Sämre än slumpen - varför?

Rådgivare till aktiefonder lyckas sällan slå börsindex. De få som gör det under en viss period lyckas sällan i nästa period, något som tyder på att de lyckades av en ren slump. Detta skrev jag om i mitt blogginlägg den 5 mars. AP-fonderna är bra exempel, men många andra fonder fungerar på samma sätt.

Men detta är inte hela sanningen. Rådgivarna inte bara misslyckas med att slå index. De hamnar under index en betydande del av tiden. Varför? Om de ger råd som bara har slumpsamband med den verkliga utvecklingen av aktier borde ligga på index, varken bättre eller sämre. Här finns en intressant fråga för forskningen.

Ett par faktorer kan föreslås:

1. Finansiella rådgivare dras till risktagande, dels på grund av sin personlighet, dels på grund av att de verkar inom en kultur där risktagande är vanligt och anses vara rationellt.

2. Rådgivarna är högt utbildade experter och mycket intelligenta. De är duktiga på matematiska modeller, som få andra människor förstår sig på. Naturvetenskapen är ju ofta obegriplig och matematisk. Allt detta skapar en tilltro till experterna bland investerarna - men också ett högt självförtroende. Experterna är överkonfidenta, alltför säkra på sin sak.

3. Härtill kommer att de "spelar" med andras pengar, inte sina egna. Det är alltså risken för andra, inte för egen del som det gäller. Men utfallet av en investering påverkar också rådgivaren: han eller hon kan förlora en kund och bonus om det går illa. Riskförnekande är en stark allmänmänsklig attityd (Sjöberg, 2003), också inom det ekonomiska området.

De tre faktorerna samverkar. Experterna dras till risker och de underskattar dem. Resultat: sämre än slumpen.

Jag tror att många privata investerare som sett sina pengar gå upp i rök kan vittna om att de fått råd att ta risker som bedömts som mycket lägre än vad de visade sig vara. I förra finansiella krisen skrevs en hel del om detta, t ex Ohlson (2002) och Sjöberg (2002 b). Varningar saknades inte (Sjöberg, 2000). Börsens psykologi handlar om girighet och fruktan, brukar man säga, men många andra faktorer spelar in (Sjöberg, 2002 a).

Den finansiella krisen har många orsaker. Risktagandetendensen är en, en annan är egoism och girighet. Obama-regimen försöker komma tillrätta med den, men mera med ideologiska motiv än ekonomiska. Det finns en djup skepsis i USA mot det regeringen vill satsa på, av detta skäl, men också för att många stora satsningar ligger långt fram i tiden. De tycks inte kunna lösa upp krisen nu. Det verkar som om det enda hoppet står till "psykologin" i att ha tilltro till presidentens stora intelligens och politiska skicklighet som man ju så ofta talat om. För den som, i likhet med mig, inte delar dessa bedömningar av presidenten, ser det onekligen mörkt ut.

Om man ändå vill investera i aktier - vad göra? Vänta tills botten är nådd och köp sedan indexfonder är ett gott råd. Men när är botten nådd? Det vet ingen.



Referenser

Sjöberg, L. (2000, 9 maj). Börsaktörer styrs av emotioner och illusioner. Svenska Dagbladet, pp. 14-15. Här.

Ohlson, L. (2002). Ruinmakarna. Stockholm: Brottsofferjouren.

Sjöberg, L. (2002, 9 Januari). Frestelser minerar börsens psykologiska landskap. Svenska Dagbladet, p. 9. Här.

Sjöberg, L. (2002 b). Vad kan vi lära av en sprucken bubbla? Ekonomisk Debatt, 30, 271-275. Här.

Sjöberg, L. (2003). Riskperception och attityder. Ekonomisk Debatt, 31, 22-31. Här.