Ingrid Bergmans framgångssaga: Personlighet

Ingrid Bergman (IB) gjorde en sagolik internationell karriär inom film och teater, beskriven av henne själv och Alan Burgess (1980). Frågan om orsakerna till framgången är intressant.

Talang och utseende var självklara förutsättningar. Det var specifika faktorer för en skådespelerska, som hon hade till 1000 procent. På vita duken och scenen var hon en mycket karismatisk publikmagnet. Men hur var hennes personlighet?

• Hennes pappa hade tidigt styrt in henne henne mot scen och skådespeleri - hon fann att hon kunde roa och intresserad omgivningen.
• Hon var rikt utrustad med intellektuell kapacitet för karriären. Hon hade lätt för att lära, bl a språk, och kunde snabbt instudera nya roller.
• Hon var lidelsefullt intresserad av sitt arbete, ville helst jobba jämt, åtminstone i yngre år. 
• Hon hade gott, men inte överdrivet, självförtroende.
• Hon var en varm och positiv person, inga tendenser till att hysa agg eller vara manipulativ.
• Hon var uthållig, lät sig inte särskilt länge nedslås av motgångar.
• Hon hade stor social och emotionell intelligens. 
• Hon var så där lagom följsam, stod på sig för det hon trodde på och var inte lätt att övertala i andra fall.
• Hon var öppen och kreativ.
• Hon var utåtvänd och enormt energisk.
• Hon tjänade mycket pengar men tycks inte ha varit girig, pengarna gick inte före allt annat.

Det är svårt att hitta negativa sidor, men det är ju naturligt att hon inte tar upp dem i sin självbiografi, i den mån de fanns. Man blir lite förvånad över att hon kunde överge sitt första barn så snabbt för att ta chansen att filma ett år i Hollywood. Skådespelarkarriären fick överskugga allt annat. Samma ensidiga engagemang syns i de ganska starka självmordstankarna när hon sökt in på Dramatens elevskola och inte trodde att hon hade lyckats. (Det hade hon, visade det sig snart). Självbiografin har nästan inget att säga om den värld hon levde i utanför film och teater och den närmaste familjen. Kanske visar det ointresse, men lika gärna kan man tro att hon inte ansåg att hon skulle skriva om sådant och om hur hon reagerade på det. Men ändå - det var en hemsk och upprörande tid.

Kanske kan man lära detta av Ingrid Bergmans framgångssaga: Extrem framgång förutsätter en rad positiva egenskaper och en närmast manisk besatthet i den egna karriären och det intresse som den drivs av.

Referens

Bergman, I., & Burgess, A. (1980). Ingrid Bergman, mitt liv. Stockholm: Norstedt.