Skyll inte på otur

Våra liv tycks styras av slumpen eller Ödet. Somliga snubblar oförtjänt över sin lycka, andra misslyckas med det mesta, “har otur”. Vad kan man göra, utom att hoppas på bättre tur? Kanske det lönar sig att säga “Peppar, peppar, ta i trä”, att inte gå under en stege och att akta sig för svarta katter? Lyckobringande amuletter kanske kan få våra liv att plötsligt ta en positiv vändning?

En amerikansk psykolog, Robert Wiseman, beslöt sig för att undersöka hur det egentligen ligger till med allt detta. Är det sant att somliga likt Alexander Lucas alltid har tur, att andra är förföljda av otur, och att inget kan göras åt detta? Eller ligger det kanske något i de vidskepliga idéerna om svarta katter och besvärjelser?

En svart katt införskaffades, liksom en vit “kontrollkatt”. Efter det att en svart katt visats upp och sprungit över vägen studerades om den förde med sig otur i större utsträckning än den vita kontrollkatten. Resultat: ingen skillnad. Andra forskare har gått under stegar eller slagit sönder speglar. Inga effekter. Glöm vidskepligheten.

Wiseman gick nu till verket mera systematiskt. Han annonserade efter personer som ansåg sig har stor tur eller otur och fick svar från flera hundra. Han studerade sedan systematiskt om det fanns någon skillnad mellan dem i deras sätt att bete sig. Han misstänkte att tur och otur är något som åtminstone till en del beror på oss själva. Hans omfattande forskning visade faktiskt att tur är något man skapa själv. Det finns fyra metoder.

De som har tur är bra på att skapa chanser, eller gripa tillfället i flykten. Genom att variera sitt liv skapar man nya chanser. En person brukade gå olika vägar till jobbet, en annan gick in systematiskt för att kontakta olika sorters människor på fester. Han kunde t ex bestämma sig för att på nästa fest bara ta kontakt med personer klädda i röd slips eller annat rött klädesplagg. Han motverkade på det sättet sin tendens att bara prata med samma sorts människor hela tiden och fick nya spännande kontakter.

Den som söker kontakter med nya människor avvisas givetvis ibland. Då gäller det att kunna ta misslyckandet med en klackspark. Tar man chansen bara ett ganska begränsat antal gånger, 10-15 kanske, är chansen att lyckas minst en gång mycket stor! Personer med tur hade också en förmåga att tolka om misslyckanden till sin motsats, ett se möjligheter och något positivt även i motgångar. Hur skulle de uppleva att vara med om ett bankrån och bli skjutna i ett ben? Personer med tur säger: jag överlevde ju, turligt nog, och kunde tjäna pengar genom att ge intervjuer i tidningar! Personer med otur ser bankrånet bara som något negativt.

Självuppfyllande profetior vet de flesta vad det är. Om jag förväntar mig framgång blir jag lugn och självsäker och företagsam, och skapar därigenom just den framgång jag väntade, kanske ursprungligen på svaga grunder. Världen styrs av optimister. Pessimisten kanske är realist, men han eller hon får inget gjort. Även pessimismen är en självuppfyllande profetia.

Till slut: de som har tur lyssnar på sin intuition. Människor har en väl utvecklad förmåga att ta till sig omedveten information. Den leder oss till mer eller mindre vaga idéer om både möjligheter och risker - utan att vi riktigt kan redogöra för skälen. En “rationell” person vill helst bortse från dylikt och frågar om tydliga argument, den intuitive väntar inte på sådana utredningar. Han eller hon vet med sig vilken handling som är rätt. De som har tur lyssnar på sin inre röst.

Wiseman gjorde till slut en undersökning där folk med otur fick lära sig att leva efter dessa principer. Resultat: radikalt bättre liv - oturen blev till tur! All kan tillämpa dessa enkla men kraftfulla idéer och vända otur till tur. Försök själv.


Referens

Wiseman, R. (2003). Luck Factor: Changing Your Luck, Changing Your Life, the Four Essential Principles. New York: Miramax.

