Göring, Sverige och Nazismen

Björn Fontanders bok ”Görings Sverige” ger ett intressant och utförligt porträtt av Nazi-Tysklands ”nummer 2”, den med tiden allt fetare generalfältmarskalken. Jag ska ge några synpunkter på Görings psykologi.

Han började som flygaräss under första världskriget, kom sedan arbetslös till Sverige och fick jobb som pilot. Han träffade den förmögne Erik von Rosen – som så småningom blev nazist även han – och förälskade sig i hans släkting Carin. Carin lämnade man och barn och flyttade ihop med Hermann. De återvände till Tyskland, var med om Hitlers misslyckade kuppförsök 1923. Göring blev sårad i skottväxlingen och flydde till Österrike och Italien, sedan till Stockholm, tillsammans med Carin. De var båda hängivna anhängare till Hitler, men Göring vågade inte återvända till Tyskland förrän efter flera år. Under tiden utvecklade han morfinmissbruk. Hitler accepterade honom med tvekan tillbaka i partiet, och det visade sig att Göring var en stor och populär folktalare. Han avancerade snabbt till riksdagens talman, minister och chef för Gestapo efter nazisternas maktövertagande. Som chef för tyska flygvapnet gjorde han en mycket misslyckad insats under andra världskriget, ställdes inför rätta som krigsförbrytare i Nürnberg, och dömdes till döden. Han hann begå självmord innan han hängdes.

Carin dog tidigt men Göring dyrkade hennes minne, och uppkallade sitt palats efter henne (Carinhall). Detta byggdes med skattemedel och fylldes så småningom med konst som stulits över hela Europa. Göring fortsatte efter Carins död att ha ett intensivt umgänge med svenska släktingar och vänner och han besökte Sverige många gånger. Den svenska pressens kritik av nazismen retade honom, och ännu mera Hitler, till ursinne och rykten gick om att Tyskland skulle angripa Sverige liksom man gjort med Norge och Danmark. Möjligen motverkade Göring sådana planer, men några bevis för den saken finns inte.

Göring sägs ha varit mycket trevlig och charmig mot sina vänner. Mot judar och andra som han såg som fiender var han lika grym som andra nazister. Han delade Hitlers blodiga drömmar om världsherravälde. Han var också totalt korrumperad, tog mutor redan som riksdagsman 1928. Han älskade att styra ut sig i uniformer och med alla sina ordnar, varav en var svensk. Den fick han 1938 av Gustav V.

Vad för slags människa var han? Intelligent, som sagt charmig, exhibitionist, hedonist. Narcissistisk, han talade om att det framtida Tyskland skulle ha hans staty överallt. Han åt och drack ohämmat, missbrukade morfin. Han blev alltmera ineffektiv som militär och administratör. Han satte sig själv först, men kunde ändå knyta an till vänner och släktingar och familj. Antisemitismen var fanatiskt, han hatade judar. Detta hat tycks ha haft samband med hans uppväxt. Familjen bodde i ett slott som ägdes av en rik jude och modern betalade hyra till denne in natura. I samband med Nürnbergrättegången blev han undersökt av psykiatriker, bl. a med Rorschachtestning, men den tycks inte ha gett något av intresse.

Tvärvetenskap behövs, och inte bara som honnörsord

Tvärvetenskap är ett honnörsord som sällan leder till något mer än respektfulla bugningar. Bakom det officiella lovprisandet av tvärvetenskap döljer sig i själva verket ganska ofta motsättningar och polemik, revirtänkande och kamp om forskningsresurser till den egna disciplinen, något som av och till märks i sakkunnigutlåtanden om ansökningar om forskningsanslag.

Stokols et al. (2009) har publicerat en intressant artikel om individen i den globaliserade världen med dess överflöd av information, miljökriser och växande sociala klyftor. Kan psykologin bidra till förståelse av det som sker? Svaret på frågan är förstås att det psykologiska perspektivet är en viktig pusselbit. En djupare förståelse av hur individerna relaterar sig till sin miljö i vid mening är självklart av värde och det är helt onödigt och ofruktbart att polemisera mot den ena eller andra vetenskapens sätt att forska om dessa ting. Sociologi behövs, liksom ekonomiska vetenskaper och många andra, men inte i stället för psykologi utan tillsammans med psykologi.

Forskning

Riskbegreppet är centralt för att förstå den värld vi lever i. Det gäller miljö, IT och sociala konflikter. Alla dessa områden är tillgängliga för intressanta studier av hur människor upplever riskerna och agerar i förhållande till dem. Se min hemsida här.


Referens

Stokols, D., Misra, S., Runnerstrom, M. G., & Hipp, J. A. (2009). Psychology in an age of ecological crisis: From personal angst to collective action. American Psychologist, 64(3), 181-193.

