Är kreativt tänkande "vanlig problemlösning"?

De flesta är överens om att kreativt tänkande är en mycket viktig faktor bakom forskningens, kulturens och näringslivets utveckling. Men just vad kreativitet egentligen är och vad som stimulerar den är man mindre överens om. Det finns utbredda föreställningar om kreativitet som något mystiskt och otillgängligt, något man kan ha fått med sina gener eller från högre makter. Trots allt tal om vikten av kreativitet står vi nästan hjälplösa inför frågan hur den ska stimuleras och hur utbildningssystemet ska kunna bygga upp kring kreativt tänkande och inte enkel förmedling av fakta. Det är bekymmer som har funnits mycket länge, och som är lika aktuella idag som för 50 eller 100 år sedan. Det är emellertid inte alldeles hopplöst att förstå kreativiteten och nyligen har ett par böcker publicerats som sammanfattar forskningen på området.

Det finns kreativa idéer i stort och smått, sådana som ger Nobelpris och sådana som leder till en lyckad julfest med firman. Forskarna inom området har mest sysslat med insatser av er av den förra typen, låt vara att det ofta inte handlar om riktigt den upphöjda nivån. I en bok av Keith Sawyer tar författaren den utgångspunkten (Sawyer, 2006). Han behandlar kreativitet som något nytt och nyttigt och behandlar i sin bok många intressanta insatser, såväl inom vetenskap, konst, litteratur som musik. Sawyers bok är också ovanlig på det sättet att han behandlar populärkultur, inte bara den traditionella finkulturen. Beatles får lika mycket utrymme som Mozart.

Sawyer driver en tes, nämligen att kreativa insatser huvudsakligen är kollektiva produkter och att de är starkt påverkade av den kultur som verksamheten bedrivs inom. Han är mycket angelägen om att tona ner individernas betydelse. Sawyer söker stöd för sin tes om det kollektiva skapandet i fallstudier, t ex TS Eliots dikt ”The Waste Land”, som blev hans genombrott som poet vid ung ålder. Dikten reviderades grundligt och skrevs delvis om av Ezra Pound. Men det är bara ett fall av tusentals möjliga. Hur många framstående författare har bara skrivit delar av sina egna verk? Den frågan tar Sawyer inte upp.

Sawyers arbete står stark kontrast mot en annan aktuell bok som behandlar kreativitetens psykologi, av Robert Weisberg (2006). Den är betydligt omfångsrikare och ger inträngande teoretiska analyser av frågeställningarna. Sawyer framstår i en jämförelse som ganska ytlig. Det är väl knappast någon som inte tror att kreativa insatser ofta sker i grupp. Att kultur och tidsanda har betydelse för vad kreativa individer sysslar med är också självklart. Var och en har ju att verka i sin tid, med de problem som då finns, och de möjligheter som erbjuds genom de ständigt pågående sociala, kulturella och vetenskapliga förändringarna. Samtidigt verkar det överdrivet att som Sawyer polemisera mot individernas betydelse. Till syvende och sidst är det ju individer som gör det kreativa arbetet, som skapar och utvecklar idéer. Samspelet mellan individer i kreativa grupper är i sig en fascinerande frågeställning, alldeles för viktig för att svepa in i en dimma av polemik. Samspelet i en grupp kan både stimulera och hämma kreativitet.

Weisberg har skrivit en volym som imponerar i sin breda avtäckning och kritiska diskussion av forskningen på området. Men det betyder inte att allt är gott och väl med Weisbergs bok. Låt oss börja med definitionen av kreativitet. Weisberg accepterar inte att något måste vara nyttigt eller värdefullt för att räknas som kreativt. Enligt honom är det tämligen godtyckligt vad som bedöms som värdefullt, och det kan skifta över tid. En kreativ idé är i stället något nytt som skapats med just den avsikten. Om det är nyttigt eller värdefullt är ovidkommande. Problemet med den definitionen är att den är för bred. Det är hur enkelt som helst att skapa något fullständigt nytt. Ingen torde tidigare i mänsklighetens historia ha formulerat denna mening: ”Lokomotivet log vänligt mot flickan som just förvandlats till ett smultron”. Kreativt enligt Weisbergs definition, men tämligen värdelöst! Det finns massor av originella idéer som är ointressanta för alla utom upphovsmannen, Härtill kommer att Weisberg, liksom Sawyer, i själva verket inte är intresserad av kreativitet i liten skala (eller av originella banaliteter) utan inriktar sig på de stora insatserna, och på inträngande experimentell analys av lösningen av svåra problem.

