Belöningar - ekonomiska och andra

Människor påverkas av ekonomiska belönignar och bestraffningar, men saken är mera komplicerad än så. Vi har många motiv förutom den rent ekonomiska motiv, vill hjälpa andra och känna att vi är moraliskt acceptabla medborgare. Det är svårt att inkludera alla dessa psykologiska dimensioner i traditionell ekonomisk teori och forskning och ekonomer bortser gärna från dem. Psykologi är väl något helt annat än ekonomi, och har ekonomiskt beteende något att göra med psykologiska fenomen? Svaret är att mer och mer forskning visar hur viktigt det är med en mera nyanserad och mångdimensionell syn på ekonomiskt beteende, låt vara att det inte leder till eleganta ekonomiska modeller för dem som arbetar med dessa mänskilga realiteter. Alltså: för den som vill veta hur det faktiskt ligger till med beteende finns ingen annan utväg än att studera det, utan förutfattade meningar om hur "vetenskap" måste se ut. Bowles (2008) ger i veckans nummer av Science en utnärkt översikt av experimentell forskning som visar att ekonomiska incitament kan underminera beteendet genom att de överskuggar och dominerar över moral, etik och även geniunt intresse. Ensidig inriktning på traditionella ekonomiska modeller och belöningar leder alltså inte bara till ofullständig förståelse av beteendet, det kan också leda till rent destruktiva konsekvenser.

Vår svenska moderatledda regering tycks domineras av en enkel form av ekonomisk simplism. Bara folk får lite mer i plånboken så är de nöjda - eller? Det är en gigantisk politisk inkompetens som sitter i högsätet. Människor är mycket mera mångdimensionella än så. Socialdemokraterna har i alla år visat god förståelse för hur väljarna tänker. (Göran Perssons arrogans var det stora undantaget). De behöver nu bara sitta och småleende se på när regeringen gör självmål efter självmål. Den som struntar i hur väljarna tänker utan satsar på ekonomisk teori kommer inte att bli omvald. Tråkigt för alla som gärna ser att borgerliga partier får chansen. Men det tycks vara oundviktigt. Se dagens utmärkta ledare i Svenska Dagbladet om "Moderata kamikazepiloter".


Referens
Bowles, S. (2008). Policies designed for self-interested citizens may undermine "the moral sentiments": evidence from economic experiments. Science, 320(20 June), 1605-1609.

Mera om FRA-lagen

Till stor politisk kostnad har vi nu fått ett system för elektornisk övervakning. Frågan är vad det är värt. Kommer man att kunna snabbt knäcka mail som krypterats med sofistikerade krypteringsprogram? Kommer man att genomskåda mail som använder kodsystem och alls inte talar om brottsliga handlingar i klartext? (Kommer någon ännu ihåg hur avlyssnade kurder talade om "bröllop" vilket Hans Holmer och hans team tolkade som "mord"?). Hur många pårsoner måste vara på plats för att tillräckligt snabbt kunna få fram information som kan leda till att brott förhindras? Hur många av dem behärskar de språk som kan bli aktuella?

Ett förslag: pröva systemet med ett litet experiment. Gör det svårt för systemet, inte lätt. Meningen är inte att skapa PR utan att se om det verkligen fungerar, testa under svåra villkor. (Bra allmän princip). Skicka t ex påhittade terroristplaner natten mellan lördag och söndag (kanske några av FRA:s personal inte jobbar just då?) där ett attentat mot Rosenbad planeras till klockan 10 förmiddagen på söndagen, med självmordsbombare och allt. Skicka det i klartext på svenska, krypterat med några olika krypteringssystem av olika sofistikeringsgrad, samt på ett 10-tal lite knepiga språk och för alldel också på engelska. Gärna också med lite koder där t ex bomber kallas för blombuketter. Det här experimentet borde myndigheten eller SÄPO själv göra, tycker jag. Det skulle vara mycket intressant att få reda på resultatet. Hur stor är chansen att meddelandet inte upptäcks i tid? Om den är, vilket jag tror, mycket stor: vad ska vi ha systemet till, egentligen? Vad skulle krävas för att vara någotlunda säkra på att verkligen i tid upptäcka brottsplaner? Är det en kostnad som vi är beredda att ta? Hur mycket större hot mot integriteten krävs för att systemet ska bli effektivt och inte bara ett slag i luften?

Sedan har vi frågor som har att göra med e-post eller andra sätt att kommunicera på Internet. Man behöver inte skicka mail. Och även om man gör det kan man se till att avsändare och mottagare inte går att spåra. Allt det här är enkelt och elementärt, så enkelt att t o m jag som långtifrån är expert på dessa ting begriper det eller kan lära mig på en kvart.

Obamapsykologi

Barrack Obama är ett fascinerande politisk-psykologiskt fenomen, och ett skrämmande sådant. En helt färsk senator seglar upp och vinner över Hillary Clinton, som setts som en närmast självklar presidentkandidat för demokraterna. Är det för att hon är kvinna, som många tror? Knappast. Obama har skapat en närmast religiös anda kring sin karismatiska person. Han uppmuntrar och underblåser den. Se detta citat:

In January, he told Dartmouth students that they will know to vote for him because "... a light will shine through that window, a beam of light will come down upon you, you will experience an epiphany, and you will suddenly realize that you must go to the polls and vote for Barack."

