Mätning av emotionell intelligens - state of the art

En mycket omfattande och intressant genomgång av forskningen om emotionell intelligens (EI) har nyligen publicerats av Joseph och Newman (Joseph & Newman, 2010). De har gjort en sammanställning av resultat med prestationsmätning av EI, och självrapportformulär. De anser som så många andra forskare att prestationsmätning är den teoretiskt mest tillfredsställande metodiken, eftersom det rör sig om en sorts ”intelligens”. Självrapportmetoder är de mycket kritiska till på samma teoretiska grund. Sambandet mellan prestationsmått och självrapportmått är nästan noll, i metaanalysen uppskattat till en korrelation på 0.12. Om man går vidare till validering mot arbetsprestation visar det sig emellertid att prestationsmått har ett mycket svagt samband med sådana kriterier, och inte ger något utöver kognitiva test och det traditionella Big Five.

De skiljer mellan två typer av självrapportformulär: sådana som har ett mycket heterogent innehåll av typ ”lite av varje” (mixed models – exempel finns i många allmänt använda EI-test) och sådana som mäter den självbedömda förmågan att klara EI-uppgifter. Bara den senare typen av självrapporter har ett tydligt samband med kriterier och något att ge utöver annan information. Sambanden är särskilt starka för arbetsuppgifter som är emotionellt påfrestande, t ex i serviceyrken där det gäller att alltid vara ”glad och trevlig”.

Denna artikel är en milstolpe i litteraturen om EI. Slutsatserna bygger på hundratals empiriska studier som författarna noga analyserat. Den är nedslående för dem som tror på prestationsmått av typ MSCEIT, och den pekar framåt mot konstruktionen av nya och bättre typer av självrapportskalor. Prestationsmåttens dåliga egenskaper har ju varit kända ganska länge men många forskare har ändå hållit fast vid dem på grund av deras teoretiska fördel. Det är dags att tänka om.

Resultaten stämmer bra med vår egen forkning, se referenser nedan för ett aktuellt arbete som bl a jämförde självrapportmått med två nya skalor med prestationsinriktning. Självrapportmåttet fungerade mycket bättre i förhållande till kriterier i arbetslivet (Sjöberg & Möller, 2009). Teori- och expertbaserade nycklar för utvärdering gav klent resultat.

Det kan noteras att Goleman, som med sin bok från 1995 (Goleman, 1995) skapade en marknad för konsultverksamhet i EI-branschen, återigen hudflängs för sina påståenden om att EI är av överlägset stor betydelse. Data motsäger honom på ett övertygande sätt, vilket inte betyder att EI helt saknar betydelse. Joseph och Newman visar ju att EI-skalor kan ge ett värdefullt tillskott av information, om mätningen görs på rätt sätt och speciellt i emotionellt relevanta arbetssituationer.


Referenser

Goleman, D. (1995). Emotional intelligence. New York: Bantam Books.

Joseph, D. L., & Newman, D. A. (2010). Emotional intelligence: An integrative meta-analysis and cascading model. Journal of Applied Psychology, 95(1), 54-78.


Sjöberg, L., & Möller, K. (2009). Sociala arbetsfunktioner och personlighet. Rapport 2009:1. Stockholm: Psykologisk Metod AB.Klicka här.

Hur man räddar SAS

SAS går med stora förluster. Nya pengar ska ständigt skjutas till. Hur vore det med nya idéer i stället?

Ryanair och Norwegian bygger sina framgångar på nya idéer. Varför hade inte SAS kunnat göra samma sak? Det är mycket begripligt att affärsresenärer inte längre vill betala hutlösa priser för några få fördelar som de lätt kan få för en bråkdel av priset av andra flygbolag. Vad finns då kvar? Maten? Men den är ändå av mycket låg kvalitet. Sprit? Det blir dyra droppar.

Alltså. Sätt igång med idégenerering i stor skala. Svenska folket sjuder av uppslag där det kan finnas rena guldklimpar för SAS. Locka fram dem med nationell pristävling. Skaffa uppmärksamhet genom att ge "Nobelpris" till bästa förslaget på 10 miljoner kronor (efter skatt). Gör det i två klasser; en för SAS-anställda och en för alla andra, såväl företag som privatpersoner. Anlita en priskommitté med känt folk inom branschen och en och annan kreativitetspsykolog. Det här kommer att fungera!

