Finansiell kris - hur länge?

Karabells artikel i gårdagens Wall Street Journal är intressant, och uppmuntrande, se här. Den finansiella krisen som utvecklades under hösten 2008 har många unika egenskaper, och historiska erfarenheter är av tveksamt värde för att förutsäga framtiden. Ekonomi-experter gissar vilt, och just nu är de flesta pessimister på kort och t o m medellång sikt, men de kunskaper man bygger på är bräckliga. De märkliga som hänt tycks ju till betydande del bero på att bankerna stoppat kreditgivningen, och vägrar sänka sina räntor alls, eller fullt ut, trots att centralbankerna närmar sig noll i sina styrräntor. Kanske skrämdes de av att Lehman Brothers fick gå omkull på grund av sina engagemang i amerikanska lån till låntagare utan betalningsförmåga. Det är ju absurt. Folk slutar plötsligt köpa bilar, kanske för att de inte kan få lån. (Ingen tycks veta varför). En så här snabb och dramatisk förändring har rimligen orsaker som lika snabbt kan upphöra att verka.

Falska erkännanden

Ett erkännande har stor effekt på del flesta - man blir övertygad om att den som erkänt ett brott faktiskt är skyldig, och den fortsatta bedömningen och informationsbehandlingen påverkas starkt (Hasel & Kassin, 2008). Fallet Thomas Quick har naturligtvis påverkats kraftigt av hans många erkännanden, även om en del av dem var uppenbart falska. Det finns all anledning att se skeptiskt på erkännanden, när annan bevisning saknas. Flera hundra personer lär ha erkänt att de mördat Olof Palme. I ett mordfall i Norge, som upoprört många och fortfarande har efterräkningar, erkände en person men tog sedan snabbt tillbaka erkännandet. En inkallad svensk expert hade byggt upp ett luftslott av psykodynamisk spekulation för att misstänkliggöra personen och avslutade med att säga att återtaghandet av erkännandet var ytterligare "bevis" för hans skuld. Allt byggde på spekulationer om "bortträngning"; jag vittnade vid rättegången och har skrivit en artikel om fallet, se här. Gudjonsson, ledande brittisk vittnespsykolog och professor i London, har skrivit om detta och andra fall av falska erkännanden (Gudjonsson, 2003), se även Kassin (2008).

Tack vare DNA-analys har man funnit över 200 fall av oskyldigt dömda i amerikanska fängelser - dömda för allvarliga brott har de tillbringat årtionden i fängelser. Oftast har de dömts på grundval av ögonvittnen som varit helt övertygade, och övertygande. I ca 25 % av fallen har de dessutom erkänt. Kanske har detta gett dem mildare straff och bättre behandling. Jämför 1600-talets "häxor" som undgick bålet om bara de erkände - men annars brändes de. Åtskilliga erkände sitt umgänge med djävulen.


Det finns många skäl till att någon gör ett falskt erkännande. I det norska fallet som citeras ovan tycks det ha handlat om ett desperat försök att komma ur en oerhört ansträngande period av intensiva, upprepade förhör, fysisk belastning, social isolering och påverkan genom lögnaktiga påståenden från polisen om uttalanden som hans far skulle ha gjort. Pseudopsykologin om bortträngda minnen påverkade även den misstänkte, som ju inte mindes mordet, men började tro att han kanske "förträngt" minnet av det. Pseodopsykologin hade övertygat polisen om att han var skyldig, och vad jag kan förstå tror det de ännu, 10 år senare - trots att inga som helst bevis finns. Likheterna med Quickfallet är onekligen stora. Men där fanns ju också karriärmomentet: åtskilliga av dem som byggde upp historierna om Quick blev kända i medierna, beundrade av många, och det gick sedan mycket bra för dem. Varför skulle tänka om nu?


Referenser

Gudjonsson, G. H. (2003). The psychology of interrogations and confessions : A handbook. New York: Wiley.