Perfektionism

Perfektionismen är vanlig. Man vill ha alla detaljer helt korrekta och vara säker på att ingen ska kunna kritisera en för fel man gjort. På så sätt hoppas man kunna bli framgångsrik och uppskattad. Ett visst mått av noggrannhet är naturligtvis bra och ibland mycket viktigt, men det kan gå alldeles för långt. I stället för att uppnå framgång misslyckas man. Perfektionisten blir inte klar med sina uppgifter i tid och resultatet kan i och för sig vara perfekt i alla detaljer som han eller hon lagt ner så mycket tid och möda på, men det som saknas är originalitet och kreativitet. Helhetssynen kommer inte från uppmärksamhet på detaljer, även små och ganska oviktiga sådana, utan den kräver att man kan höja sig över den nivån. Nya idéer är sällan bra när de föds, och kan lätt kritiseras sönder av perfektionisterna. Man måste kunna ta dem till sig för vad de har att erbjuda positivt, ta risken med ett misslyckande och jobba vidare. Läs mera på dessa aktuella länkar:

http://psychologytoday.com/articles/pto-20080225-000002.xml
http://www.utexas.edu/student/cmhc/booklets/perfection/perfect.html

Perfektionism är en personlighetsdimension som mäts i mitt test Big5Plus, se http://www.psykologisk-metod.se/Bortom_Big_1_noc.pdf

Ålder och arbetsinsats

Det är en vanlig uppfattning att äldre personer inte gör ett lika bra jobb som yngre, och har svårare att lära nytt. Med "äldre" kan menas alla som fyllt 40 eller 45. Detta är säkert något som många "äldre" känt av när de av någon anledning behövt byta jobb. Frågan är om det finns någon realitet bakom denna syn på ålder och arbetsprestation. I en stor och aktuell (mars 2008) genomgång av forskningen på området fann Ng och Feldman att det inte fanns något samband mellan ålder och prestation i centrala arbetsuppgifter, inte heller mellan ålder och kreativitet. Däremot fann de att de äldre fungerade bättre än yngre anställda när det gällde sociala aspekter och allmänt konstruktivt beteende på jobbet. Resultaten kan även relateras till det sedan länge, inom forskningen, kända förhållandet att intelligens i olika avseenden knappast har något samband med ålder. Man kan hoppas att forskningsresultaten kan få ett genomslag på arbetsmarknaden. Skepsis mot äldre jobbsökande tycks var en ren fördom.



Ng, T. W. H., & Feldman, D. C. (2008). The relationship of age to ten dimensions of job performance. Journal of Applied Psychology, 93, 392-423.

Leder adoption till anpasningssvårigheter?

Adopterade barn har ofta antagits ha större anspassningssvårigheter än andra barn. Dataunderlaget för detta påstående har var magert. Nu finns en stor holländsk studie som på grundval av mycket omfattande data och många undersökningar, visar att det inte finns någon nämnvärd skillnad mellan adopterade barn och övriga barn som lever i familjer när det gäller självförtroende. De barn som lever i institutioner tycks emellerttid ha större svårigheter. En bredare upplagd studie med variabler bortom självförtroende skulle ha varit ännu mera intressant.

Juffer, F., & van Ijzendoorn, M. H. (2007). Adoptees do not lack self-esteem: A meta-analysis of studies on self-esteem of transracial, international, and domestic adoptees. Psychological Bulletin, 133, 1067-1083.

Är vi alldeles för bekymrade om risker?

Eberhard har fått mycket uppmärksamhet för sin bok ”I trygghetsnarkomanernas land”. Han talar om ”paniksyndrom” och bygger upp en analogi mellan kliniska fall han sett som psykiatriker och hur samhället fungerar. Enligt Eberhard måste vi ju ändå dö till slut, så varför vara så försiktiga? Han tycks glömma självklarheten att vi alla vill leva ett så långt och gott liv som möjligt, och att vi därför vill undvika risker i den mån vi kan. Dessutom kan man inte likna samhället vid en av hans patienter. Det är helt olika processer som det handlar om på individnivå och på samhällsnivå. Är samhället som Eberhard tycks tro verkligen det säkraste någonsin? Samma tes drevs med stor frenesi och stora resurser för en tid sedan av Wildavsky. Men Wildavsky hamnade snett i sin iver att förneka risker – han banaliserade klimatrisken, för att ta ett exempel. Eberhard glömmer att vi ständigt får påminnelser om stora risker som politikerna blundat för, Tsunamin är ett slående exempel. Att avfärda de reella risker vi står inför med skämt om att snart blir det obligatoriskt med gåhjälm, eller påståendet att bara något hundratals människor dött i fågelinfluensa (hur vet man det?), känns trist. Riskdebatterna gör samhället säkrare, inte riskförnekandet.

