Skyddad av gränsen

I senaste numret av Psychological Science finns en intressant artikel om gränser (mellan delstater) och riskupplevelse. Om en naturkatastrof inträffar i en annan stat bedöms den som mindre hotfull även om den är geografiskt nära, än om den inträffar i den egna hemstaten. Detta skulle kanske kunna generaliseras till att  även gälla nationer, och andra risker än naturkatastrofer. Numera är ju gränserna inte så slutna som de var förr, innan vi gick med i EU. Har Sverige blivit mindre tryggt att leva i? Kan vi stänga oss inne i en trygg kokong? Är gränser och murar illusioner?

Referens 
Arul Mishr och Himanshu Mishra 
Border Bias.The Belief That State Borders Can Protect Against Disasters

Roliga citat

DN:
Utan de där tolv åren i vårt land är det inte säkert att Österrikes omfattande modernisering ägt rum.

SvD:
Italienska och utländska medier lär försvara sig med näbbar och klor samt yttrandefriheten.


DN:
Den nya institutionen genomgick under Torstens ledning en dynamisk utveckling fram till pensioneringen 1982.

DN:
Som körkortsbefriad besökare är busslinjerna en klassresa till ett annat USA än Botoxkvinnornas Bel Air.

Valet - varför det gick som det gick

Alliansen vann valet i den meningen att de blev största blocket och regeringen sitter tills vidare kvar, även om den inte har egen majoritet i riskdagen. Att den skulle bli fälld av en samlad opposition verkar osannolikt.

Det är ett märkligt resultat eftersom Allinsen legat långt under de rödgröna i opinionen under en mycket stor del av den gångna mandatperioden. Så sent som i maj var SCB:s prognos seger för de rödgröna, men läget svängde efter deras valmanifest som bl a innebar återinförande av fastighets- och förmögenhetsskatt. Detta var nog ett självmål, liksom det tidigare beslutet om att satsa på en koalitionsregering, en fast allians av samma typ som den borgerliga. Men det finns flera faktorer. Låt oss se på den ekonomiska och politiska psykologin.

1. Partiledarfrågan. Mona Sahlin lockar inte väljare med sin personlighet och ”svaga” framtoning. Förtroendet för henne var lågt, även bland rödgröna väljare. Motsatt Reinfeldt mycket framgångsrik i att skapa förtroende i alla läger. Att sådana personfrågor spelar roll är högst rimligt; vanliga påståenden om motsatsen bygger på spekulationer och ytliga analyser.

2. Skatter. Visserligen är svenska väljare vana vid höga skatter och har under decennier inte lockats av skattesänkningspolitik. Men det är en sak att acceptera skatter som finns, en annan att acceptera nya eller höjda skatter. Jobbskatteavdraget slog till slut igenom, och innebär ju en betydande sänkning för de förvärvsarbetande. Pensionärerna fick inte höjd skatt, men inte heller sänkt. En utebliven sänkning upplevs inte nödvändigtvis som en höjning, vilket de rödgröna förgäves försökte att få det att framstå som. Pensionärerna vek inte från sina sympatier för Alliansen, och en väsentlig sänkning av deras skatt var en mycket dyr åtgärd som knappast framstod som trovärdig. Eliminering av gapat mellan pensionärer och förvärvsarbetande var dessutom en skattesänkningspolitik, om man nu inte ville kraftigt höja skatten för icke-pensionärer. Som sådan var den främmande för de rödgröna och föga trovärdig. Fastighets- och förmögenhetsskatt var inte populära, låt vara att de i en första omgång bara skulle drabba ett fåtal. Men många misstänkte nog att de senare skulle snabbt trappas upp.