Att "massorna" har en enorm samlad kunskap har forskningen om "The wisdom of the crowds" visat och allt fler företag utnyttjar detta. Komplettera gärna med upplysning om hur man skapar kreativa idéer. Det finns mycket att hämta också i den forskningen.

Gör så här nu SAS och ta chansen! Mitt förslag är helt gratis.

Referens

Surowiecki, J. (2004). The Wisdom of Crowds: Why the Many Are Smarter Than the Few and How Collective Wisdom Shapes Business, Economies, Societies and Nations. New York: Doubleday.

Mångfald gynns av väl fungerande personlighetstest

Invandrare möter många problem på vägen mot att få ett jobb. Ett av dem är psykologiska test. Personlighetstest är ju mycket känsliga för skönmålning. Många ger inte helt uppriktiga svar om sig själv utan svarar som de tror är mest taktiskt. Den här tendensen varierar givetvis och den kan mätas. Det är vad som görs i UPP-testet, som också har en inbyggd, validerad, korrektion för skönmålning. I en aktuell studie av ca 1800 arbetssökande, varav 250 var invandrare, fann jag att invandrarna skönmålade mindre än övriga, se rapport här. Om man korrigerade för skönmålning blev resultaten mera positiva för invandrarna. Se bild för ett exempel.

Trots att effekten i genomsnitt var liten var chansen till en extremt stor förbättring genom korrektion dubbelt så stor för invandrarna. Det betyder en hel del i en arbetsmarknad där det är många sökande per ledigt jobb.


Referens

Sjöberg, L. (2010). UPP-testet: Mångfald gynnas av korrektion för skönmålning. Stockholm: Psykologisk Metod AB. Rapport 2010:2. Klicka här.

Smarta och osmarta presidenter och kungar

Simonton har publicerat en intressant artikel om IK och ledarskap i ett historiskt perspektiv (Simonton, 2009). Kan man bestämma personlighetsegenskaper och IK hos historiska personer, många avlidna sedan länge? Ja, det finns en hel del forskning som tycks ha lyckats någorlunda med den saken, på grundval av bevarade argument, tal etc. Den mest centrala dimensionen som man gycklats att mäta ganska väl är "intellectual brilliance", där intelligens givetvis ingår, men även öppenhet, kreativitet och flexibilitet. Alla USA:s presidenter och flera hundra kungar och andra politiska ledare har studerats. Briljans är en viktig faktor i framgång för deras ledarskap, den viktigaste faktiskt. Det stämmer med intelligensens betydelse som den framkommit i den vanliga psykometriska forskningen om ledarskap och annan framgång i arbetslivet. Om någon undrar var Jefferson den smartaste presidenten (se bild) och Harding den osmartaste. En intressant slutsats är att ledarskap bör relateras inte enbart till intelligens, om nu någon trodde det, utan också till öppenhet och kreativitet, vidsynta intressen etc. Jag undrar om den här slutsatsen också gäller ledarskap i näringsliv och förvaltning, och för våra svenska politiska ledare...

Referens

Simonton, D. K. (2009). The “other IQ”: Historiometric assessments of intelligence and related constructs. Review of General Psychology, 13(4), 315-326.

Bryt oföretagsamheten med mikroplaner

Det är vanligt att man tagit på sig planer och projekt som är viktiga, stora och svåra. Det leder till uppskjutande och oföretagsamhet och alltmera olust. Ju mera försenad man blir desto olustigare är det och desto hellre tänker man på och sysslar man med något enklare och trevligare. För att komma ur denna negativa spiral finns ett enkelt och nästan alltid effektivt knep: gör en plan. Men gör inte en stor gigantisk plan ända fram till slutmålet - den bara avskräcker och skapar ännu mera olust! Gör i stället en mikroplan för högst 1 timmes arbete, gärna mindre. Välj en lagom svår uppgift som kan göras på den tiden. Sätt på en äggklocka för den valda tiden. Stäng av telefonen och ignorera inkommande e-post. Stäng dörren och tänd upptagetlampan om du har en.

