Att ljuga med och utan framgång

Vrij, Granhag och Porter har sammanställt en mycket bra översikt av forskningen om lägner, som kommer att publiceras i Psychological Studies in the Public Interest. De tillämpningar som främst diskuteras gäller rättsväsendet, särskilt polisförhör. En del av det som de tar upp har varit känt ganska länge men mycket är nytt och spännande. Här är några smakprov.

De flesta kan inte avslöja lögnare men tror att de kan det. Paul Ekmans tes om att det finns "wizards", ett mycket litet antal stjärnor på att avslöja lögnare, har bara tunt underlag och är inte längre trovärdig, liksom inte heller hans påståenden om att han har en nästan magisk metod för att göra jobbet. Lite trist för Ekman har betytt mycket för området.

Det finns utbredda föreställningar om att visst kroppsspråk avslöjar när någon ljuger, t ex när man inte ser den i ögonen som man talar med, eller är påtagligt nervös. Nästan inga sådana "tecken på lögn" är av värde, i bästa fall kan de vara av svagt relaterade till lögn. Kroppsspråk är en populär källa till bedömningar av lögn/sanning men den är en dålig sådan, bättre är att noga analysera vad som faktiskt sägs, men också det är en mycket ofullkomlig metod. Det är ganska lätt att lära sig vad de tränade förhörsledarna går på och sedan anpassa sitt beteende därefter. Det hjälper dessutom att ha ett vinnande utseende, att vara prydligt klädd, att inte ha skägg och tatueringar, etc. (Dessa principer passar lika bra för anställningsintervjuer).Den s k lögndetektorn är sedan länge underkänd av forskarna.

A propos träning: polisutbildningen, åtminstone i USA, tycks lära ut fel metoder för att genomföra förhör och bedöma sannfärdighet. Det handlar om "common sense", vitt spridda men felaktiga uppfattningar, som återges i de ledande manualerna för polisutbildning. Läsningen av denna artikel borde vara nyttiga för många praktiker inom rättsväsendet och för den delen också för blivande lögnare som där kan få uppslag om hur man bäst döljer sanningen. Vetenskap på gott och ont, som alltid.

Referens

Vrij, A., Granhag, P. A., Porter, S. (In press). Pitfalls and opportunities in nonverbal and verbal lie detection. Psychological Studies in the Public Interest. 

Not. Detta är en mycket användbar, ledande tidskrift som ger omfattande översikter av aktuell forskning.  Finns inte på svenska bibliotek, enligt Libris, och det är illa. Pär Anders Granhag är professor i psykologi vid Göteborgs universitet, där han leder en mycket produktiv och framgångsrik forskargrupp inom rättspsykologi. 

Excellenta misslyckanden: forskningens fiender

Satsningen på excellenta forskare tycks enligt media ha spårat ur: för få kvinnor och minskad i stället för ökad produktivitet hos de utvalda. I andra sammanhang har jag märkt att kvinnor inte gör reklam för sig själva på ett intensivt och lite skrytsamt sätt, vilket många män gör, och det går hem. Det kan vara en förklaring till att man förbigått meriterade kvinnor, särskilt om bedömarna är äldre män som själva inte längre är intensivt aktiva inom forskning.

De som fick de stora anslagen tycks med få undantag ha börjat prestera sämre. Något tycks ha varit feltänkt - men vad? Det vore intressant att jämföra med unga briljanta forskare som får en professur med stora resurser och trygghet att forska. Problemet är att de snabbt överbelastas av administration: att rekrytera och leda medarbetare (som sällan är riktigt lika bra). Jag skulle tro att ett liknande öde har drabbat de excellenta forskarna. Riktigt framgångsrik forskning förutsätter att man kan ägna sig åt den på 100%. För min del upplevde jag något i den vägen som nybliven lic. och senare som docent. Professuren som jag fick fem år senare tvingade mig att syssla med mycket annat än forskning. I och med att jag gick i pension fick jag en forskartjänst på 100 %, särskilt som jag nästan aldrig tar på mig sakkunniguppdrag, handledning eller undervisning. Allt sådant har ersatts av denna blogg och den andra med specialinriktning på psykometrik. Därmed inte sagt att den bästa forskningen kommer fram i miljöer där alla forskar 100 % av sin tid. Akademierna i Öststaterna tycks ge många exempel på motsatsen.