3. Förmögenhet. Många har fått ökade förmögenheter genom ombildning till bostadsrätter, vilket de rödgröna motsatt sig. Försök att bromsa denna utveckling ger inga politiska poäng annat än bland vissa media och debattörer. Vem känner inte vänsterfolk som i åratal haft en hätsk och säkert uppriktig, ideologisk, inställning till bostadsrätter men som ställt in sig i ledet när de fått chansen till att arbetsfritt tjäna några miljoner netto.Avskaffandet av fastighetsskatten var KD:s genidrag inför förra valet. Få vill ha tillbaka denna impopulära skatt, särskilt inte om den fördubblas genom en koppling till förmögenhetsskatt vilket särskilt drabbar många pensionärer som sedan länge betalt sina lån. Människor vill äga sin a bostäder, och många vill ha villor eller radhus. De låga räntorna gör detta möjligt, liksom de låga eller obefintliga kraven på sparande för amorteringar av lånen.

4. Sänkning av sjukpenningen och dyrare och lägre a-kassa: Impopulära men nödvändiga åtgärder för att få ut människor i arbete. Konjunkturuppgången kommer nu snabbt och risken för arbetslöshet minskar. På kort sikt ser det mesta bra ut.

5. Valmöjlighet och ökad tillgänglighet. Friskolorna innebär att föräldrar kan påverka vilken utbildning deras barn får – och naturligtvis ungdomarna själva. Det är populärt. Vårdval är samma sak: man kan välja läkare som man har förtroende för och byta när det inte fungerar. Utmärkt. Vårt postkontor har ersatts aven tidningskiosk som har mycket längre öppethållningstider an det gamla postkontoret, Köerna ör kortare, bemötande vänligt och kompetent. Utmärkt. Vissa enklare mediciner kan jag köpa på ICA. Också bra. Snart kommer konkurrens inom tågtrafiken. Det kommer att få SJ att skärpa sig vilket sannerligen behövs. SAS tycks inte klara sig i konkurrens med andra bolag och bör ges en helt ny ledning eller läggas ner helt. SvT:s och SR:s mediemonopol är ju sedan länge brutet och deras grepp över opinionen håller långsamt på att lossna, tror att de gör vad de kan för att gagna de rödgröna genom vinklade reportage och övrigt programutbud.

Dessa punkter är strukturella förändringar som är mycket svåra att återställa. Många tjänar mera och har fått ökande förmögenhet, valfriheten har ökat inom viktiga sektorer.

Alliansen hade tur också. Finanskrisen hanterades skickligt vilket ökade deras trovärdighet. De rödgrönas stora ledning i opinionen under lång tid gjorde dem oförsiktiga – de måste ha räknat med en promenadseger och tog stora risker: återinförande av skatter, löften om att samregera med kommunister och miljöpartister som inte var populära inom stora grupper som annars gärna röstat på (s).

Med tur och skicklighet hade Alliansen lyckats på 4 år måla in de rödgröna i ett hörn. För att komma ur den sitsen krävs nytänkande och betydande kreativitet av dem. Hittills verkar det inte vara på gång. Alliansen har lyckats skapa en politik som gynnar stora medelklassgrupper som tidigare sett sina intressen lierade med (s). Det är faktiskt genialt som politisk prestation betraktat och en typ av lösning som de borgerliga letat efter i 100 år. Deras samarbete tycks nu vara orubbat och det är ju lättare att samarbeta när man vinner. Just detta samarbete har borgerliga väljare alltid velat ha men sällan fått. (Samarbete inom de rödgröna är inte lika självklart omtyckt).

En sista punkt: media och politiska motståndare älskar ”skandaler” och många sådana har vi sett i svensk politik. De taffliga valen av vissa ministrar hösten 2006 var en bedrövlig syn, Littorins hastiga avgång i somras likaså. Det blir säkert flera skandaler framöver. Men skandaler har sällan bestående och stora effekter i opinionen. Det tar energi och engagemang från de politiska motståndarna som känner segervittring – alldeles orealistiskt. På så sätt motverkar media sina syften med att haussa skandalerna. Aftonbladet kunde säkert att använt sina resurser bättre i somras än till att jaga Littorin.

Väljarna tycks vara lättrörliga sägs det. Kanske det, men de svängningar som inträffat har högst reella psykologiska och ekonomiska orsaker, som kommer att bestå framöver. Det är en mycket stor nöt som de rödgröna har att knäcka.