Hasel, L. E., & Kassin, S. M. (2008). On the Presumption of Evidentiary Independence: Can Confessions Corrupt Eyewitness Identifications? Psychological Science, preprint.

Kassin, S. M. (2008). Confession evidence: Commonsense myths and misconceptions. Criminal Justice and Behavior, 35, 1309-1322.

Sjöberg, L. (2000/01). Psykodynamisk psykologi i rättsväsendet: Ett mordfall i Norge. Juridisk Tidskrift, 12, 735-754.Här.

Thomas Quick

De nya uppgifter som nu kommit fram om den påstådda seriemördaren Thomas Quick är inte förvånande. Det stod tidigt klart att det inte fanns någon hållbar bevisning för hans skuld, att allt hängde på psykologers spekulationer om bortträngda minnen, multipel personlighet och incest i barndomen. Den "dynamiska" psykologin, som är grunden till det hela, har tyvärr under decennier dominerat psykologutbildningen i vårt land (men inte i de flesta andra) och universitetsforskarna har inte brytt sig, utom det fåtal som gått i bräschen för den. Astrid Holgerson, en lysande vittnespsykolog, skrev skeptiskt om Quick redan 1996, se hennes artikel här. Se referenslistan för en längre artikel, nu 10 år gammal, och verkligen aktuell.

I gårdagens TV-program intervjuades Richard McNally, världsberömd minnesforskare vid Harvard-universitet. Hans bok "Remembering trauma" gör rent hus med myterna om borttträngda minnen och multipla personligheter. Se min understreckare som skrevs med anledning av boken här.

Stort lidande och stora ekonomiska förluster har skapats av psykologer inom den dynamiska skolan och deras envisa tro på Freuds teser om borttträngning. Piper et al. har nyligen summerat vilket vetenskapligt stöd som begreppet bortträngning har: inget alls. Deras artikel är spåeciellt värdefull eftersom den är inriktad på tillämpningar inom rättsväsendet.

Referenser

Holgerson, A. (1998, 98-06-12). Fallet Quick - nederlag för rättsväsendet. Svenska Dagbladet, p. 14. Här.

Piper, A., Lillevik, L., & Kritzer, R. (2008). What's wrong with believing in repression?: A review for legal professionals. Psychology, Public Policy, and Law, 14, 223-242.

Sjöberg, L. (2004, 28 September). Myten om det bortträngda traumat. Svenska Dagbladet, p. Kultur 10. här.

Övertron på stora organisationer

Stora institutioner och organisationer kan ha ekonomiska fördelar, och politiker och administratörer lyssnar gärna till det budskapet, kanske mycket därför att det skapar mera makt och karriärmöjligheter för dem. Men små organisationer, senast var det små skolor, har många fördelar. Ekologiskt orienterade psykologer visade för ganska länge sedan just detta: alla får vara med, alla behövs, i de små skolorna, se en redogörelse för den ekologiska psykologin, nu orättvist bortglömd och negligerad, här. Schoggens arbete från 1989 ger emellertid en uppdatering av Barkers grundläggande insatser, se referens nedan. Mina egna arbeten med slumpmässiga stickprov av beteenden i den naturliga miljön inspirerades av den ekologiska psykologin (se nedan) och böcker som "One boy's day" (Barker & Wright, 1951) som försöker följa allt som händer i miljön. Psykologisk forskning har annars nästan aldrig intresserat sig för den saken.

Motivationen kan öka enormt bland personal som marginaliserats och sjukskrivit sig för att inget brytt sig om dem eller trott på dem, om de finner att de fyller en viktig funktion.

Idén om att skapa större enheter tycks alltid dyka upp efter en tids verksamhet - ingen verkar ifrågasätta budskapet att det är ekonomiskt effektivt. Men det är inte ens det om människor marginaliseras och deras skapande förmåga ignoreras. Många fler än en liten elit kan bidra, men den som möts av likgiltighet ger snabbt upp.


