Alla nya idéer är inte kreativa

Den som besöker teatrar eller konstutställningar eller läser nyutkommen litteratur slås av mångfalden av originella och bisarra infall. I våras hade Bonniers konsthall en utställning med bidrag av elever från konstskolor runt i landet. Man hade valt ut de mest lovande och om deras produktion skrivit en synnerligen djupsinnig och i stort sett obegriplig analys. Ett av de storslagna konstverken bestod av en öppnad flyttkartong innehållande skitiga gympadojor och en gammal t-shirt. Djupt. Hade något att göra med ”jaget”.

På Operan häromdagen såg jag Glűcks fantastiska opera Orfeus och Eurydike. Dansen på de saligas ängder stördes emellertid något av att somliga av älvorna var storvuxna män, iklädda samma tyllkjolar som damerna. Storartat? Den här sortens klåfingriga originalitet, i enlighet med ”någons” personliga agenda (gaykultur det här fallet, antar jag) låter man få fritt spelrum på institutionsteatrarna. Klassiska verk förstörs och publiken får finna sig. Dramatens aktuella uppsättning av Strindbergs Drömspel innehåller liknande klåfingriga påhitt.

Alla dessa bisarra idéer är i åtminstone vissa fall originella. Men man tycks inte ha insett att originalitet inte är detsamma som kreativitet. För att vara verkligt kreativ måste man ha åstadkommit något av värde. Det är just det som saknas. Resultatet blir bara att man gör slarvsylta av klassisk konst.