Sverigedemokraterna seglar upp som den stora osäkerhetsfaktorn och så länge ingen vill erkänna att det faktiskt finns stora problem med invandringen kommer de att fortsätta att öka. Ett sådant erkännande tycks sitta långt inne.

Har vi några problem? Vilka?

Valrörelsen visade vilka problem partierna och blocken ansåg att landet står inför, och hur de ska lösas. Nåja, de var kanske inte helt uppriktiga, men ändå. De rödgröna är bekymrade över ojämlikheten in samhället och miljön (lokal och global).Alliansen är bekymrad över utanförskapet, hur man ska få folk i arbete.Ingen tycks vara bekymrad över de extremt hög skatterna, försvaret eller invandringen. Inte heller om industrins kreativitet och förmåga att konkurrera på världsmarknaderna.Det senare är alarmerande.

I SvT visades häromdagen en utmärkt dokumentär kallad Utmaningen, klicka här.Tesen är att Kina med rekordfart utvecklar hög veteoskaplig och teknologisk kompetens, i kombination med undervärderad valuta och extremt låga löner samt hård och målmedveten centralstyrning. Programmet tar bara upp en del av problematiken men det är onekligen en effektiv ögonöppnare för oss som hat "eyes wide shut".

Det är inte längre low-tech industri som hotas, det är själva kärnan i våra teknologiskt avancerade exportindustrier.Detta förefaller vara landets största problem just nu och det blir snabbt större.

Vad som behövs är kreativitet - att rekrytera extremt kreativa individer och ge dem svängrum och belöningar. Sedan behövs företag och organisationer som kan tillgodogöra sig de nya idéerna i stället för att känna sig prestigehotade. Givetvis gäller detta även universitet och högskolor.

Inriktningen bör vara på "Resultat - inte bara prat". Det finns alltför mycket prat. Man tror sig lösa problem med prat, men pratet är till för att skapa en illusion av att man löst problem så att man kan slippa tänka mera på dem - lite som en del typer av psykoterapi.Det är därför pep-talk shower rakar in förmögenheter. Den gnagande oron över framtiden på några års sikt får sin snuttefilt.

Företag som är öppna för dessa idéer borde rekrytera kreativt folk och ge dem svängrum.Och lär av t ex Googles metoder, hittills enorm framgångsrika. Och lära sig av hur man INTE ska göra. Stela och självgoda företag och högskolor finns det många, man behöver inte gå till Microsoft för att hitta dem. De utmärks av internrekrytering och intern resursfördelning efter makt och inte efter resultat, och en djup ovilja att ta till sig objektiva mått på framgång. Kreativiteten blommar i bortförklaringar, men bara där.

Ändå är det relativt enkelt att genomföra programmet. Eftersom ytterst få kommer att göra det är konkurrensfördelarna mycket snabbt på plats. Du som läser detta kanske vill pröva på?

Referenser

Sjöberg, L. (1999). Så genomförs en konsekvent uppbyggnad av en elithögskola. Universitetsläraren(14), 16-17.
Klicka här.

Sjöberg, L. (2003). Good and not-so-good ideas in psychological research. A tutorial in idea assessment and generation. VEST: Journal for Science and Technology Studies, 16, 33-68.
Klicka här.

Sjöberg, L. (2003, 30 Augusti). Man kan själv vända otur till tur. Metro, p. 6.
Klicka här.

Personlighet och arbetsresultat: något man kan tro på? Ja!

Det har länge funnits skepsis mot personlighetstest i arbetslivet, skepsis och på sina håll övertro. I en ny rapport, klicka här, går jag igenom begreppet personlighet, teorier för test, och de empiriska resultaten, med inriktning mot självrapporttest som dominerar denna verksamhet. Forskningen är vid det här laget mycket omfattande. Tidigare skepsis visar sig obefogad. Korrelationer mellan personlighet och arbetsresultat omkring 0.4 -0.5 kan förväntas, för bra test som utvärderas på ett effektivt sätt, och som helst också korrigeras för skönmålning. (Att det är nödvändigt att korrigera, och fullt möjligt, har jag visat på annat håll).