Referenser
Barker, R. G. (1968). Ecological psychology. Stanford: Stanford University Press.
Barker, R. G., & Gump, P. (1964). Big school, small school. Stanford: Stanford University Press.
Barker, R. G., & Wright, H. F. (1951). One boy's day. New York: Harper & Row.
Schoggen, P. (1989). Behavior settings. A revision and extension of roger g. Barker's "Ecological psychology". Stanford, CA: Stanford University Press.
Sjöberg, L. (1982). Ekologisk psykologi. In L. Sjöberg (Ed.), Upplevelse och prestation. Några utvecklingslinjer inom teoretisk psykologi (pp. 64-82). Lund: Doxa. Här.
Magneberg, R., & Sjöberg, L. (1995). A study of the everyday behavior of problem drinkers. In R. Magneberg (Ed.), An evaluation of the method of random action sampling (pp. 77-100). Stockholm: Center for Risk Research. Här.
Sjöberg, L., & Magneberg, R. (1990). Action and emotion in everyday life. Scandinavian Journal of Psychology, 31(1), 9-27. Här.
Sjöberg, L., & Magneberg, R. (2007). Action sampling of tv viewing: A favorite waste of time. Journal of Media Psychology, 12(2). Här.

Arbetsklimat, motivation och medarbetarundersökningar

Om man vill förbättra arbetsklimatet och höja motivationen i en organisation måste man ha tydliga mål, inte bara vilja förbättra eller "göra sitt bästa". Locke har gått i bräschen för den tesen och med omfattande forskning visat hur effektivt det är med målsättningar, se referens nedan. Ett system av typen Investors in People har gång på gång bekräftat att dramatiska förbättringar kan åstadkommas med relativt enkla och kostnadseffektiga medel, se här.

Det är tankeväckande att jämföra med vanliga medarbetarundersökningar, t ex SCB:s modell NMI (nöjd medarbetarindex). Modellen har t ex tillämpats i stor skala årligen sedan år 2000 i Göteborg. Mycket är att säga om detaljerna, men låt mig här bara konstatera att medarbetarna inte är speciellt nöjda, enligt de data man fått in. De var det inte när man började mäta år 2000 och de är bara lite nöjdare nu, något som mest verkar bero på lönepolitiken. Säkert har man haft nytta av dessa undersökningar, men troligen hade det varit nödvändigt att komplettera med arbete mot tydliga mål. Erfarenheterna visar, som sagts ovan, att dramatiska effekter kan uppnås.

Arbetsmotivation är en slingrig best som är svår att fånga. Under den förra stora krisen, i början av 90-talet, tog jag fram ett nytt koncept, nämligen arbetsvilja. Den traditionella ansatsen med arbetstillfredsställelse hade nämligen visat sig otillräcklig för att förstå beteendet och arbetsinsatsen. (Den ligger fortfarande till grund för SCB:s ansats). Psykologin och arbetsmotivationen i en ekonomisk kris fick vi rätt bra grepp på i början av 90-talet, det är bara att gå till rapporten för den som är intresserad, klicka här. I ett krisläge blir hot och risker av akut betydelse, se min riskstudie av just arbetsmotivation, klicka här.


Referenser

Locke, E. A., & Latham, G. P. (2002). Building a practically useful theory of goal setting and task motivation: A 35-year odyssey. American Psychologist, 57, 705-717.

Sjöberg, L. (2007). Risk and willingness to work. International Journal of Risk Assessment and Management, 7(2), 224-236. Här.

Sjöberg, L., & Lind, F. (1994). Arbetsmotivation i en krisekonomi: En studie av prognosfaktorer. Stockholm: Studier i ekonomisk psykologi: 121. Handelshögskolan i Stockholm, Institutionen för ekonomisk psykologi. Här.