Det här fungerar så att du känner att du kan och vill jobba med uppgiften eller projektet. Gör sedan nya mikroplaner när de behövs. De fungerar som en startmotor. Och de fungerar garanterat!

Lärarnas skicklighet

Skolan debatteras flitigt och regeringen har goda ambitioner med att förbättra den på olika sätt, bl a kvaliteten på lärarna. Tyvärr har man där fastnat i en kliché, nämligen "behörighet". Inget är enklare än att bygga retoriken på detta begrepp som samtidigt är mycket missvisande. Behörighet är ingen garanti för lärarkvalitet.

Evidensbasering på detta område, som på alla andra, kräver att man tar fram data på de resultat som läraren skapar och stimulerar till, i form av elevernas kunskaper. Gör man det finner man en enorm variation mellan bra och mindre bra lärare. De som är bra har inte nödvändigtvis formell behörighet. Intresse och engagemang, social och emotionell intelligens är avgörande. Sådana lärare kan man få genom noggranna urvalsmetoder och genom att ge dem bra löner och återskapa den höga status som yrket en gång hade. Vad lärarhögskolorna lär ut är jag mycket tveksam till. Alltför mycket ideologi tycks ha skymt sikten för de reella pedagogiska problemen och hur de kan lösas.

Ett stimulerande kapitel i Malcolm Gladwells senaste bok "What the dog saw" handlar om dessa ting (och en hel del annat), visserligen i en amerikansk kontext men ändå tankeväckande för vår del.Det heter "Most likely to succeed.How do we hire when we can't tell who's right for the job". Läs det! Och resten av boken, jag ska återkomma till den i flera inlägg på denna blogg.

Bättre test?

Behövs det bättre personlighetstest? Kan man konstruera sådana test? Vi arrangerar ett symposium på det temat i slutat av maj på Villa Pauli i Djursholm. Intresserad? Hör av er!

Korrigera för bluffsvar på personlighetstest

Personlighetstest som används i arbetslivet är oftast av självrapporttyp. Alla inser att när mycket står på spel - ett jobb man söker eller en befordran - är det frestande att bluffa för att framstå i positiv dager. De flesta tester har ingen effektiv metodik för att korrigera för bluffsvar. I UPP-testet använder vi två särskilda skalor för att mäta skönmålningstendens. Med hjälp av vår metodik kan vi sedan göra en effektiv korrektion. Det fungerar faktiskt!

Här är ett aktuellt exempel. Chefer sökte befordran eller nytt chefsjobb, 20 till antalet. De tog UPP-testet. Tendensen att skönmåla visade sig vara extremt stark. Alla testvariabler korrigerades med stöd i våra normdata som insamlats i oskarpt läge, ca 950 testade personer. Se figuren ovan för resultatet när det gäller testvariabeln uthållighet. Före korrektion: en enormt stor skillnad till "förmån" för dem som testats i skarpt läge. Efter korrektion: ingen signifikant skillnad, t o m en vändning av skillnaden mellan medelvärdena.

Samma styrka visar metodiken även i ett stort material (N=1251) av jobbsökande i rekryteringsplattformen Katapult, som använder vårt screeningtest (en förkortad form av UPP). Jag återkommer om detta.

Slutsatsen är att skönmålning förekommer även i en befordringssituation, inte bara vid ansökan om ett nytt jobb, och för högt kvalificerade chefer, inte bara för ungdomar. Och att effekterna av skönmålning kan rensas bort ur testresultaten, som därigenom blir mera rättvisande. Proceduren gynnar ärliga människor, och den gynnar speciellt kvinnor...

Preliminära data antyder emellertid att kvinnor skönmålar mera än män vid ansökan till vissa andra typer av jobb. Jag ska återkomma till den frågan så snart jag kan få in mera information. En hypotes är att vilken grupp som skönmålar mest beror på om ansökan gäller ett "manligt" eller "kvinnligt" jobb, något som kan mätas med hjälp av statistik över könsfördelning bland de sökande.