Detta är starka resultat! De grundas på 100 tals empiriska studier. Begåvningstest (g-faktorn) är visserligen något bättre med korrelationer med arbetsresultat omkring 0.6, men poängen är att begåvning och personlighet är oberoende (nollkorrelerade). Genom att använda båda typerna av test når man ett tak i prognosstyrka omkring 0.7.

Det går knappast att komma längre med radikalt andra typer av metoder som simuleringsövningar, arbetsprov eller intervjuer. Test ska givetvis alltid användas tillsammans med t ex intervjuer, men dessa andra metoder är ofta dyrbara. Test är mycket kostnadseffektiva.

Viktigt att komma ihåg är att alla test inte är lika bra. Det finns åtskilliga vars värde inte dokumenterats i forskning.

Vad betyder detta i praktiskt arbete? Naturligtvis kommer man att göra en del misstag, även med de bästa metoder för personbedömning. Men när validiteten ligger omkring 0.6 - 0.7 kan man känna förtroende för metodiken. Ett screeningtest är en speciellt effektiv metod - en snabb första genomgång av en grupp sökande till ett jobb eller en utbildning. Om gruppen är någorlunda stor, säg omkring 30, är säkerheten stor att där finns bra personer, och ett screeningtest har stor chans att upptäcka dem.


Referens

Sjöberg, L. (2010). Personlighetsdimensioners validitet i arbetslivet (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2010:6). Stockholm: Handelshögskolan.

Ålder och forskning

Det är en vanlig uppfattning att forskning görs bäst och mest av yngre forskare och att produktiviteten avtar kraftigt i högre åldrar. Så kan det i viss mån ha varit i tidigare epoker. Om det är sant även idag är det betänkligt att pensionsåldern ökar, och nu senast föreslås man ha rätt att arbeta till 69. Om man verkligen tror att äldre forskare inte är produktiva är det ju ett bekymmersam utveckling. Stroebe diskuterar denna sak och kommer fram till att numera kan man inte se en tydlig nedgång i produktivitet med ökad ålder. De som är mest produktiva i 30-årsåldern fortsätter att vara det efter 60. Bl a norska data visar att denna trend gäller nuförtiden.

En viss oginhet mot pensionerade professorer tycks finnas vid vissa universitet. Den tror jag till stor del beror på fördomar. Många emeriti har mycket kvar att ge och kan vara en viktig del av forskningsmiljön, genom sin erfarenhet och sina kontaktnät. Att därför ställa upp med ett tjänsterum för dem verkar vara en lönsam åtgärd, ett sätt att inte gå miste om deras samlade kompetens.


Stroebe, W. (2010). The graying of academia: Will it reduce scientific productivity? [doi:10.1037/a0021086]. American Psychologist, 65(7), 660-673.

Prognos av våld

Risken för våldsdåd är viktig och svår att uppskatta, bl a därför att återfall i brott är ganska vanligt. Det har utvecklats ett 10-tal olika formulär för att systematiskt bedöma sådana risker och numera finns ganska mycket forskning kring deras effektivitet. Yang et al. (2010) har genomfört en ambitiös meta-analys av denna forskning. Deras slutsats är att alla instrumenten har en viss, tämligen begränsad prognosförmåga och att de tycks vara ungefär lika effektiva. Den här studien är av särskilt intresse i vårt land eftersom den inte enbart tar upp amerikanska studier, faktiskt också en del svenska.

Meta-analys är numera en mycket tekniskt specialitet och artiklar av denna typ kan vara svårlästa för många praktiker. Men slutsatserna är tydliga och väl underbyggda. Det behövs mera och annorlunda information för att göra goda prognoser, om de kan göras alls.

Referens

Yang, M., Wong, S. C. P., & Coid, J. (2010). The efficacy of violence prediction: A meta-analytic comparison of nine risk assessment tools. [doi:10.1037/a0020473]. Psychological Bulletin, 136(5), 740-767.