Den stora ego-trippen

Debatten om bonusarna till chefer inom både privat och offentlig sektor blir allt häftigare. Ingen kan väl förneka att de ekonomiska förmåner som det handlar om är obegripligt stora, jämfört med vad alla andra i samhället tjänar. Spannet mellan arbetarlöner och chefslöner har ökat de senaste decennierna, kanske i efterföljd till lönestrukturerna i USA och Storbritannien. Många har ett hårt och krävande jobb, och gör fantastiska insatser, utan att få mer än en liten bråkdel av de löner, pensioner och bonusar som går till vissa chefer och finansanalytiker. Det verkar både irrationellt och stötande. Varför har det blivit så här? Och varför fortsätter det?

Det finns några argument som brukar föras fram i debatten som försvar. Det sägs, nu senast av Ericsson-chefen Carl-Henrik Svanberg, att de personer det handlar om är ”tävlingsmänniskor” som blir speciellt stimulerade av möjligheten till (gigantiska) bonusar. Finns det verkligen människor som kräver så enorm ekonomisk stimulans för att jobba hårt? Ingen har visat det. Det är sant att ekonomiska belöningar på rimlig nivå kan fungera motiverande. Av det kan man inte dra den slutsatsen att vissa människor måste ha 1000 gånger mera för att ”stimuleras”. Och skulle så mot förmodan vara fallet förstår jag inte varför just de ska ha toppjobben. Det finns säkert många som är lika bra eller bättre på att leda företag och som inte har så avvikande besatthet med pengar.

Ett annat argument går ut på att cheferna är personer som har enorm och unik kompetens – man måste ha just dem, annars går de till utlandet, sägs det. Men det finns ytterst få exempel på att ”utlandet” skulle vara intresserat av att rekrytera svenska företagsledare. De har redan gott om egna kapabla personer. Språk- och kulturskillnader gör att det är uppförsbacke för företagsledare att jobba utomlands. Kunskaperna i engelska som vi skryter över är kraftigt överskattade. Chefen för ett stort svenskt företag sa på en konferens nyligen ”Vårt koncernspråk är dålig engelska”. Det var insiktsfullt.

Det där med unik kompetens är en myt. Vad skulle den bestå i? Intelligens? Men cheferna är nog inga snillen och blivande Nobelpristagare. De är säkert i många fall intelligenta människor men inga ”superstars”. Men personligheten i övrigt? Är de extremt socialt skickliga, har de enormt hög emotionell intelligens och flexibilitet? Nja, fråga deras medarbetare mellan skål och vägg. Det klagas mycket ofta på chefernas sociala intelligens, deras empati och deras personlighetsfungerande i övrigt, när de inte hör på. Det som personer med skyhöga löner är bra på är att förhandla sig till egna förmåner, och ge ett intryck av att vara unikt kompetenta, kanske oersättliga.

Märkligt omfattas den här myten om kompetensen av många, även fackliga företrädare. Wanja Lundby-Wedin har visserligen gått hårt ut mot bonusar men hon tycks samtidigt acceptera att det behöva extra höga löner för att rekrytera extremt duktiga personer till chefsjobb. Och hon tycks tro att det är det som man gör, inte bara att man gynnar medlemmarna av en liten camarilla, som håller varandra om ryggen. Sura reaktioner från styrelser och t ex AP-fonderna tycks tyda på att man helt och hållet tror på myten om den unika kompetensen. Det talas om att ”skydda företagen”, och det kräver att man kan använda extrema ekonomiska incitament för cheferna, sägs det.

Men varför vill cheferna ha så mycket pengar? Är det bara girighet det handlar om? Man kan leva ett gott liv i Sverige på mycket lägre lön, och är man en mycket upptagen person har man ändå inte tid att njuta av det flotta sommarstället, poolen och yachten. Vad man däremot aldrig kan få nog av är bekräftelsen av det egna egot: tjänar man 10 miljoner om året är det ett ”bevis” på hur framstående och unik man är. Pengarna höjer självkänslan och det känns härligt. Men man kan aldrig få nog, eftersom man jämför sig med andra i samma ”krets”, för att använda en term som Elmehagen, den tidigare chefen för AMF använt sig ofta av. Han talade i TV om att hans lön på 4 miljoner visserligen var en bra lön, men inte så mycket ”i den här kretsen”. Det var avslöjande. Det var jämförelsen med andra företagsledare som var det viktiga, inte pengarna i sig. Eftersom dessa löner är offentliga är det lätt att jämföra. Finner man att man ligger ”i det lägre intervallet” går man förstås till sin ordförande och klagar. Och ordföranden lyssnar och styrelsen klubbar sedan beslut som framställs som nödvändiga, för att man ska behålla en unik kompetens. Ingen tycks våga fråga vari denna kompetens egentligen består och varför den är så unik. Kejsarens nya kläder?

Det finns ingen forskning som visat att löner, pensioner och bonusar till chefer är nödvändiga eller ens gynnsamma för företagen. Ett företags framgång bestäms av många faktorer och många av dem kan inte företagets ledning påverka. Däremot är det lätt att inse att extrema belöningar till chefer är demoraliserande för övriga anställda, som får vara nöjda med så mycket mindre, och som dagligen ser att chefernas insatser är marginella eller ännu sämre.