Administrativa uppgifter är energitjuvar och rovdrift på framstående forskares tid. Där kan finns den värsta av forskningens fiender.

Roligt citat

Aftonbladet:

"Amerikanska julfirare som skrev matdagbok droppade 3 kilo"

Roligt citat

Svenska Dagbladet:

USA och Sverige gjorde upp bakom ryggen på Sverige om stridsflyg

Utvärdering av samhällsvetenskaplig forskning

Det finns två metoder för att utvärdera forskning: citeringar och publikationer, sant subjektiva omdömen av experter. Den senare metoden är dyrbar och felbemängd. Experter kan ta fel och de kan påverkas av ovidkommande faktorer, varav man kan nämna sociala relationer och önskan att vara "artig". Internationella publikationer och citatstatistik blir därför allt viktigare. De ger en snabb uppfattning om vilken uppmärksamhet som en forskares arbeten har fått runt om i världen. Det är dessutom mycket enkelt att ta fram sådan statistik, t ex med det utmärkta programmet Publish or Perish (kan laddas ner gratis) som bygger på Google Scholar. Vem som helst kan med hjälp av detta program på några minuter få en idé om hur väl en forskare lyckats. 

Många samhällsvetare värjer sig med näbbar och klor mot denna metodik. Det sägs att citat kan bero på att en forskare gjort fel eller skrivit dumheter. Men sådant brukar inte tidskrifter ta in, och gör de det så citeras det sällan. Ett annat argument är att en forskare kan ha skrivit några enstaka arbeten som citeras ofta, kanske av det skälet att hon i dem beskriver en metodik eller för att det handlar om en ofta använd lärobok. Detta är en mera träffande invändning, och av det skälet finns numera ett antal index, t ex H-index, som mäter bredden i forskarens insats. H-index = N är antalet arbeten som citeras minst N gånger. Ett H-index på 5 (vanligt förekommande bland svenska professorer i ämnen som företagsekonomi) betyder att forskaren publicerat 5 arbete som citerats minst 5 gånger.

Publikation i tidskrifter rent av föraktas av en del forskare som själva inte lyckats med den saken. Doktorander avskräcks från att publicera internationellt, eller åtminstone uppmuntras de inte till det och får inte handledning i hur det går till. Ledande personer inom vissa discipliner har tyvärr misslyckats att etablera sig som internationellt erkända forskare. De fortsätter ändå att ha och utöva stor makt inom våra universitet och högskolor. Det är faktiskt oroande. De lyckas skaffa sig mycket stora anslag, men pengarna leder aldrig till publikationer som någon söder om Malmö läser och bryr sig om, delvis men inte enbart beroende på att de är skrivna på svenska. Avhandlingar kanske skrivs på engelska men vem läser frivilligt en bok på 300 sidor skriven av en juniorforskare? Information finns i överflöd och var och en måste vara mycket försiktig med hur hon använder sin tid. Språket engelska är nödvändigt men absolut inte tillräckligt för att få uppmärksamhet och genomslag.

Forskare som inte lyckats att få fram forskning med genomslag internationellt känner jag många. De är ofta kunniga och smarta människor, men de har i sin karriär aldrig fått en start i rätt riktning, De har och har haft kolleger och mentorer som matchat fram dem ändå, förmodligen personer som i likhet med dem aldrig vågat sig ut i det stora spelet om vetenskapens utveckling. De har haft mycket stora anslag och tjogtals med doktorander. De har bidragit till att förstöra resurser som kunde ha använts bättre om de hade haft en högre ambitionsnivå. För att lyckas måste man arbeta mycket hårt och man får inte ha för ömma tår, man måste kunna ta anonym kritik från tidskrifters granskare (som i allmänhet är mycket kunniga, dock ej alltid).