Roliga citat

Aftonbladet: “Mannen rusade in i butiken och hotade personalen med en banan som han höll under en plastpåse så att folk skulle tro att han var polis.”

Ökad kreativitet

De flesta är överens om att kreativitet är viktigt - men har forskningen på området gjort framsteg? Hennessey och Amabile har publicerat en läsvärd översikt av forskningen om kreativitet under 2000-talet, publicerad i en ledande tidskrift. Den är mycket brett upplagd. De konstaterar att forskningen inom området numera är omfattande och förekommer inom många vetenskapliga discipliner. Den är också fraktionerad och de har haft svårt att integrera resultaten. Några viktiga punkter:

1. Mätning av kreativitet som en personlighetsegenskap har kritiserats men tycks stå sig bra i den senaste forskningen. Relaterade begrepp som också har karaktär av egenskaper är nyfikenhet, inre motivation och intresse samt förmåga att associera brett (lateral inhibition).
2. Positiv affekt befrämjar kreativitet (divergent tänkande) men även negativt stämningsläge kan göra det genom att inriktningen på analytiskt tänkande och problemlösning ökar.
3. Program för att träna upp kreativiteten har utvärderats i omfattande forskning med positiva resultat.
4. Belöningar kan öka kreativiteten om de uppfattas som tecken på att man är kompetent och inte som försök till kontroll.
5. Intresse är en mycket viktig drivkraft bakom kreativitet.
6. Även ”psykologisk trygghet” är en viktig faktor – att man känner sig trygg i att komma med avvikande och kanske kritiska synpunkter, nya idéer.
7. Individualistiska kulturer tycks vara mera stimulerande för kreativitet än kollektivistiska. Att Kina ännu ej fått något Nobelpris har emellertid säkert många andra förklaringar.
8. Ganska många lärare (i USA) tycks inte uppskatta kreativa elever. Kanske är de ”stökiga” och ifrågasättande. Motsvarande fenomen inom företagen kunde ha uppmärksammats.

En del av dessa punkter är inte direkt nya. Författarna förespråkar ”systemteori” för att komma tillrätta med områdets fraktionering. Däremot inte, lustigt nog, mera kreativitet och originalitet. Och systemteori verkar inte ge några nya insikter – det är nog mest ett sätt att skapa en struktur för att tala om olika analysnivåer, från neurologi till kultur. Och det är nog att greppa om alldeles för mycket. Vad jag skulle vilja se är kraftfulla interventioner, mera poängterande av att det går att lära sig att bli mycket mera kreativ och att lösa problem på ett originellt sätt. Att lära oss att acceptera kreativa avvikare.

Varför inte koppla till ”massans vishet” och utlysa nationella tävlingar om hur vi ska lösa landets ekonomiska och sociala problem? Hur ska SAS kunna tävla med Ryanair och Norwegian? Hur ska motsättningarna mellan ”invandrare” och ”svenskar” kunna mildras? Om tusentals människor stimuleras till ge lösningsförslag borde vi kunna hitta några riktigt bra nya idéer!

Referens

Hennessey, B. A., & Amabile, T. M. (2010). Creativity. Annual Review of Psychology, 61, 569-598.

Prognos av valresultatet: första resultaten från "Kristallkulan"

På denna blogg inbjöds till deltagande i ett forskningsprojekt (Kristallkulan) där man skulle bedöma hur många procent av rösterna som skulle gå till de olika partierna. Projektet stängdes den 19 september kl 19. Då hade 109 personer svarat. Medianerna av deras bedömningar beräknades och summerades för de två blocken, varefter skillnaden Alliansen - de Rödgröna beräknades. Samma analys gjordes för SVT:s Valu (11 889 svarande) samt den sista opinionsundersökningen före valet (Novus, 600 svarande). Valu är en undersökning som görs i vallokalerna omedelbart efter det att deltagarna röstat, 11 889 svarande. Novus undersökning är intressant dels för att det den sista före valet, dels för att den fick mycket stort utrymme i media. Spannet mellan Alliansen och de Rödgröna blev, i procentenheter:

Valet: 5.6
Kristallkulan: 5.0
Valu: 4.0
Novus: 0.6

Som synes hade Kristallkulan bästa resultatet, och det stämmer med min tidigare undersökning från valet år 2006. Det stämmer också med omfattande annan forskning, främst om vadslagning. Vadslagning innehåller ju också ett ekonomiskt incitament, men forskning tyder på att det inte är avgörande. I vår undersökning fanns f ö också ett sådant incitament.