Vi ska även undersöka om ansökande med utländsk bakgrund missgynnas av att de skönmålar mindre än övriga. Genom samarbetet med Katapult får vi tillgång till stora datamängder som tillåter att sådana frågor besvarar på ett tillförlitligt sätt.

Här finns material för uppsatsämnen!

Vill du veta mer? Ladda hem min nya rapport om skönmålning i referenslistan nedan här eller skriv ett mail till lennartsjoberg@gmail.com

Referens

Sjöberg, L. (2009). UPP-testet: Korrektion för skönmålning. Stockholm: Psykologisk Metod AB.

Haijby och kungen

Kurt Haijby är namnet bakom en av 1900-talets största svenska skandaler. Han hade haft en homosexuell relation till Gustav V, som inleddes på 30-talet när han av en tillfällighet träffade kungen och väckte majestätets åtrå. Orsaken var hans arbete för att få tillstånd att servera ”pilsnerdricka” på restaurang Lido på Kungsgatan som han drev tillsammans med hustrun. (Tillståndet kom men först efter flera år och när Kurt var i Tyskland).

Haijby älskade att titulera sig ”direktör”. Han hade bytt namn från Johansson och ville klättra i den sociala stegen. Under 20 talet satt han flera gånger i fängelse för stöld, och en gång för vållande av en polismans död.

Många nattliga möten mellan Haijby och kungen arrangerades på slottet av diskreta och tjänstvilliga hovfunktionärer, som troligen var ganska vana vid den typen av uppgifter. Haijby fick pengar av kungen, mycket pengar. Det påstods senare att det varit fråga om utpressning, vilket Haijby förnekade och det är möjligt att han aldrig kommit med tydliga hot, åtminstone inte förrän långt senare. Samtidigt är det klart att han inte kunde hålla tyst och att det var en fara att hela historien skulle komma ut i media, med stora negativa konsekvenser för kungahuset. På den här tiden var homosexualitet ytterst tabubelagt och t o m brottsligt. Gustav V var populär men skulle knappast ha förblivit det om sanningen om hans relation till Haijby och andra män kommit ut i media. Haijby måste tystas och inflytelserika män i samhället gick mycket långt för att nå det målet.

Lena Ebervall och Per E. Samuelson har skrivit en bok om Haijby och kungen kallad ”Ers Majestäts olycklige Kurt”. Den är intressant, spännande och mycket upprörande. Den är också svår att bedöma eftersom författarna tillåtit sig att spekulera och rekonstruera händelser. De bygger till en del enbart på Haijby uppgifter och ibland inte ens på det. De säger att de skrivit en ”roman” och läsaren har få möjligheter att bedöma vad de faktiskt kunnat belägga och vad som är ren spekulation.

Den stora skurken i dramat är Torsten Nothin, överståthållare (landshövding) i Stockholm. Han agerade för att tysta Haijby, och när det inte gick, för att få honom inlagd på Beckomberga. Men inget hjälpte och till slut lockades Haijby att flytta till Tyskland. Det var 1939 och när nazismen behärskade landet. Genom kontakter med Gestapo lyckades man få Haijby arresterad och dömd för otukt med minderåriga tyska pojkar. Det tycks ha varit en sann anklagelse. Haijby fick ett ganska milt fängelsestraff men när fängelsetiden led mot sitt slut (hösten 1939) försökte Nothin och den svenska polisen förmå Gestapo att hålla honom kvar i Tyskland och sätta honom i koncentrationsläger. Ett sådant fruktansvärt öde var vanligt för homosexuella i Tredje Riket och innebar en nästan säker död.

Tyskarna släppte emellertid Haijby och han återvände till Sverige där han använde åratal för att få upprättelse för de övergrepp som han ansåg sig utsatt för. Han fick också mera pengar av hovet för att hålla tyst, men det hjälpte inte. Efter kungens död åtalades han för utpressning och fick sex års fängelse. Rättegången var naturligtvis enormt uppmärksammad. Haijby stöttes ut ur samhället, ingen ville ha med honom att göra längre. Efter en ganska kort tid i fängelse skulle han komma att leva ännu en tid tills han år 1965 begick självmord, ensam och utfattig.