Extrema ekonomiska belöningar kan ha många andra negativa effekter. Det kan lätt bli en ensidig inriktning på den egna belöningen, och den behöver inte alls gynna företaget. De flesta belöningssystem kan manipuleras på ett eller annat sätt, av dem som sitter i ledningen. Forskning visar också att externa belöningar tenderar att minska kreativiteten och det inneboende intresset för en verksamhet. Jag är övertygad om att det företagen behöver är kreativa och starkt intresserade chefer, inte personer med ensidig inriktning på den egna lönen och chansen till andra ego-förstärkande förmåner, som att ha tillgång till egna flygplan. (Volvo köper tydligen nu två sådana direktörsflygplan, för 850 miljoner, mitt i den stora krisen).

I bonusdebatten har många pekat på det orimliga i de rörliga belöningarna, men samtidigt har man glömt andra aspekter på lönesystemen för chefer. Om bonusarna tas bort måste man öka grundlönen, har det sagts? Varför det? Svaret är förstås en hänvisning till unik kompetens. Men som jag visat ovan finns inget stöd för den tanken, det är en myt som det handlar om. Man kan troligen få mycket bra chefer till rimligare löner, om man breddar rekryteringsbasen till att omfatta även kvinnor, yngre personer och invandrare. Och debatten måste ta upp hela belöningssystemet, inte bara bonusdelen, även pensionerna och inte minst pensionsåldern. Varför förväntas ett vårdbiträde orka jobba flera år längre än en VD? Vem har det hårdaste jobbet?


Forskning


Vad beror ett företags resultat på, enligt olika grupper av anställda, inklusive ledningen? Vad upplevs som rimliga löner? Vad händer om uppfattningen att det finns orimliga löneskillnader cementeras i ett företag?

Varifrån kommer mina värderingar?

Attityder och värderingar brukar vara tämligen fixerade omkring 20-årsåldern. Förändringar kan visserligen ske när som helst, men det är ganska ovanligt att man ändrar sig i grunden. Men varifrån kommer värderingarna under uppväxttiden?

Föräldrarna, särskilt modern, har stor betydelse för de yngsta men i tonåren tar kamratgruppen över. Det finns förstås andra faktorer som också kan ha stor betydelse. I mitt fall var det nog tidningsläsande. Vi hade DN under 50-talet när jag var tonåring, och jag läste gärna Tingstens ledare och andra artiklar av honom. Han var ju som bekant en man med starka åsikter och stor förmåga att argumentera för dem. Han skrädde inte orden när det gällde kritik av kommunismen och Sovjetunionen och de förtryckarsamhällen som Stalinregimen skapat. Han hade inget överseende med svenska politiker och intellektuella som helst blundade för tyranniet och förtrycket eller, som i likhet med Östen Undén (utrikesminister) ansåg att Sovjet var en rättsstat. Även andra ledande socialdemokrater såg gärna något positivt hos Stalin och hans hantlangare, som t ex Tage Erlander i hans berömda radiotal efter Stalins död 1953.

Tingsten ansåg att vi och övriga Europa var hotade av Sovjet och att det var bara USA som garanterade vår frihet. Därför propagerade han för medlemskap i NATO och svenska kärnvapen.

Tingsten var like mycket emot alla sorters ofria samhällen, oavsett om det handlade om kommunism eller fascism. Han var för demokrati och frihet - i ordens normala betydelse, inte i den korrupta mening som propagandan gärna lade in i dem.

Man kan läsa många av Tingstens artiklar i samlingsvolymen "Tyranniet begär förtroende". De känns bekanta när jag läser om dem idag. Det är också slående hur aktuella de är i den meningen att dagens debatt och konflikter har en sorts strukturell likhet med kalla kriget.

Jag tror alltså att Tingstens syn på de totalitära politiska systemen påverkade mig, och jag delar den fortfarande. Men det beror naturligtvis på att han hade rätt, inte på att han var en auktoritet. Kommunismen var och är en förtryckarlära. Problemet är att förklara varför socialdemokrater och många intellektuella faller i farstun för regimer som de röda khmererna på 70-talet, Kuba, Iran och Maos Kina. Avsky för USA och västerländska begrepp som (verklig) demokrati och marknadsekonomi verkar driva tänkandet. Och blindheten kan vara total. Tingstens efterträdare på DN, Olof Lagercrantz, tog starkt avstånd från sin förre chef och vän och var likgiltig inför de värderingar (demokrati och frihet) som denne kämpat så hårt för. I Kina var han 1970 och såg bara positiva förhållanden. Han svalde all propaganda som han matades med av sina värdar och tycktes inte ha förstått något av det brutala kaos som Mao skapat och kallade kulturrevolution. Om Tingsten hade något att säga till om när det gällde efterträdare måste han ha totalt felbedömt Lagercrantz, som visade sig vara en förnekare av förtryck och tyranni så länge den hade rätt politisk färg (röd).