Henry Montgomery, professor em. i kognitiv psykologi vid Stockholms universitet, har publicerat ett intressant försök att förklara finanskrisen med psykologiska principer. Hans rapport ger en utmärkt översikt av forskningen om beslut och bedömningar, som ju har kommit fram till att det finns en mängd snedvridande faktorer som gör att mänskliga bedömningar inte är (tillräckligt) rationella. Det handlar om Kahneman och Tverskys berömda heuristiska principer, om överkonfidens och mycket annat. Han ger i ett särskilt kapitel en beskrivning av hur misslyckade konjunkturprognoserna var och påpekar att de är i det närmaste värdelösa som prognoser på ett års sikt eller längre.
I ett nötskal kan man säga att Montgomery menar att en rad psykologiska faktorer medverkade till att det kom att fattas irrationella beslut och att dessa, hos enskilda konsumenter och låntagare liksom hos institutioner, hade den sammantagna effekt som blev till värsta finanskrisen sedan 1930-talet. Och vilken konstruktiv slutsats kan man dra av detta? Montgomery tror inte så mycket på regleringar och lagstiftning, mera på att kommunikation mellan människor om investeringar och andra ekonomiska beslut ska öka kunskaperna och leda till rationellt handlande varigenom nya krascher kan undvikas.
Frågan är om hans analys träffar rätt just vad gäller denna kris. Den verkar passa in bättre på t ex IT-bubblan omkring år 2000, men den senaste krisen drevs ju ytterst fram av politiska beslut (i USA) som syftade till att ge ekonomiskt svaga grupper en chans att äga sin bostad och därigenom få del av den förväntade värdestegringen. Bankerna pressades därför till att ge högrisklån (subprime-lån), men de var inte sena att skicka riskerna vidare i komplicerade ”paket” av krediter som såldes över hela världen som penningmaskiner. Ratinginstitut var med på noterna och bedömde med hjälp av sofistikerade matematiska analyser att riskerna var små. Det var emellertid en tickande bomb som det handlade om eftersom låneräntorna enligt kontrakten skulle stiga kraftigt efter några år och snabbt nå en för låntagarna omöjlig nivå. Ingen matematisk analys i världen kunde ändra på detta enkla faktum, men den kunde bidra till att skapa och förstärka en utbredd tro på att allt var i sin ordning. Montgomerys analys understryker att krisen på den nivån eskalerades till följd av psykologiska faktorer på både grupp- och individnivå.
Hade då dessa låntagare handlat irrationellt? Knappast. De fick en unik chans till att äga sin bostad och hade skäl att tro att den skulle gå att sälja med vinst om räntorna blev för höga. I värsta fall kunde de bara promenera iväg från lånet efter att ha lämnat över fastigheten till banken. Många hade inte investerat nämnvärt mycket av egna pengar och gjorde alltså ingen ekonomisk förlust, även om det givetvis var bittert för dem. Inte heller bankerna hade handlat irrationellt. Politiska beslut hade tvingat fram dessa lån, som gick helt emot normala principer för banker, och de gjorde vad de kunde för att vältra över riskerna på andra. Inte vackert, men rationellt.
Min analys är att hela skeendet främst var irrationellt på den politiska nivån, där de beslut togs som skapade betingelserna för kraschen när fastighetsbubblan skulle komma att spricka. Därför är en psykologisk analys, hur intressant den än kan vara, inte primärt rätt diskurs för just denna kris, även om psykologin kastar ett ljus över skeendet. Att kommunikation och ökade kunskaper skulle göra att nya kriser kan komma att undvikas verkar vara lite av from förhoppning.
Referens
Montgomery, H. (2011). The financial crisis - lessons for Europe from Psychology. Stockholm: Swedish Institute for European Policy Studies. Klicka här.
Inlägg
2 kommentarer:
Visst kan den finansiella krisen förklaras utifrån en politisk analys. Den kan också förklaras i ekonomiska termer, vilket många redan har gjort. I min rapport försöket jag göra en psykologisk analys, utifrån såväl individuell som kollektiv nivå. Samspelet mellan så kallade bias på den individuella nivån och uppbyggandet av en gemensam illusorisk verklighetsbild på den kollektiva nivån sågs som en faktor som kan belysa krisens förlopp. Jag tror att alla medaktörer i krisen - politiker, ekonomer, finansfolk, husägare m.fl. - hjälptes åt att tillsammans att bygga upp den illusoriska verklighetsbilden. I den meningen fanns ett generellt bias på kollektiv nivå som belyser krisens uppkomst och förlopp. Detta hindrar inte att enskilda individer, t.ex. en enskild husägare, kunde göra rationella kalkyler för egen räkning. Detta hindrar inte heller att ekonomiska och politiska realiteter var viktiga för krisen. Vad en psykologisk analys kan tillföra är att belysa den enorma styrkan i krisen och även den snabba återhämtning som skedde efter krisen. Ponera att det varit en allmänt utbredd skepsis mot ogenomskådliga värdepapper, mot att konsensus är samma som sanning, mot idén att man använda sitt hus som en sedelpress, mot att man kan lita på att det ordnar sig när räntorna höjs m.m., då hade förmodligen krisen aldrig uppstått. Nu var det i stället tvärtom. ”Alla” trodde på det som senare visade sig vara en illusion, vilket förklarar den enorma intensiteten i krisen.
Henry Montgomery
Social validering var säkert en del av krisen/bubblan men man kan diskutera vad som skapade styrkan. Jag tror att det var politiska beslut, fattade i god avsikt men felaktiga, som ledde in i en situation där bankerna tvingades agera mot normala regler, vilket förstärkte fastighetsbubblan tills den brast när de höjda räntorna inte kunde betalas av de miljontals ekonomiskt svaga låntagare som det handlade om. Finansinstituten runt om i världen insåg inte vad som var på gång (de trodde mera på matematiska modeller än på sunt förnuft) och vilka enorma risker de tog innan det var för sent, och bankerna panikbromsade kreditgivningen med krisen i ekonomin som följd. Henry menar att psykologiska processer kraftigt förstärkte detta skeende; jag tvivlar om så var fallet och menar att aktörerna betedde sig tämligen rationellt, givet förutsättningarna som skapats främst av politikerna (i USA) men också av övertro på matematiska modeller - output av en modell är inte bättre än input, "vetenskapligheten" imponerar och förblindar, det sunda förnuftet kortsluts.
Skicka en kommentar