Om försummade risker:
http://www.dynam-it.com/lennart/pdf/forsummade%20risker.pdf

Om riskdebatter och hur önskvärt det är med enighet om risker:
http://www.dynam-it.com/lennart/pdf/jrr%20utopia.pdf

Eberhard, D. (2007). I trygghetsnarkomanernas land. Om Sverige och det nationella paniksyndromet. Stockholm: Prisma.

Wildavsky, A. (1995). But is it true? A citizen's guide to environmental health and safety issues. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Ett snabbt och enkelt test som mäter emotionell intelligens och Big Five

Emotionell intelligens mäts med en förkortad version av Schutte-skalan. Mätningen av Big Five test bygger på ipip-metodik. Det mäter också social önskvärdhet (Crowne-Marlowe, förkortad version)och självförtroende (Rosenbergs skala). Man kan med hjälp av skalan för social önskvärdhet korrigera bort effekter av skönmålande svar. Testet är standardiserat på svenska data och har utmärkt reliabilitet. De förkortade skalorna korrelerar mycket högt med de fullständiga versionerna. Detta trots att testet endast har 82 item, och bara tar ca 20-25 minuter. Testet är gratis för forskning och uppsatsarbeten vid högskolorna. Skriv ett mail om du vill veta mer, till lennartsjoberg@gmail.com.

Saligare att giva…

Sambandet mellan ekonomiska tillgångar och lycka är ganska svagt. Det beror troligen på att pengar används på många sätt som inte direkt bidrar till ett bättre liv. I senaste numret av Science ger Dunn, Aknin och Norton ett nytt bidrag till diskussionen. De påpekar att bara en liten del av alla utgifter går till andra; man spenderar i stället för egen räkning. I surveyundersökningar finner man emellertid att ökad lycka samvarierar med att ge pengar till andra, inte att använda dem för sig själv. Att tolka in ett orsakssamband i detta resultat är vanskligt, men i experiment fann de samma sak. Intressant är också att försökspersoner inte trodde att man blev lyckligare av att ge till andra – helt fel, alltså.

Dunn, E. W., Aknin, L. B., & Norton, M. I. (2008). Spending money on others promotes happiness. Science, 319, 1687-1688.

Personligheten förändras med tiden

Länge har många personlighetsforskare antagit att personligheten är i stort sett konstant över vuxenlivet. Detta är emellertid inte fallet. I en aktuell artikel av Roberts och Mroczek kan vi läsa:

“Research now shows that personality traits continue to change in adulthood and often into old age, and that these changes may be quite substantial and consequential.”

På vilket sätt förändras man med ålder? I genomsnitt är det fråga om positiva förändringar. Man blir lugnare, mera självsäker, ansvarstagande och positiv.

Förändringarna kan emellertid bli olika för olika människor. Somliga förändras lite, andra mycket. Även om en positiv utveckling är det vanligaste finns det ingen garanti för den. Läs Roberts och Mroczeks artikel för mera information och omfattande referenser till forskningen på området.

Referens

Roberts, B. W., & Mroczek, D. (2008). Personality trait change in adulthood. Current Directions in Psychological Science, 17, 31-35.

Forskning om emotionell intelligens

Emotionell intelligens (EI) är förmågan att förstå och hantera emotioner hos sig själv och andra. På 90-talet upptäcktes det att det här är en förmåga som kan mätas med psykologiska test (Salovey & Mayer, 1989-1990).

Intresset för forskning om EI ökar stadigt. Det är ingen dagslända. En genomgång av den ledande databasen för psykologisk forskning, PsycLIT, visar hur antalet publicerade arbeten ökat sedan början av 90-talet, då det vara nästan noll, till att nu omfatta ca 200 arbeten per år.

