Haijby och kungen

Kurt Haijby är namnet bakom en av 1900-talets största svenska skandaler. Han hade haft en homosexuell relation till Gustav V, som inleddes på 30-talet när han av en tillfällighet träffade kungen och väckte majestätets åtrå. Orsaken var hans arbete för att få tillstånd att servera ”pilsnerdricka” på restaurang Lido på Kungsgatan som han drev tillsammans med hustrun. (Tillståndet kom men först efter flera år och när Kurt var i Tyskland).

Haijby älskade att titulera sig ”direktör”. Han hade bytt namn från Johansson och ville klättra i den sociala stegen. Under 20 talet satt han flera gånger i fängelse för stöld, och en gång för vållande av en polismans död.

Många nattliga möten mellan Haijby och kungen arrangerades på slottet av diskreta och tjänstvilliga hovfunktionärer, som troligen var ganska vana vid den typen av uppgifter. Haijby fick pengar av kungen, mycket pengar. Det påstods senare att det varit fråga om utpressning, vilket Haijby förnekade och det är möjligt att han aldrig kommit med tydliga hot, åtminstone inte förrän långt senare. Samtidigt är det klart att han inte kunde hålla tyst och att det var en fara att hela historien skulle komma ut i media, med stora negativa konsekvenser för kungahuset. På den här tiden var homosexualitet ytterst tabubelagt och t o m brottsligt. Gustav V var populär men skulle knappast ha förblivit det om sanningen om hans relation till Haijby och andra män kommit ut i media. Haijby måste tystas och inflytelserika män i samhället gick mycket långt för att nå det målet.

Lena Ebervall och Per E. Samuelson har skrivit en bok om Haijby och kungen kallad ”Ers Majestäts olycklige Kurt”. Den är intressant, spännande och mycket upprörande. Den är också svår att bedöma eftersom författarna tillåtit sig att spekulera och rekonstruera händelser. De bygger till en del enbart på Haijby uppgifter och ibland inte ens på det. De säger att de skrivit en ”roman” och läsaren har få möjligheter att bedöma vad de faktiskt kunnat belägga och vad som är ren spekulation.

Den stora skurken i dramat är Torsten Nothin, överståthållare (landshövding) i Stockholm. Han agerade för att tysta Haijby, och när det inte gick, för att få honom inlagd på Beckomberga. Men inget hjälpte och till slut lockades Haijby att flytta till Tyskland. Det var 1939 och när nazismen behärskade landet. Genom kontakter med Gestapo lyckades man få Haijby arresterad och dömd för otukt med minderåriga tyska pojkar. Det tycks ha varit en sann anklagelse. Haijby fick ett ganska milt fängelsestraff men när fängelsetiden led mot sitt slut (hösten 1939) försökte Nothin och den svenska polisen förmå Gestapo att hålla honom kvar i Tyskland och sätta honom i koncentrationsläger. Ett sådant fruktansvärt öde var vanligt för homosexuella i Tredje Riket och innebar en nästan säker död.

Tyskarna släppte emellertid Haijby och han återvände till Sverige där han använde åratal för att få upprättelse för de övergrepp som han ansåg sig utsatt för. Han fick också mera pengar av hovet för att hålla tyst, men det hjälpte inte. Efter kungens död åtalades han för utpressning och fick sex års fängelse. Rättegången var naturligtvis enormt uppmärksammad. Haijby stöttes ut ur samhället, ingen ville ha med honom att göra längre. Efter en ganska kort tid i fängelse skulle han komma att leva ännu en tid tills han år 1965 begick självmord, ensam och utfattig.

Haijbyaffären utspelades i ett Sverige som var mycket annorlunda än dagens samhälle. Homosexualitet är inte längre tabubelagt utan accepterat. Däremot ser vi mycket allvarligare på pedofiler än vad man gjorde på den tiden. Haijby var pedofil, inte bara homosexuell. Och han var lite av en mytoman och notoriskt opålitlig. Hans personlighet var definitivt osympatisk: han var egoistisk och lät sig försörjas av sin hustru så länge hon levde. Hans egna projekt havererade trots stora bidrag från kungen. Ett pensionat skulle startas i ett slott som han hyrt av en fransk familj bosatt i Berlin. När de inte godtog hans villkor anmälde han dem till tyska ambassaden som valutasmugglare, ett tydligen helt påhittat brott men ytterst allvarligt i Tyskland. Gestapo hälsade på hemma hos den franska familjen som fick utstå hård behandling. Haijby var inte speciellt förutseende och kunde inte se klart vilka risker han utsatte sig för genom sitt beteende och sin opålitlighet. Det verkar ha varit ren tur som gjorde att han inte försvann för alltid in i ett koncentrationsläger i Tyskland hösten 1939. Tidvis kom han att lida av depression, lätt att förstå utifrån hans livssituation.