Weisbergs definition av kreativitet är förbryllande. Varför förneka att något måste vara av värde för att kallas kreativt? De skäl han anger är inte övertygande. Troligare är att det handlar om att han vill behålla kreativitet som fenomen inom psykologins domän. Värde är något som ligger utanför individen och beror på hur hans eller hennes insats passar in i ett vidare socialt, ekonomiskt eller kulturell sammanhang. Studiet av kreativitet kan därmed inte bli enbart psykologiskt, det måste bli tvärvetenskapligt. Sawyer har lyckats betydligt bättre än Weisberg med analys på den nivån.

Weisbergs ovanliga definition av kreativitet är bara början på en lång resa in i hans mycket personliga analyser av forskningen. Han är inriktad individernas tänkande och han försöker vissa att kreativa processer inte skiljer sig från vanlig, medveten problemlösning. Ett exempel är hans analys av inkubation-illumination. Med början i den franske matematikern Poincaré, verksam i början av 1900-talet, har många beskrivit den kreativa processen som till stor del omedveten. När man kört fast i en problemlösning lämnar man den för annan verksamhet, den går in i en inkubationsfas. Den bearbetas där omedvetet och efter en tid dyker lösningen upp i medvetandet: en illumination, som ofta förekommer tillsammans med en aha-upplevelse och en känsla av insikt. Det är alltså inte alls frågan om ”vanlig problemlösning”. Många forskare har bekräftat att de haft liknande upplevelser. Weisberg är tveksam till värdet av sådana rapporter. I experimentella undersökningar kan man inte bekräfta dem.

Men viktigare än frågan om inkubationen faktiskt förekommer är att fråga om det är en bra idé att lämna ett arbete åt sidan när man stött på ett svårt problem, i förhoppning om att det ska lösas med hjälp av undermedvetna processer. Risken är stor att inget händer. Det är i arbetet med problemen som man löser dem. Så här lär Newton ha besvarat frågan hur han kunde lösa stora vetenskapliga problem: ”Genom att ständigt tänka på dem”. Inkubationstesen är den lates ursäkt.

Tanken att kreativt tänkande ”bara” är vanlig problemlösning leder inte långt. Intervjuer med Nobelpristagare visar på vikten av intuition och känslor, inte bara på hög intellektuell förmåga (Shavinina, 2004). Att hitta fruktbara problem är något annat än att lösa dem. Visserligen kan man säga att problemdefinition (”problem finding”) är en lösning av mera allmänna problem av typen att göra karriär utan att man riktigt vet hur. Men det är dåligt definierade problem som kräver en annan typ av insats än lösningen av givna och definierade problem. I konst och litteratur ställs artisten ofta den situationen, och forskaren gör det också i den mån han eller hon inte arbetar inom ett strikt definierad paradigm där forskningsproblemen och metoderna är från början givna. För många doktorander är det stora problemet att hitta problemet. Om de inte vill acceptera en färdig problemdefinition från sin handledare, förstås. Weisberg vill inte gärna acceptera att det skulle vara olika processer bakom lösningen av de två olika typerna av problem.

Trots sin inriktning på individuella processer vill Weisberg inte acceptera att personligheten har stor betydelse för kreativitet. Det gör inte heller Sawyer, som ju avvisar individens betydelse i stort. Denna diskussion handlar till stor del om begreppet divergent tänkande, introducerat av Guilford 1950 (1950). Idén var enkel: en kreativ person kan producera många idéer som förslag till lösningar av ett problem. Chansen ökar att man löser problemet om man har många idéer. Kvalitet och kvantitet går samman. Den som har många idéer har också många bra idéer, även om en del är dåliga. Guilford konstruerade test med tidsbegränsade uppgifter av typen: ”Skriv ner alla sätt man kan envärda en tegelsten på. Du har 2 minuter på dig”. Det går att konstruera tillförlitliga sådana test på förmågan till divergent tänkande. Men är det en generell förmåga? Har sådana test prognosförmåga till arbetslivet? Både Sawyer och Weisberg svarar nej på båda frågorna, men på bräckliga grunder. Det finns en hel del forskning om divergent tänkande som tyder på att dessa test har ett visst prognosvärde, se t ex Scratchley och Hakstian (2000-2001). Test på divergent tänkande samvarierar dessutom starkt med test på faktorn intellektuell öppenhet, som är av de grundläggande 5 faktorerna i den moderna personlighetspsykologin, och med en positiv inställning till och intresse för skapande aktiviteter. Men generaliteten kan betvivlas. Man kan inte få många och intressanta idéer inom ett område där man har små kunskaper.