Haijbyaffären utspelades i ett Sverige som var mycket annorlunda än dagens samhälle. Homosexualitet är inte längre tabubelagt utan accepterat. Däremot ser vi mycket allvarligare på pedofiler än vad man gjorde på den tiden. Haijby var pedofil, inte bara homosexuell. Och han var lite av en mytoman och notoriskt opålitlig. Hans personlighet var definitivt osympatisk: han var egoistisk och lät sig försörjas av sin hustru så länge hon levde. Hans egna projekt havererade trots stora bidrag från kungen. Ett pensionat skulle startas i ett slott som han hyrt av en fransk familj bosatt i Berlin. När de inte godtog hans villkor anmälde han dem till tyska ambassaden som valutasmugglare, ett tydligen helt påhittat brott men ytterst allvarligt i Tyskland. Gestapo hälsade på hemma hos den franska familjen som fick utstå hård behandling. Haijby var inte speciellt förutseende och kunde inte se klart vilka risker han utsatte sig för genom sitt beteende och sin opålitlighet. Det verkar ha varit ren tur som gjorde att han inte försvann för alltid in i ett koncentrationsläger i Tyskland hösten 1939. Tidvis kom han att lida av depression, lätt att förstå utifrån hans livssituation.

Men ändå. Boken är mycket upprörande för den ger en bild av ett rättssystem och myndigheter som sviktade i sin omsorg om rättssäkerheten när ett stort politiskt tryck är för handen. Moderna fall som det s.k. styckmordet har visat på liknande svagheter i systemet. Kanske är det naivt att tro att domstolar och polisväsen skulle kunna agera helt oberoende av politiska hänsyn, i vårt eller andra länder.

Förutsägelse eller förståelse i testteorin

Den som studerar teorin för psykologiska test märker snart att det ytterst handlar om att göra prognoser. Test utvärderas efter hur bra de är i den funktionen, oftast genom att man skaffar in kriteriedata, t ex data på arbetsprestation, och sedan beräknar sambandet mellan test- och kriteriedata. Detta brukar kallas prognostisk validering av testet. Det diskuteras ganska sällan om detta verkligen är lämpligt som en yttersta mätare av testernas värde. Ändå finns det ett flertal goda skäl att reflektera över den saken. Jag ska göra det här med utgångspunkt i förhållandena för personlighetstest men liknande resonemang kan föras även för färdighetstest.

För det första: framtida resultat, t ex i form av arbetsprestation, beror alltid på många faktorer utöver personligheten hos den som testats. Det kan gälla individanknutna aspekter som sjukdomar eller sådant som handlar om individen i förhållande till sin omgivning. Det är alltså externa faktorer som ligger utanför personligheten och som kan vara av mycket stor betydelse. Det är i princip omöjligt att förutsäga alla dessa faktorer utifrån enbart data på personlighet, och de sätter ett tak för hur mycket som är möjligt att förutsäga från personlighetstest. Vi vet sällan eller aldrig var detta tak är beläget. Om ett test kan sägas vara bra eller dåligt utifrån resultatet av en validering beror på i vilken grad det alls är möjligt att göra prognoser. Det finns ingen forskning, såvitt jag vet, där man försökt uppskatta hur stor betydelse faktorer utanför personligheten har (med undantag för intellektuell förmåga).

För det andra: det finns oerhört många tänkbara ”kriterier”, och alla har de olika samband med testen. Valet av ett visst eller några få kriterier i syfte att utvärdera värdet av ett test är tämligen godtyckligt. Den listige testkonstruktören väljer ett kriterium som han vet brukar vara ganska predicerbart och kan på det sättet få sitt test att framstå som mycket värdefullt, även om det i själva verket bara har ett mycket smalt och specifikt värde.