Kritik av den emotionella intelligensen (EI)

En bok redigerad av Murphy innehåller ett antal kritiska uppsatser om EI (Murphy, 2006). Hogan och Stokes kritiserar där EI-begreppet och dess utbredda tillämpning (Hogan & Stokes, 2006) De är främst kritiska till marknadsföringen av EI som en diffust definierad lösning av det mesta. Det är lätt att hålla med om den kritiken. Samtidigt understryker de att dåligt ledarskap är det främsta skälet till att människor söker sig till andra jobb (Buckingham & Coffman, 1999). Problem av den här typen är troligen relaterade till chefernas dåliga sociala och emotionella kompetens, och det är rimligt att tro att urval på grundval av väl fungerande EI-test, och El-träning, kan vara av värde för att lösa dessa problem. I en annan uppsats i samma bok (Schmitt, 2006) påpekar Schmitt att det finns ytterst lite forskning som visat att EI-träning fungerar som man hoppats. Han diskuterar vilka typer av jobb som kräver speciellt hög EI: när starka negativa känslor ofta förekommer, när det krävs hög motivation och motivation och när det krävs kreativitet. Chefsjobb är ibland, men inte alltid, av den typen enligt Schmitt. EI-träning är viktig!

Den kritik som framförs i Murphys bok inriktar sig till stor del på terminologin. Många av bidragsgivarna menar att det är ologiskt och vilseledande att kalla självrapport-test av Golemans och Bar-Ons typ for EI-test. Vad de verkligen mäter är självupplevd och självrapporterad förmåga att hantera och identifiera emotioner, inte den faktiska förmågan som MSCEIT (Mayer, Salovey, Caruso, & Sitarenios, 2003) syftar till att mäta. Det är en korrekt kritik och en lösning är ju att tala om ”performance” och ”mixed models”. Men en viktigare och intressantare fråga är vilken typ av begrepp som är mest fruktbar i forskning och praktisk tillämpning. Där sitter vi ännu inte inne med ett slutligt svar. Båda ansatserna har starka och svaga sidor. Det är skälet till att båda tas med Big Five Plus. I min tidigare forskning, med början för ca 10 år sedan (Sjöberg, 2001), använde jag en bred ansats med ett flertal mått av båda typerna. Självrapport och prestation täcker av olika sidor av EI, båda är användbara och viktiga.


Referenser

Buckingham, M., & Coffman, C. (1999). First, break all the rules: What the world's greatest managers do differently. New York: Simon & Schuster.
Hogan, R., & Stokes, L. W. (2006). Business susceptibility to consulting fads: The case of emotional intelligence. In K. R. Murphy (Ed.), A critique of emotional intelligence. What are the problems and how can they be fixed? (pp. 263-280). New York: Erlbaum.
Mayer, J. D., Salovey, P., Caruso, D. R., & Sitarenios, G. (2003). Measuring emotional intelligence with the MSCEIT v2.0. Emotion, 3(1), 97-105.
Murphy, K. R. (Ed.). (2006). A critique of emotional intelligence. What are the problems and how can they be fixed? New York: Erlbaum.
Schmitt, M. J. (2006). EI in the business world. In K. R. Murphy (Ed.), A critique of emotional intelligence. What are the problems and how can they be fixed? (pp. 211-234). New York: Erlbaum.
Sjöberg, L. (2001). Emotional intelligence: A psychometric analysis. European Psychologist, 6, 79-95.Klicka här.

Nobelpristagarnas problemlösning

Varför blir vissa forskare mera framgångsrika än andra? Heller (2007) har publicerat en användbar översikt av forskningen på området, som är ganska omfattande. Personliga egenskaper som är ganska starkt relaterade till framgång är intelligens, kreativitet och intresse samt naturligtvis kunskaper inom det område som man arbetar. Miljön är också mycket viktig. Den ska vara stödjande och konstruktiv men inte okritisk. Ju mera specifika dimensionerna är, desto starkare är relationen till framgång. Det är t ex tveksamt om allmän intelligens (g-faktorn) har prognosvärde. Ju mera tid man ägnar åt verskamheten desto större är chansen att lyckas. Här kommer intresset in. Så mycket tid som behövs ägnar bara den som har ett starkt och brinnande intresse. I forskarens utvckling är det också viktigt att han eller hon får positiv feedback på sitt arbete. De flesta ger upp om de ständigt möts av kritik och ointresse. Den risken är högst reell för den som är myck självständig och originell.