Ett annat citat:

...the moment when we began to provide care for the sick and good jobs to the jobless; this was the moment when the rise of the oceans began to slow and our planet began to heal,

I god fräslningsmötesstil rapporteras att deltagare i hans massmöten svimmar av hänförelse:

Much has been made of the religious tenor of Barack Obama's presidential campaign. Reports of women weeping and swooning - even of an audience applauding when The One cleared his proboscis (blew his nose for you mortals) - have become frequent events in the heavenly realm of Obi-Wan Obama. His rhetoric, meanwhile, drips with hints of resurrection, redemption and second comings. "We are the ones we've been waiting for," he said on Super Tuesday night. And his people were glad.

"And then there's the fainting: At speech after speech, it seems, ladies swoon merely from being in his presence. There hasn't been this orgy of public fainting since Frank Sinatra or, perhaps, the Beatles. The fact that this whole thing may be the work of one or two determined fans, doesn't seem to affect some people's belief that it is right and appropriate that women are literally knocked flat on their butts by his aura."

Detta räcker väl för att visa på de enormt starka emotionella reaktionerna. Det är dessutom väl belagt i modern politisk psykologi att de emotionella reaktionerna på politiker, t ex presidentkandidater, är enormt viktiga och betyder mer än deras politiska idéer. Obama klarar sig ju bra med några få oerhört enkla idéer som kretsar kring "change" och "hope". Så enkelt. Och så skrämmande. Och så välbekant från historien.

Citaten ovan är hämtade från bloggen Obama watch, som dagligen ger bra täckning av den kritiska debatten om Obama. Se:
http://obamology.blogspot.com/feeds/posts/default

FRA-lagen

Kritiken av lagförslaget om avlyssning och registrering handlar om integritetsfrågorna, som är viktiga nog, men det finns en annan aspekt som kommit i skymundan. Hur ska man kunna få nytta av den väldiga informationsmängden, för att förhindra terrorbrott eller spåra brottslingar? Människor är inte särskilt bra på att hantera stora informationsmängder. Forskningen visar att även experter har problem med den saken. När informationen ökar utöver en ganska blygsam nivå blir vi osäkra och inkonsistenta, och olika experter kommer till olika slutsatser. Det är också troligt att informationen blir allt mindre värdefull ju mera vi samlar in. Datortekniken gör det enkelt att samla på sig enorma mängder information, och den tycks vara en frestelse som politikerna, av olika färg och i alla länder, bara inte kan säga nej till. Historiska exempel saknas inte. Stasi i Östtyskland byggde upp en enorm dokumentsamling om enskilda medborgare, till vad nytta kan man undra med tanke på att systemet ändå kollapsade så snart ryssarna signalerat att de inte skulle använda våld mot opponenter. Ett annat exempel: Hans Holmer och hans stab fick obegränsade möjligheter att samla information i sökandet efter Palmes mördare. Sedan fortsatte man att samla information år efter år. Nu lär det finnas ett berg av data och dokument. Någonstans där finns kanske nyckeln - men vem kan hitta den? Man kan också fråga sig vilka presumtiva brottslingar som använder avslöjande ord i sina e-postbrev. Säkert inte de farligaste och mest förslagna. Och vilka språk använder de? Vad kostar det att göra översättningar? Hur snabbt och hur korrekt?

Är vi alltför säkra på vår sak - eller är det tvärtom?

Är vi alltför säkra på att vi vet det rätta svaret på frågor eller har fattat rätt beslut? Det kan tyckas så utifrån omfattande forskning sedan 70-talet som anses ha visat just det, fenomenet over-conficence. Saken är emellertid mera komplicerad än så. Effekten är olika för lätta och svåra uppgifter och beroende av om vi bedömer prestationen i absolut mening eller i förhållande till vad vi tror andra presterar. Moore och Healy (2008) benar ut dessa problem i en aktuell artikel. Överkonfidensens historia är ännu ett exempel på att forskarna har varit för tidigt ute med generaliseringar från enkla experiment till vardagslivet och "skarpt läge". Man drar analogislut från experimentet och inser inte att resultatet kan vara starkt beoende av uppläggningen av experimentet, t ex om om bedömningen av prestationen var absolut eller jämförande. Forskarna och de som sprider deras resultat är alltför snara att se praktiska konsekvenser och glömmer att många faktorer som de inte kontrollerat, undersökt eller ens tänkt på, kan vara av avgörande betydelse.



Referens
Moore, D. A., & Healy, P. J. (2008). The Trouble With Overconfidence. Psychological Review, 115, 502-517.