För det tredje: användningen av personlighetstest är sällan i praktiken inriktad på att göra specifika prognoser. Vad som eftersträvas är i stället förståelse av personligheten: av de starka sidorna och utvecklingsmöjligheterna. UPP-testet arbetar med den filosofin och heter därför ”Understanding Personal Potential”. Hur bra ett test är för att skapa förståelse kan inte utvärderas med enkla psykometriska och statistiska beräkningar. Det beror ju bl. a på vems förståelse det handlar om: den testade personen egen förståelse (självkännedom), eller rådgivares, konsulters och beslutsfattares förståelse. Det kan tyckas att vi kommer ut på ett gungfly av subjektiva omdömen här. Det var onekligen tryggare att begränsa sig till prognostisk validitet. Den gamla positivistiska psykologin såg det som en självklarhet att arbeta på det sättet. Den är död sedan länge inom andra områden, men lever kvar vid bedömningen av test. Det är faktiskt märkligt. Subjektiva omdömen kan studeras och så göra med stor framgång inom många av psykologins områden. Det är hög tid att de får en central plats också i testteorin.

Greklands historia för dumbommar

Serien av böcker ”for dummies” har publicerat populära och pedagogiskt skrivna inledningar till det mesta. Man har nu kommit fram till antikens historia. Boken om Grekland, skriven av Stephen Batchelor, är intressant och nöjsam läsning som väcker ens aptit för att lära sig mera om denna fantastiska civilisation som blommade upp för mer än 2000 år sedan.

I skolan fick man åtminstone förr lära sig lite om de viktigaste händelserna och namnen, men inte mer. Det räckte nog inte så långt för att skapa ett bestående intresse. Det stora intresse som numera finns för historia verkar ha vuxit fram helt oberoende av skolan, som ju behandlat ämnet mycket styvmoderligt. ”Krig och kungar” är en klyscha som används för att föraktfullt avfärda historien, som helst bör handla om kooperationens framväxt i Norrbotten under slutet av 1800-talet. En understreckare i Svenska Dagbladet häromdagen behandlade den nya mycket ambitiösa serien om svensk historia som ges ut av Norstedts förlag. Varför läser vi fortfarande historia, det var frågan. Underhållningsvärdet, blev svaret. Inte helt fel enligt min mening för det är svårt att peka på direkt nytta. Människor är inte bara nyttoinriktade och intresset har många och djupa rötter bortom daglig nytta som pengar och hur man sköter dammsugare. ”Underhållning” har emellertid associationer som leder tanken i fel riktning eftersom det är ett begrepp nära besläktat med ytlighet och ”tidsfördriv”. Att läsa om Greklands historia lär oss något om människans villkor och vår kulturs ursprung. Ingen dålig färdkost på vägen. Man blir åtminstone lite mindre obildad.

I Greklands antika historia finns ju bokstavligen allt: krig och intriger och kultur i vid mening. De grekiska småstaterna kunde aldrig samarbeta utan förödde sina krafter i inbördeskrig. I den väldiga kampen mellan Aten och Sparta, mellan demokrati och tyrannvälde, vann tyvärr Sparta, men segern blev kortvarig. Makedonierna, som enats av Filip II, far till Alexander den store, tog över. Efter mycket kort tid kunde de med exceptionell framgång angripa och ta över Persiens imperium och grekisk kultur spreds över Mellanöstern och Egypten.

En av de mest intressanta frågorna om antikens Grekland gäller vilka faktorer det var som gynnade framväxten av konst och vetenskap på nästan alla områden. Grekerna hade få kända föregångare. De skapade nytt, samhället tycktes sjuda av kreativa genier. Det var inte i tyranniets Sparta som det hände utan i det demokratiskt styrda Aten. De auktoritära samhällena har ju också i vår tid visat sig ha föga att komma med i konst och vetenskap. Det är lätt att förstå varför. Fritt skapande och fritt tänkande är hotfullt för diktatorer och politiska ideologier med anspråk på att sitta inne med slutliga sanningar, som kommunismen och fascismen. Men Greklands kultur hade förstås också ekonomiska rötter. Aten hade under den kritiska perioden sitt eget imperium och ekonomin bars upp av en stor mängd slavar. Demokratin existerade förvisso men bara i mycket inskränkt mening – för fria män. Slavar, kvinnor och invandrare var utan politisk makt. Kulturen blomstrade trots detta.