Jag har arbetat med sedan test ganska länge (Engelberg & Sjöberg, 2005; Sjöberg, 2001). EI kan mätas både med prestationstest och med självrapportskalor av en typ som är vanlig inom personlighetstestning. En typisk prestationsuppgift är att identifiera vilken eller vilka emotioner som uttrycks i ett ansikte.

I våra undersökningar finner vi att kvinnor har en högre EI än män. Skillnaden är stor. Vad den beror på är ett intressant område för fortsatt forskning.


Det finns en omfattande litteratur om vilka konsekvenserna är av hög eller låg EI, se www.eiconsortium.org. Chefer med låg EI saknar empati och förstår inte medarbetarnas emotionella reaktioner, kan inte sätta sig in i dem och är inte heller intresserade av sådant ”flum”. Det kan leda till katastrofer med den chef som saknar EI och insikter i hur människor fungerar psykologiskt. Låg EI tenderar dessutom att förekomma tillsammans med stort intresse för pengar (Engelberg & Sjöberg, 2006) och prioritering av kortsiktiga ekonomiska vinster. Samtidigt verkar det som om personer med hög EI faktiskt har högre lön… (Sjöberg, in press).

Se också http://www.sulf.se/templates/CopyrightPage.aspx?id=1448


Referenser

Engelberg, E., & Sjöberg, L. (2005). Emotional intelligence and interpersonal skills. In R. D. Roberts & R. Schulze (Eds.), International handbook of emotional intelligence (pp. 289-308). Cambridge MA: Hogrefe.
Engelberg, E., & Sjöberg, L. (2006). Money attitudes and emotional intelligence. Journal of Applied Social Psychology, 36, 2027-2047.
Salovey, P., & Mayer, J. D. (1989-1990). Emotional intelligence. Imagination, Cognition and Personality, 9, 185-211.
Sjöberg, L. (2001). Emotional intelligence: A psychometric analysis. European Psychologist, 6, 79-95.
Sjöberg, L. (in press). Emotional intelligence and life adjustment. In M. A. Eissa & J. C. Cassady (Eds.), Positive psychology and emotional intelligence. New York: Peter Lang Publishing.

Nu var det 1962: Drömmen om Rågsved

Rågsved, åtta trappor, fyra rum
två barn, en man och jag.
En frysbox, 80 liters, det är bra.

Det var sommaren 1962 och Sonya Hedenbratt sjöng “Rågsved” på den första Gröna Hundrevyn av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. “Min dröm om lycka i sammanfattning” var en fyrarummare 8 trampor upp i Rågsved, där hon bodde i ett alldeles nybyggt hus med man och två barn, troligen som hemmafru. Barnen kunde leka på gården och vaktades då av en “lektant”. Det fanns en frysbox och köksfläkt i lägenheten, och till Rågsved kom man med tunnelbanan från Centralen på bara 27 minuter. Det var trevligt när vännerna bjöds på fest och en hel del alkohol konsumerades, på småtimmarna dansades det och en av gästerna sjöng “I cannot give you anything but love” medan en annan gäst spelade låten ifråga på piano. Detta var vanliga, normala människor och deras idyll och lycka är sångens tema. Men schlagerlåtar, sas det, handlade inte alls om denna verklighet utan om ”halvruttna stugor på landet där råttorna slogs i köket”.

Det är en suggestiv sång, och visst var drömmen om Rågsved vacker. Att lyssna till den idag, vederbörligen nedladdad från nätet i mp3-format, är en nostalgirik upplevelse, kanske för att vi som var med på den tiden upplevde den starkt då, och inte har hört den speciellt ofta under de år som gått. Men vad säger den egentligen idag och vad ville den säga 1962?

Rågsved är inte längre nytt och “renligt”, det är inte mångas dröm att bo 8 trappor upp i ett nedslitet höghus i en nedsliten förort med betydande problem med missbruk och kriminalitet. Barnen kan knappast få en “lektant” som vaktar över dem, och den som spelar piano fram på småtimmarna torde mötas av grannarnas ilska. Tunnelbanan kanske går på 27 nominella minuter till Centralen, men den gröna linjen har ständiga problem med förseningar, som beror på nedsliten vagnpark och missnöjd personal. Man kan fastna i tunnlarna i timmar. Kanske var Rågsved 1962 en idyll med stora framtidsförhoppningar och en smältdegel för det nya, moderna livet där tekniken lockade med frysboxar och köksfläktar, men idag är Rågsved slutpunkten på den sociala utförskanan. Den lyckliga hemmafrun som sjöng om makens intresse för “andra flicker” när han “bara dricker” torde för länge sedan ha gett upp, besviken och bedragen och de två söta barnen fick väl växa upp i ett havererat äktenskap. Man kan bara hoppas att hon hittade ett bättre ställe än Rågsved för dem att växa upp på.