Jag kan inte låta bli att häpna över att en liten grupp av bedömare (109 stycken) ger ett bättre resultat än den gigantiska Valu-undersökningen (11 889 svarande). Det kan bero på bortfall i Valu, eller på ovilja att uppge vad man röstat på. Den typen av problem finns alltid i opinionsundersökningar, oavsett hur stora de är, och vanligen är det kanske mindre viktigt att exakt pricka in fördelningen. Men vid politiska val är det viktigt, eftersom skillnaderna är små i det typiska fallet, och några procents förskjutning i ena eller andra riktningen kan betyda mycket för var den politiska makten hamnar.

Novus data är sämre än många andra opinionsundersökningar, och det kan ha många orsaker. De borde ha varit bäst på grund av tidsfaktorn.

Vår studie tog upp ett antal andra dimensioner förutom prognosen av valresultat; dessa kommer att rapporteras senare, troligen i nästa vecka.

Vårt resultat är alltså helt i enlighet med tidigare forskning och visar att man kan predicera valresultat med stor precision, och bättre än opinionsundersökningar, med ganska liten grupp från allmänheten. Det är medelvärdet (medianen) av allmänhetens bedömningar som har denna märkliga egenskap: man har talat om "massans vishet". I vår fortsatta forskning kommer vi att ge oss in på andra områden där gruppens medelvärden kan vara lika effektiva som prognosinstrument. Bloggens läsare med intresse för sådan forskning uppmanas höra av sig till mig.

Referenser

Sjöberg, L. (2009). "Are all crowds equally wise? A comparison of political election forecasts by experts and the public." Journal of Forecasting 28(1): 1-18.
Klicka här.

Surowiecki, J. (2004). The Wisdom of Crowds: Why the Many Are Smarter Than the Few and How Collective Wisdom Shapes Business, Economies, Societies and Nations. New York, Doubleday.

Roliga citat

Dagens Nyheter: “I Sverige äter vi 90 000 ton skinka varje jul. Det är nästan 100 ton per medborgare per jul.”

Svenska Dagbladet: “Jag fann massor av unga svenskar som varit här i femtio år.”

Vänsterns avsky för ordning och kunskaper i skolan

Maria Wetterstrand mötte Jan Björklund i en TV-debatt för några veckor sedan. Ministern talade sig varm för kunskapsskolan och ett konstruktivt, ordnat arbetsklimat. Man undrar om någon kan vara emot det? Jo, sannerligen, det kan vänstern som ju ansvarar för den svenska flumskolan sedan många år. Vi fick höra från Wetterstrand att det fanns en motsättning mellan kunskaper och kreativitet, och den svenska skolan var tydligen enormt bra och bubblande av kreativitet tack vare bristen på kunskaper och ordning. Varifrån hade hon fått detta nonsens? Inte från forskning om kreativitet. Se referens nedan som framhåller just kunskaper och konstruktivt arbetsklimat som viktiga. Wetterstrand och övriga vänstern ser världen genom väldiga underliga glasögon och är på ljusårs avstånd från verkligheten, sunt förnuft och vetenskap. Det är så fanatiker fungerar.

Referens

Ma, H.-H. (2009). The effect size of variables associated with creativity: A meta-analysis. [doi:10.1080/10400410802633400]. Creativity Research Journal, 21(1), 30-42.

