det är en annan historia.