De mest framgångsrika forskarna inom fysik, kemi och medicin återfinns i de flesta fall bland Nobelpristagarna. Marton et al. (1994) samt Shavinina (2004) har skrivit om just Nobelpristagare och deras intuitiva skapande. De flesta av pristagarna anser att mycket av deras problemlösning är omedveten, att lösningar plötsligt bara finns där i medvetandet, efter en lång tids tänkande och arbete. De poängterar hur viktigt det är att formulera bra problem, att prolemlösningar har en estetisk kvalitet. Värdet hos en problemlösning måste kontrolleras logiskt, men den skapas inte av logik. Allt handlar om kreativitet och brinnande intresse.

De stora skillnaderna mellan länder när det gäller antalet forskare som fått Nobelpris visar att organisation och kultur har en enorm betydelse. EU har t ex betydligt större totala resurser än USA men ligger ändå långt efter. Pengar betyder en del men långtifrån allt. Vad det där andra är - det är kärnfrågan för dem som hoppas få fram ledande forskning inom sitt land, som kineserna. Och eurepéerna.


Referenser
Heller, K. A. (2007). Scientific ability and creativity. High Ability Studies, 18(2), 209-234.
Marton, F., Fensham, P., & Chaiklin, S. (1994). A nobels eye view of scientific intuition - discussions with the Nobel prizewinners in physics, chemistry and medicine (1970-86). International Journal of Science Education, 16(4), 457-473.
Shavinina, L. V. (2004). Explaining high abilities of Nobel laureates. High Ability Studies, 15(2), 243-254.

Bilindustrin (och alla andra) MÅSTE bli kreativa

I krisläget krävs nytänkande och kreativitet som kan skapa innovationer och rädda industrier. För det krävs i sin tur ekonomiska resurser, men det är långtifrån tillräckligt. Många är de miljarder som slösats bort på okreativa grupper och institut, kanske speciellt på statliga forskningsinstitut. Att staten nu satsar miljarder på bilindustrin låter bra, men klarar man att driva ett institut? Vet man hur det ska gå till, är man beredd att vara okonventionell och risktagande, eller ska man traska vidare i "politiskt korrekt" stil? Vad säger forskningen? En bok som är mycket inspirerande behandlar "great groups", alltså projektgrupper som med fenomenal framgång tacklat svåra projekt. Se Bennis, W., & Biederman, P. W. (1997). Organizing genius. The secrets of creative collaboration. Reading, Mass.: Perseus Books. Boken behandlar ett antal projekt av just den typen som nu bilindustrin står inför att genomföra under stor press att skapa innovativa lösningar och i knivskarp konkurrens. Vad leder till framgång, enligt erfarenheterna från "great groups"?

Bennis och Biedermans slutsatser om ”great groups” är i korthet att de består av talangfulla människor, har en stark ledare och en yttre fiende, ser sig själva som framgångsrikt arbetande i underläge, anser sin uppgift vara enormt viktig och stimulerande, och utmärks av stark, ibland orealistisk optimism. De bekymrar sig knappast om den fysiska miljön, som kan vara en gammal ombyggd fabrik alldeles vid bilverkstäder och en brusande järnvägslinje, och de har roligt på jobbet.

Ledningen måste alltså kunna rekrytera och behålla kreativa människor, vilket är svårare än det låter. De måste kunna tåla att sådana personer mycket ofta är självständiga, kräver frihet, är uppriktiga och kritiska - kort sagt "besvärliga". Ledningen måste låta kreativiteten blomma och intervenera så lite som möjligt. I vissa lägen är det akademisk forskning som behövs - då krävs det att man lockar till sig forskare och låter dem arbeta på sina egna villkor. Så utvecklades en gång Losec, under en oförstående och negativ företagsledning. Vid Göteborgs universitet hade jag en del erfarenheter av att leda en forskningsavdelning av den här typen, klicka här.