Rågsved var en del av miljonprogrammet för bostadsbyggande på 60-talet, människor skulle klämmas. in i höghus i betongförorter, och så skedde också, ty det fanns i storstaden inga realistiska alternativ för unga familjer. Hyresregleringen hade fryst bostadsmarknaden, änkenåderna på Strandvägen fick sitta kvar i sina 12-rummare till löjeväckande låga hyror. Det fanns ingen fungerande hyresmarknad i Stockholm, och än idag är det på samma sätt, med tillägget att hyreslägenheterna blir färre och färre på grund av utförsäljningar till bostadsrättsföreningar. Dessa borätter betingar sedan fantasipriser på grund av obalansen mellan tillgång och efterfrågan på hyresrätter.

Rågsvedsvisan är intressant också genom sin hyllning till tekniken och modernismen. Alternativet är i visans retorik ett halvruttet hus på landet med råttor i köket, den snabba tunnelbanan för oss till frysbox- och köksfläktslivet ute i den renliga förorten. Det var alltså början av 60-talet och ifrågasättande av tekniken hade ännu inte kommit igång. Det var först några år senare som vi började importera debatt om teknik och miljö från USA, och ännu senare skulle Tage Danielsson bli nästan odödlig med sin dialog om sannolikheter, efter Harrisburgolyckan. Han gör sig lustig där, mycket effektivt, över att olyckan skett trots att experter sagt att den skulle vara osannolik - tydligen utan att ana att allt kan ske även om det bedömts som osannolikt.

60-talet var alltså framstegs- och tekniktro, och aningslöshet inför svarta moln som skockades vid horisonten. Lyssnaren 40 år senare har luttrats av de svikna förhoppningar och av ett samhälle skakat av ökade konflikter och ifrågasättanden av teknik- och miljöprogram. Kunde det ha blivit annorlunda?

Kanske, men långt ifrån säkert. Ekonomi och teknik styr det mesta, politikerna tar ofta rollen av att vara dessa faktorers lydiga tjänare. Så var det på 60-talet. Betongförorterna behövdes, ansågs det, för att skaffa bostäder åt storstädernas växande befolkning, som flyttat in från glesbygderna där inga arbeten längre fanns. Det speciella med Rågsvedsvisan är dess ursprung i socialdemokratiska värderingar. Det var en socialdemokrati som identifierade sig med framsteg inom teknik och samhällsplanering och det skulle dröja till 1976 innan den körde huvudet i väggen och fick lämna regeringsmakten på grund av sina envisa lojalitet med tekniken i form av kärnkraft, som ju i sin tur behövdes för att driva frysboxarna och köksfläktarna i alla Rågsved runt om i landet .

I Rågsvedsvisan fanns inga bekymmer, egentligen. Texten beskriver essensen i framstegstron, den bakomliggande ångesten över kalla kriget och dess undergångshot syns inte. Detta var annars vanliga teman på den tiden, t ex i film. Tänk bara på filmer som Dr. Strangelove eller Musen som röt, där krigsångesten löses upp med hjälp av humor. 1962 års Nobelpristagare i litteratur, John Steinbeck, sade i sitt tacktal:

“Humanity has been passing through a gray and desolate time of confusion. My great predecessor, William Faulkner, speaking here, referred to it as a tragedy of universal fear so long sustained that there were no longer problems of the spirit, so that only the human heart in conflict with itself seemed worth writing about .”

Hösten 1962 var Kubakrisens år, då ett tredje världskrig syntes vara nära. Kriget undveks men situationen vara extremt osäker. President Kennedy talade senare om en chans på 50-50 att kriget mellan supermakterna hade brutit ut . Steinbecks tal får väl ses också mot den bakgrunden.