Ganska snart tog ju romarna över och Grekland blev en provins i deras imperium, viktig mest för att romarna var imponerade och intresserade av just kulturen. Flera av antikens institutioner, som Platons akademi, biblioteken och de olympiska spelen, skulle komma att bestå i tusen år, ändå tills kristna fundamentalister gjorde slut på dem. Här finns kanske också en lärdom, om religionens ensidighet och intolerans. De kristna ansåg sig inne med den slutliga sanningen, precis som vår tids auktoritära ideologer. I namnet av denna ”sanning” kunde man göra sig skyldig till skövlande av allt som ansågs ”hedniskt”.

Referens

Batchelor, S. (2008). The ancient Greeks for dummies. New York: Wiley.

wiki för psykologi-intresserade

Wiki-rörelsen är väl mest känd för wikipedia som ju är en mycket användbar allmän uppslagsbok på Internet. Mindre känd, men mycket nyttig för den som är intresserad av psykologi är denna wiki för psykologi: här.

Göran Persson i repris - om någon minns honom

Göran Perssons ledarskap belystes 4 TV-program för några år sedan. Eftersom han varit statsminister i ett decennium är det mycket intressant att reflektera över den information som framkommit. Det handlar ju om en serie intervjuer där Persson tycks tala helt uppriktigt om hur han tänker och känner. Det får vi vara tacksamma för. Få personer skulle ha ställt upp på något sådant.

Var han en ”stark” ledare? Ja och nej. Han var säkerligen en mycket dominerande ledare; det är en bild som funnits länge. Göran Persson framstår i TV-programmen som mycket verbalt begåvad och som en analyserande och artikulerad person. Men han var också extremt självsäker och tycks ha sett de flesta andra som intellektuellt undermåliga, snarast komiskt oförmögna till ”tänkande” och politiska insikter. Undantag som nämns är kungen och Per Nuder, inga andra. Inkompetensen hos omgivningen tycks ha varit lika vanliga inom den egna regeringen som den politiska oppositionen. Konsekvenserna av detta förhållningssätt blir att kritikerna i de egna leden i bästa fall ignoreras, i värsta fall stöts ut. Detta i sin tur leder till att ledaren omger sig med ja-sägare. Ingen våga säga emot, många är bara alltför villiga att ständigt hålla med och lovprisa chefen, när han hör på. Vad de säger mellan skål och vägg är en annan sak – men det kommer fram efter ledarens fall vad de egentligen tycker.

Maktens arrogans var fullständig. Personer som statsministern föraktade och betraktade som odugliga skulle smörjas med toppbefattningar. En (Winberg) blev ambassadör i Brasilien, varvid man gick förbi flera mycket kvalificerade professionella diplomater. En annan (Bildt) erbjöds ett jobb som generaldirektör. Anders Isaksson har i sin bok om ”Den politiska adeln” beskrivit hur politikerna håller varandra om ryggen och hur misslyckanden blir meriter för välbetalda statusjobb (Isaksson, 2006).

En person med den typen av personlighet och verklighetsbild som Persson så övertygande demonstrerade i de 4 TV-programmen kan komma att uppfattas som en stark ledare, om han lyckas förverkliga sin intensiva maktsträvan och göra karriär till en topp-post. Men styrkan är en illusion och det är illusionen som leder till nedgång och fall.

En verkligt stark ledare är inte som Göran Persson. Han eller hon har modet och förmågan att se verkligheten och den egna personen med dess brister på ett realistiskt sätt, en förmåga som psykologer brukar kalla jagstyrka (Sjöberg, in press). Persson tycks ha saknat empati och emotionell intelligens (Sjöberg, 2001; Engelberg & Sjöberg, 2005; Sjöberg 2008). Han verkar inte alls ha förstått hur omgivningen reagerade på honom och tog kritik som tecken på ren ondsindhet. Han sade sig ofta ”hata klassamhället” vilket kan låta bra för en socialistisk ledare, men när han skaffade herrgård och stor förmögenhet i familjen framstod det som om hatet hade sitt ursprung i avundsjuka och att hans motiv var att han själv ville bli överklass, inte att han ville avskaffa överklassen. Att han inte insåg de politiska riskerna med herrgårdsliv var ett starkt tecken på bristande empati och dålig social förmåga.