Fenomenet Obama

Krisen styrs till stor del av psykologiska faktorer. Hur kunde det bli så här? En drivande faktor som troligen få känner till var ACORN (Association of Community Organizations for Reform Now) och "community organizers", bland dem Barack Obama. De pressade bankerna att ge orealistiska lån till obemedlade sökande, delvis med hot och sabotage, och när det blev stopp högre upp i systemet ("Fannie och Freddie") lyckades de få stöd från demokratiska politiker att undanröja hindren. 'Community organizers' som Obama byggde sin verksamhet på marxisten Alinsbys idéer om hur samhällssystemet skulle omstörtas.

Läs artikeln i Dagens Story här.

Nu är det slut med personlighetstesten?

I tidskriften Personnel Psychology publicerades år 2007 en kritisk diskussion av personlighetstestning inom arbetslivet [1; 2] . Den bygger på ett symposium som arrangerades år 2004 med deltagare som varit redaktörer för ledande tidskrifter inom området, och som själva varit aktiva forskare. Andra test än självrapporttest, som projektiva test, diskuteras inte. Morgeson et al. kommer fram till mycket negativa slutsatser om personlighetstest, t ex vid urval. Läs resten av inlägget här.

Attityden till kärnkraften

Denna rapport redovisar resultat från en undersökning av attityden till det svenska kärnkraftsprogrammet. Ett slumpmässigt stickprov ur databasen med personer bosatta i Sverige fick per post en enkät som tog upp ett antal aspekter på kärnkraften och på förvaring av använt kärnbränsle. Data samlades in omkring årsskiftet 2007/08. Svarsprocenten var 52 %. Resultaten tyder på att de svarande var representativa för befolkningen. Resultaten visar att det fanns en ganska positiv attityd till det svenska kärnkraftsprogrammet, vars nytta var den viktigaste komponenten i attityden. Det fanns dock en viss oro. Män var mera positiva än kvinnor, och äldre mera än yngre. Risken spelade mindre roll, även om den fortfarande var tydlig. Stor betydelse för policy-inställningen hade det om man ansåg att kärnkraften kunde ersättas eller ej. Emotionella reaktioner var viktiga, men allmänna värderingar spelade mindre roll för attityden till kärnkraften. Sociala aspekter tycktes spela en viktig roll: de som talade med personer som var negativt inställda tenderade att dela den attityden, och på samma sätt var det med de positivt inställda. Denna faktor kan vara en del av förklaringen till könsskillnaderna i attityderna till kärnkraften.

Sjöberg, L. (2008). Attityden till kärnkraften (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2008:6). Stockholm: Stockholm School of Economics. Klicka här.

Självöverskattning

De flesta tenderar att överskatta sin intellektuella förmåga, enligt en studie av Visser et al. (2008). De undersökte faktisk prestation enligt Gardners system av olika typer av intelligens, och jämförde med självbedömningar. Män hade en starkare tendens att överskatta sin förmåga än vad kvinnor hade.

Det är intressant att fråga sig om det är bra eller dåligt att överskatta sin förmåga. Om inte överskattningen är alltför extrem skulle jag tro att det är bra. Det är ett större problem att människor inte försöker göra svåra saker än att de misslyckas alltför ofta (Sjöberg, 2008). En enkel logisk analys visar att det finns goda skäl att inte ge upp efter ett par försök.



Referens

Sjöberg, L. (2008). How to get a date with Juliette Binoche or Brad Pitt: the psychology of taking chances and succeeding with very difficult things. Här.

Visser, B. A., Ashton, M. C., & Vernon, P. A. (2008). What makes you think you're so smart? Measured abilities, personality, and sex differences in relation to self-estimates of multiple intelligences. Journal of Individual Differences, 29, 35-44.