Men ändå. Boken är mycket upprörande för den ger en bild av ett rättssystem och myndigheter som sviktade i sin omsorg om rättssäkerheten när ett stort politiskt tryck är för handen. Moderna fall som det s.k. styckmordet har visat på liknande svagheter i systemet. Kanske är det naivt att tro att domstolar och polisväsen skulle kunna agera helt oberoende av politiska hänsyn, i vårt eller andra länder.

Förutsägelse eller förståelse i testteorin

Den som studerar teorin för psykologiska test märker snart att det ytterst handlar om att göra prognoser. Test utvärderas efter hur bra de är i den funktionen, oftast genom att man skaffar in kriteriedata, t ex data på arbetsprestation, och sedan beräknar sambandet mellan test- och kriteriedata. Detta brukar kallas prognostisk validering av testet. Det diskuteras ganska sällan om detta verkligen är lämpligt som en yttersta mätare av testernas värde. Ändå finns det ett flertal goda skäl att reflektera över den saken. Jag ska göra det här med utgångspunkt i förhållandena för personlighetstest men liknande resonemang kan föras även för färdighetstest.

För det första: framtida resultat, t ex i form av arbetsprestation, beror alltid på många faktorer utöver personligheten hos den som testats. Det kan gälla individanknutna aspekter som sjukdomar eller sådant som handlar om individen i förhållande till sin omgivning. Det är alltså externa faktorer som ligger utanför personligheten och som kan vara av mycket stor betydelse. Det är i princip omöjligt att förutsäga alla dessa faktorer utifrån enbart data på personlighet, och de sätter ett tak för hur mycket som är möjligt att förutsäga från personlighetstest. Vi vet sällan eller aldrig var detta tak är beläget. Om ett test kan sägas vara bra eller dåligt utifrån resultatet av en validering beror på i vilken grad det alls är möjligt att göra prognoser. Det finns ingen forskning, såvitt jag vet, där man försökt uppskatta hur stor betydelse faktorer utanför personligheten har (med undantag för intellektuell förmåga).

För det andra: det finns oerhört många tänkbara ”kriterier”, och alla har de olika samband med testen. Valet av ett visst eller några få kriterier i syfte att utvärdera värdet av ett test är tämligen godtyckligt. Den listige testkonstruktören väljer ett kriterium som han vet brukar vara ganska predicerbart och kan på det sättet få sitt test att framstå som mycket värdefullt, även om det i själva verket bara har ett mycket smalt och specifikt värde.

För det tredje: användningen av personlighetstest är sällan i praktiken inriktad på att göra specifika prognoser. Vad som eftersträvas är i stället förståelse av personligheten: av de starka sidorna och utvecklingsmöjligheterna. UPP-testet arbetar med den filosofin och heter därför ”Understanding Personal Potential”. Hur bra ett test är för att skapa förståelse kan inte utvärderas med enkla psykometriska och statistiska beräkningar. Det beror ju bl. a på vems förståelse det handlar om: den testade personen egen förståelse (självkännedom), eller rådgivares, konsulters och beslutsfattares förståelse. Det kan tyckas att vi kommer ut på ett gungfly av subjektiva omdömen här. Det var onekligen tryggare att begränsa sig till prognostisk validitet. Den gamla positivistiska psykologin såg det som en självklarhet att arbeta på det sättet. Den är död sedan länge inom andra områden, men lever kvar vid bedömningen av test. Det är faktiskt märkligt. Subjektiva omdömen kan studeras och så göra med stor framgång inom många av psykologins områden. Det är hög tid att de får en central plats också i testteorin.