Personlighet och arbetsresultat

Forskningen om personlighet och arbetsresultat är kvantitativt och empiriskt orienterad. Personligheten mäts med personlighetstest och olika aspekter på beteende i arbetslivet mäts även de kvantitativt, antingen som ”objektiva” mått eller som självbedömningar eller bedömningar av andra. Detta är, om man så vill, positivistisk forskning och den känns säkert främmande för en del. Hela frågeställningen – sambandet mellan personlighet och arbetsresultat – är ju från början kvantitativt tänkt och det är svårt att se hur den skulle kunna analyseras på något annat sätt så att resultaten kan summeras överskådligt och jämföras mellan olika branscher och kulturer. Meta-analys är en relativt ny metodik som har gjort sådana sammanfattningar möjliga. Men det krävs förstås också att många forskare har angripit problemställningarna på någorlunda jämförbara sätt.

Erfarenheterna av meta-analys inom området personlighet och arbetsresultat är nu ganska omfattande; ca 20 års intensivt arbete med analyser av bokstavligen hundratals publicerade studier har gett stabila resultat. Forskningsområdet är kumulativt. Vi vet mera nu än vi gjorde 1990. Praktiska tillämpningar inom området personlighetstestning utvecklas i anslutning till forskningen. Ett exempel är emotionell intelligens som blev ett mycket populärt tema på 1990-talet, mycket tack vare Golemans böcker (Goleman, 1995, 1998) och den enorma uppmärksamhet de fick i media. På svaga grunder gjorde Goleman mycket starka anspråk på att i emotionell intelligens ha funnit en suveränt betydelsefull personlighetsdimension. Media och konsultvärlden kopplade genast på. Det gjorde även forskarna. Omfattande empirisk forskning har nu visat att det finns en kärna av sanning i idén om vikten av emotionell intelligens, låt vara att den inte alls ligger på den nivån som Goleman och andra tänkte sig för 15 år sedan (Joseph & Newman, 2010). Tillämpningar inom testområdet har med framgång utnyttjat den omfattande forskningen på området (Sjöberg, 2010).

Kvantitativt orienterad beteendeforskning gör det alltså möjligt för oss att veta mera, inte bara att veta något annat. Det är en verksamhet som varken domineras av filosofisk spekulation eller inåtvänt teoribygge. Poängen är att en stor internationell forskargrupp samverkar med likartade metoder och frågeställningar på att sådant sätt att man kan bygga på varandras resultat och, som sagt, nå fram till bättre kunskaper och bättre praktiska metoder. Det är ”sanningens ögonblick” när man frågar om ett forskningsområde: Vet vi mera idag än vi gjorde för 20 år sedan? Kan vi göra bättre prognoser?

Referenser

Goleman, D. (1995). Emotional intelligence. New York: Bantam Books.

Goleman, D. (1998). Working with emotional intelligence. New York: Bantam Books.

Joseph, D. L., & Newman, D. A. (2010). Emotional intelligence: An integrative meta-analysis and cascading model. [doi:10.1037/a0017286]. Journal of Applied Psychology, 95(1), 54-78.

Sjöberg, L. (2010). UPP-testet. Teknisk manual. Stockholm: Psykologisk Metod AB.

Dyster debatt

Gårdagens ekonomiska debatt i TV var en trist tillställning. Deltagarna svarade inte på varandras frågor. Så fort de fick ordet passade de i stället på att dra några av sina käpphästar. Det är faktiskt förakt för lyssnarna som sitter framför rutan för att få information om var partierna står, av vilka skäl och vad som skiljer dem. Kan man inte från programledningens sida styra upp det hela genom att införa regler om att frågor måste besvaras? Eller är jag bara naiv?

Godis till väljarna

Så här i slutet av valrörelsen brukar det dyka upp idéer om diverse "godis" som man lovar att en eller annan grupp ska "få" - fast skattebetalarna betalar förstås. I dag ser jag i GP att Pagrotsky vill verka för teater- och konsertbiljetter till alla som fyller 16 år. Se denna länk.Kanske kan man fiska till sig en del röster på det sättet? I ett annat val för ganska länge sedan var det "knattefotboll" som plötsligt blev ett indignationsnummer. Det har inte avhörts sedan.

Så här drivs politik av cyniska personer som inte kan eller vill ta sig an debatt i viktiga samhällsproblem. De rödgröna verkar spela på den planhalvan.