Av de många myterna om kreativitet finns det en som har en lång historia: påståendet att kreativitet och mental sjukdom hänger ihop. Modern forskning visar att det inte finns mycket stöd för den tesen. Möjligen kan det finnas en genetisk grund som visar sig i att släktingar till schizofrena har en kreativitet som ligger något över genomsnittet. Men det handlar om en liten effekt som inte har något större praktiskt intresse. Inom det normalpsykologiska fältet har man dock hittat vissa egenskaper som ofta utmärker särskilt kreativa personer: självförtroende på gränsen till arrogans och risktagande. Ingen nämnvärd respekt för normer och konventioner. Otåliga med medelmåttor. Det är människor som har lätt att bli starkt intresserade av många olika frågor. I själva verket är intresset, och uppmuntran från omvärlden, en nyckel till att förstå att de ägnar så mycket tid som de gör till sin verksamhet. Det är i sin tur troligen tiden som är förklaringen till stor framgång. Det tar minst 10 år av intensiv verksamhet och målmedveten övning att uppnå stor framgång. Inga geniala idéer springer fram i fix och färdig form, detta är en av de många myterna om kreativiteten., spridd av litteratur och filmer som ”Amadeus”, där Mozart påstås ha kunnat skriva sin musik i fix och färdig form, utan omarbetningar.

Kan man träna upp sin kreativitet? Ja och nej. Det är troligen inte möjligt att träna sig till att bli en mera kreativ person, trots alla påståenden om den saken inom konsultvärlden. Däremot kan alla lära sig metoder med vars hjälp det ofta är möjligt att komma på kreativa lösningar på problem. Det har varit känt sedan Osborn på 50-talet introducerade brainstorming. Brainstorming går ut på att man i en grupp genererar så mycket idéer som möjligt och håller inne med kritik till en senare fas. De Bono, och många i hans efterföljd, och byggt vidare på den tanken och skapat en mängd tekniker för att stimulera till kreativt nytänkande, tekniker som ofta fungerar alldeles utmärkt. Märkligt nog har varken Sawyer eller Weisberg något att säga om denna tradition, kanske för att den mest används för kreativitet av mera vardagligt slag, inte för stora vetenskapliga eller konstnärliga genombrott. Det är synd, för De Bono-traditionen har verkligen vara till stor praktisk nytta. En stor poäng med den är att alla kan vara kreativa. De flesta upptäcker sin slumrande kreativa förmåga först när de får tillgång till sådana tekniker. De som är spontant kreativa är få.

Vilken slutsats kan dras om huvudteserna i de två böckerna? Sawyers test om kreativitet som en kollektivt och kulturellt förankrad aktivitet verkar självklar och behöver inte, som han gör, sättas i motsats till en förankring i individerna. Det är ju dessa som verkar, ibland ensamma och ibland i grupp, och alltid i sitt kulturella sammanhang. Weisbergs insats är mycket tyngre. Han ägnar sina 600 sidor åt en genomtänkt argumentation för tesen att kreativt tänkande är ”ordinär problemlösning”. Den motsatta ståndpunkten är att det handlar om omedvetna processer och plötslig insikt. Men det är, trots Weisbergs ingående analyser, givet att problemlösning förutsätter att man skapar förslag till lösningar av problemet. Sådana förslag kommer genom processer som inte i sig är medvetet styrda, även om vi kan konstruera en situation som stimulerar dem. Alltså: både individuellt och kollektivt, både medvetet och omedvetet. Jag hoppas nästa bok om kreativitet är mindre polemisk än dessa två.


Referenser

Guilford, J. P. (1950). Creativity. American Psychologist, 5, 444-454.
Sawyer, R. K. (2006). Explaining creativity. The science of human innovation. New York: Oxford University Press.
Scratchley, L. S., & Hakstian, A. R. (2000-2001). The measurement and prediction of managerial creativity. Creativity Research Journal, 13, 367-384.
Shavinina, L. V. (2004). Explaining high abilities of Nobel laureates. High Ability Studies, 15, 243-254.
Weisberg, R. W. (2006). Creativity. Understanding innovation in problem solving, science, invention and the arts. New York: Wiley.