Greklands historia för dumbommar

Serien av böcker ”for dummies” har publicerat populära och pedagogiskt skrivna inledningar till det mesta. Man har nu kommit fram till antikens historia. Boken om Grekland, skriven av Stephen Batchelor, är intressant och nöjsam läsning som väcker ens aptit för att lära sig mera om denna fantastiska civilisation som blommade upp för mer än 2000 år sedan.

I skolan fick man åtminstone förr lära sig lite om de viktigaste händelserna och namnen, men inte mer. Det räckte nog inte så långt för att skapa ett bestående intresse. Det stora intresse som numera finns för historia verkar ha vuxit fram helt oberoende av skolan, som ju behandlat ämnet mycket styvmoderligt. ”Krig och kungar” är en klyscha som används för att föraktfullt avfärda historien, som helst bör handla om kooperationens framväxt i Norrbotten under slutet av 1800-talet. En understreckare i Svenska Dagbladet häromdagen behandlade den nya mycket ambitiösa serien om svensk historia som ges ut av Norstedts förlag. Varför läser vi fortfarande historia, det var frågan. Underhållningsvärdet, blev svaret. Inte helt fel enligt min mening för det är svårt att peka på direkt nytta. Människor är inte bara nyttoinriktade och intresset har många och djupa rötter bortom daglig nytta som pengar och hur man sköter dammsugare. ”Underhållning” har emellertid associationer som leder tanken i fel riktning eftersom det är ett begrepp nära besläktat med ytlighet och ”tidsfördriv”. Att läsa om Greklands historia lär oss något om människans villkor och vår kulturs ursprung. Ingen dålig färdkost på vägen. Man blir åtminstone lite mindre obildad.

I Greklands antika historia finns ju bokstavligen allt: krig och intriger och kultur i vid mening. De grekiska småstaterna kunde aldrig samarbeta utan förödde sina krafter i inbördeskrig. I den väldiga kampen mellan Aten och Sparta, mellan demokrati och tyrannvälde, vann tyvärr Sparta, men segern blev kortvarig. Makedonierna, som enats av Filip II, far till Alexander den store, tog över. Efter mycket kort tid kunde de med exceptionell framgång angripa och ta över Persiens imperium och grekisk kultur spreds över Mellanöstern och Egypten.

En av de mest intressanta frågorna om antikens Grekland gäller vilka faktorer det var som gynnade framväxten av konst och vetenskap på nästan alla områden. Grekerna hade få kända föregångare. De skapade nytt, samhället tycktes sjuda av kreativa genier. Det var inte i tyranniets Sparta som det hände utan i det demokratiskt styrda Aten. De auktoritära samhällena har ju också i vår tid visat sig ha föga att komma med i konst och vetenskap. Det är lätt att förstå varför. Fritt skapande och fritt tänkande är hotfullt för diktatorer och politiska ideologier med anspråk på att sitta inne med slutliga sanningar, som kommunismen och fascismen. Men Greklands kultur hade förstås också ekonomiska rötter. Aten hade under den kritiska perioden sitt eget imperium och ekonomin bars upp av en stor mängd slavar. Demokratin existerade förvisso men bara i mycket inskränkt mening – för fria män. Slavar, kvinnor och invandrare var utan politisk makt. Kulturen blomstrade trots detta.

Ganska snart tog ju romarna över och Grekland blev en provins i deras imperium, viktig mest för att romarna var imponerade och intresserade av just kulturen. Flera av antikens institutioner, som Platons akademi, biblioteken och de olympiska spelen, skulle komma att bestå i tusen år, ändå tills kristna fundamentalister gjorde slut på dem. Här finns kanske också en lärdom, om religionens ensidighet och intolerans. De kristna ansåg sig inne med den slutliga sanningen, precis som vår tids auktoritära ideologer. I namnet av denna ”sanning” kunde man göra sig skyldig till skövlande av allt som ansågs ”hedniskt”.

Referens

Batchelor, S. (2008). The ancient Greeks for dummies. New York: Wiley.

wiki för psykologi-intresserade

Wiki-rörelsen är väl mest känd för wikipedia som ju är en mycket användbar allmän uppslagsbok på Internet. Mindre känd, men mycket nyttig för den som är intresserad av psykologi är denna wiki för psykologi: här.