Dramatens misslyckanden

Publiken sviker Dramaten, visas idag i en intressant DN-artikel , men den säger inte varför. Det är märkligt att landets främsta scen och bästa skådespelare inte kan dra in publik. Jag har själv tappat lusten att gå eftersom jag upplever att man krampaktigt jagar efter att vara originell och "nyskapande" i stället för att skapa fungerande teater. Man verkar underkänna publikens intresse av traditionell teater och tro att publiken vill ha nya och "häftiga" produktioner som är uppkok på klassikerna, inte klassikerna själva. Det är som om Bonniers skulle sätta några ungdomar på att skriva om Strindbergs böcker för att "passa vår tid". Detta alltså som ett förslag till förklaring. Ett annat är knutet till storsatsning på ny inhemsk dramatik av t ex Lucas Svensson: långa och sövande politisk-filosofiska haranger. Intressant att den nya dramatiken som får pris i USA och drar stor publik där inte intresserar Dramaten utan ges på lilla privatteatern Playhouse vid Östermalmstorg. Där görs ett suveränt jobb. Andra privatteatrar är också väldigt bra, ibland. Varför får de inte sätta upp sina produktioner på Dramatens scener? Gör som med Banverket och SJ. Hyr ut scenerna till fria grupper och låt Dramatens gäng tävla på en öppen marknad om vem som bäst kan använda resurserna. Efter att ha sett Trollflöjten på en liten källarteater och diverse misslyckanden på Kungliga Operan tror jag detsamma kunde prövas även där.

Är konservativa lyckligast? Varför?

Forskning i USA har visat på stora skillnader i upplevd lycka mellan konservativa och "liberals" (ungefär detsamma som svenska vänstern). Liknande resultat finns i andra länder. Den första förklaringen man tänker på är att det är demografiska data som är orsaken. Kopnservativa kanske helt enkelt har bättre ekonomi? Men den typen av förklaring räcker inte. Det finns andra faktorer med i spelet. Vänsterns folk är mera bekymrade över bristande jämlikhet, de tycks känna starkare för dem som har det svårt. De konservativa bryr sig mindre och hittar förklaringar till bristande jämlikhet som hjälper dem att inte behöva känna skuld eller bekymra sig. Det gör att de kan leva ett lyckligare och mera bekymmersfritt liv. Vem som har rätt är förstås en annan fråga. Det är sympatiskt att bry sig om hur andra har det men vänsterns recept för att lösa fattigdomens problem har ofta gjort dem ännu värre, se bara på den aktuella debatten om biståndet (bra essä i DN igår om den saken).

Napier, L., & Jost, J. T. (2008). Why Are Conservatives Happier Than Liberals? Psychological Science, 19(6), 565-572.

Kreativ skrivövning, tema dräktig elefant

Uppgift: skriv en novell om en dräktig elefant. Novellen följer nedan. Efter den mina reflektioner om hur det gick till att skriva.

Se http://www.dynam-it.com/lennart/pdf/AN%20ELEPHANT%20CALLED%20SHEENA.pdf

Eget och andras beteende

En klassiker inom socialpsykologin är tesen om det fundamentala attributionsfelet (Jones & Nisbett, 1970-71). Omfattande forskning har visat att vi tenderar att förklara det egna beteendet som en anpassning till omständigheterna, medan andras beteende ses som ett uttryck för deras mer eller mindre permanenta personlighetsdrag. I veckans nummer av Science sammanfattas denna forskning av Emily Pronin (Pronin, 2008) i en utmärkt artikel. Attributionsfelet anses bero på att vi har tillgång till olika sorters information för egen del och för andra. För egen del har vi tillgång till tankar och känslor men för andra är det beteendet som vi kan observera. Det leder till en mängd konsekvenser, bl a till svårigheter att kommunicera våra avsikter. Det är ju beteendet som andra kan se och har som grund för sina slutsatser om oss, inte våra känslor och avsikter. Vi är också tämligen omedvetna om många av de faktorer som påverkar oss starkt, t ex konformitet. Vi frestas att tro att vi är objektiva och realistiska medan vi i själva verket är önsketänkare – subjektivismen förlägger vi till andra. Andra kan göra fel och ta risker – inte vi. En intressant fråga är om kunskap om denna starka och allmänmänskliga tendens kan minska dess betydelse. Kan vi t ex lära oss att kommunicera bättre genom tala mera om våra känslor och om vad vi syftar till? En hake med detta är att det trots allt kan vara en bra idé att se mera till resultat i beteendet än till vackra föresatser. En annan hake är att det kan ta emot att lämna ut sig själv på det sättet. En tredje är att det skulle verka självupptaget och tråka ut lyssnarna, som säkert är mera intresserade av sina egna känslor än av mina, självupptagna som de är.

Referenser
Jones, E. E., & Nisbett, R. E. (1970-71). The actor and the observer: divergent perceptions of the cause of behavior. In E. E. Jones, D. Kanouse, H. H. Kelley, R. E. Nisbett, S. Valins & B. Weiner (Eds.), Attribution: Perceiving the causes of behavior. Morristown, NJ: General Learning Press.
Pronin, E. (2008). How we see others and how we see ourselves. Science, 320(30 May), 1177-1180.