Den extrema självöverskattningen bidrog också till att han inte tog hotet från den politiska oppositionen på allvar. Opinionsundersökningar som tydde på en kommande valförlust förnekade han med hänvisning till en ”uppenbarelse”. Han trodde tydligen sig ha en närmast gudomligt ingiven intuition som i alla lägen skulle leda honom rätt. Perssons fall är bara ännu ett exempel bland många som visar hur bristen på verklighetskontakt leder till katastrof, hur stort ego man än har.

Referenser



Engelberg, E., & Sjöberg, L. (2005). Emotional intelligence and interpersonal skills. In R. D. Roberts & R. Schulze (Eds.), International handbook of emotional intelligence (pp. 289-308). Cambridge MA: Hogrefe. Ladda ner den här.

Sjöberg, L. (2001). Emotional intelligence: A psychometric analysis. European Psychologist, 6, 79-95. Ladda ner den här.


Sjöberg, L. (2005). Ledarskap och personlighet: Testning av jagstyrka. (Leadership and personality: Testing ego-strength) (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2005:7). Stockholm: Stockholm School of Economics. Ladda ner den här.

Sjöberg, L. (2008). Emotional intelligence and life adjustment. In J. C. Cassady & M. A. Eissa (Eds.), Emotional Intelligence: Perspectives on Educational & Positive Psychology (pp. 169-183). New York: Peter Lang Publishing. Ladda ner den här.


Isaksson, A. (2006). Den politiska adeln. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Den psykologiska kolonin

Enligt siffror från tidskriften Personal och Ledarskap (Nr. 5, 2009) torde det göras 150 000 - 200 000 testningar med arbetspsykologiska personlighetstest varje år i Sverige. Det är en marknad på flera miljarder. Personlighetstest är uppenbarligen mycket efterfrågade inom arbetslivet. Nästan alla dessa testningar görs med översatta test av amerikanskt eller brittiskt ursprung. Det är illa, av flera skäl:

1. Vår kultur skiljer sig i väsentliga avseenden från den i USA eller Storbritannien. Data på valideringar från dessa länder är inte utan vidare tillämpliga i vårt land, men trots denna självklara kritik görs ytterst lite forskning kring testen i Sverige.

2. Ytterst lite självständig utvecklingsverksamhet görs i Sverige, vi är reducerade till att efterapa och tillämpa vad de "stora" gör - och det kan bli förödande dåligt. Test som PPA (det största testet i Sverige) och 16 pf har under åren utsatts för förödande kritik i den vetenskapliga litteraturen men i Sverige fortsätter man att bekymmers- och aningslöst att använda dem och amerikanska och brittiska företag rakar in förmögenheter från sina svenska agenter.

3. Svenska agenter tillhandahåller översättningar och i bästa fall också svenska normdata, men kan inte bedriva självständig utveckling av testen. Det kan bara en svensk producent göra, och sådana finns men bara ytterst få. Exempel är Hjulet, PJP och UPP. Utmärkta test, men ännu inte slutgranskade av STP. I åtminstone ett fall (UPP) beror det på att STP legat på ärendet nästan ett år utan att något gjorts.

Kostnaderna för att utveckla, validera och normera ett svenskt test ligger i miljonklassen. Att bara översätta en amerikansk förlaga och ev skaffa in lite svenska data är mycket billigt...

Kritik av amerikanska test (ett exempel är MBTI) verkar inte tas på allvar. Åtminstone inte när den kommer från svenska forskare. Vi har är en sorts psykologisk koloni som inte antas tänka själv eller utveckla egna metoder och instrument. Det är verkligen bedrövligt.

Goldman Sachs och kriserna

En artikel av Matt Taibi beskriver den enorma investmentbanken Goldman Sachs här. och dess smarta strategier. Hur illa det än går för alla andra tycks de alltid landa på fötterna. Mycket tänkvärt och underhållande läsning!