"Fula fötter" - trakasserad av lärare

Under 8 år i skolan, först fyra i folkskola och sedan fyra i realskola, kunde jag observera egendomligt beteende av lärare. Ibland var det ganska bisarra saker som hände, med starka emotionella utspel som kunde handla om vad som helst och vara helt utan relation till skolan. Ibland var det förstås utskällningar av oss elever. "Ut med er i skogen", kunde läraren i svenska och historia skrika, med en majestätisk gest mot en träddunge på andra sidan Årstaviken. Samme man ägnade en lektion i historia till att klaga på försenade spårvagnar. Det var en måndagsmorgon och katastrofen hade skett på lördagen. Han var fortfarande djupt upprörd och vi fick lyssna till hans ilska. I gymnasiet var dylikt mera ovanligt men visst fick vi höra massor av läraren i franska om hennes framgångsrika bröder.

Värst var förstås trakasserier av elever, mobbning skulle man kunna kalla det. När jag var 10 år fick jag höra av gymnastikläraren att jag hade "de fulaste fötter hon någonsin sett". Det var mycket pinsamt och minnet har följt mig genom åren. Klasskamrater kunde råka mycket värre ut om de hade inlärningssvårigheter. Hånfulla skämt om dem från lärarnas sida var ganska vanliga.

Vad berodde sådant på? Ingen vuxen skulle väl våga släppa loss på det sättet i sitt yrkesarbete med andra vuxna, hur frestande det än var. Lärarna tycks ha upplevt sig vara helt fria att bete sig hur som helst, efter vad som passade deras dåliga humör för stunden. Som om ingen någonsin kunde få reda på vad de haft för sig i klassrummet, helt ansvarslöst. Hur många var vi som fick bli måltavlor för deras frustrationer? Och minns vi hela livet?

Jag kan bara hoppas att skolan av idag är bättre. Men jag är inte så säker på det. Rent dysfunktionellt beteende kommer man nog inte åt med lärarutbildning och "värdegrunder". Det skulle vara intressant att höra om andras erfarenheter och syn på varför det kan gå så här illa.