Samma år, 1962, fick Crick och Watson Nobelpriset för sin upptäckt av strukturen hos DNA. Fyrtio år senare kan vi se att då såddes fröet till nästa stora tekniska revolution: gentekniken. Vi kan ännu bara ana vad den kommer att leda till i gott och dåligt avseende. Vetenskapen sätter stora krafter i händerna på människor vars politiska system inte kan garantera att dessa krafter används på ett positivt och konstruktivt sätt. En nästan sagolik tur har hittills gjort att de verkliga stora katastroferna inte har inträffat. Rågsved står kvar, skamfilat förvisso, men det står kvar.

Det fanns inga medvetna sprickor i fasaden i visan. Det är vi sentida lyssnade som ser dem. Politikerna var ännu sysselsatta mest med att fördela det goda som BNP-ökningen i jämn takt levererade under rekordåren, det skulle dröja innan temat för dagen blev RISK. Riksdagsledamöternas motioner med inriktning på risk skulle komma att tredubblas från mitten av 60-talet till mitten av 90-talet .

Den okritiska tilltron till modernismen började dock ifrågasättas ganska tidigt. Märkliga ting hände, som rivningsvågorna i Stockholms City. Gösta Bohman började sin politiska bana med kamp mot den “saneringen”, men tyvärr förgäves. Ett argument för rivningen av City var att tunnelbanan annars skulle behöva läggas så djupt att folk inte skulle våga använda den, av någon sorts fobiska skäl. Det var nonsens, förstås. Troligare är att det egentliga skälet var önskan att riva hus som byggts under en annan politisk epok. Borgarrådet Garpe var känt för sin avsky för “gamla äckliga Strandvägen”, vilken i sin tur tycks ha haft något att göra med hans avsky för Oskar II under vars tid dessa olyckliga hus hade byggts. Planer fanns på att riva även Gamla Stan. Gudskelov avskrevs dessa radikala planer, men mycket hade hunnit genomföras, inklusive vårt nuvarande Hötorgscity som väl ingen älskar.

Början på 60-talet var en tid av stark likriktning i Sverige. En uppstickare, Radio Nord, hade startat reklamradio och spelade populär skvalmusik. I dag finns det dussintals radiokanaler som gör just detta men då var det ett hot mot statens pretentioner på att behärska medierna, och Radio Nord stoppades, trots sin populäritet. Det var också verklighet året 1962.

Likriktning, toppstyrning, framtidstro. Har varje tid en stark och lite överförenklad framtidstro? Kanske inte. I vår tid har vi fått uppleva ett helt oväntat slut på det kalla kriget och för ett par år omkring 1990 såg det ut som om världen skulle bli fredligare och lyckligare. Sedan kom krigen i det forna Jugoslavien med grymhet och brutalitet och folkutrotning som inte hörts av sedan 1940-talet. Sovjetunionens upplösning ledde till korruption och maffiavälde. Något senare har terrorismen blivit en dominerande faktor och den enda supermakten använder sina enorma militära maktmedel för att slå till varhelst den känner sig hotad. Terrorismen, i sin tur, har rötter i motsättningar mellan Islam och “kristna” stater i Väst - en konflikt som är mer än 1500 år gammal och som nu blossat upp på nytt. Fundamentalismen inom Islam har tagit kommunismens plats som “den lede fienden”.

Om det är något vi kan lära oss av dessa aktuella händelser så är det den enorma osäkerhet som vi lever under. Det gjorde Rågsvedsborna också, även om de för en kort sekund trodde de sig har nått harmoni och social problemlösning. Rågsved blev inte vad man hade hoppats, och egentligen blev väl inte någonting annat det heller. Ta skolan som exempel, eller industrins prestationer på exportmarknaderna. Det var på 60-talet vi kunde kalla oss “världens rikaste land” , nu ligger vi på en blygsam 17: e plats. Sedan 60-talets början har landets position försämrats i många dimensioner utöver placeringen i den ekonomiska kapplöpningen. Brottsligheten har ökat kraftigt, och detsamma gäller andra indikationer på olycka och missanpassning som skilsmässor eller alkoholkonsumtion. Arbetslösheten var i det närmaste okänd då, liksom den korruption inom näringslivet som tar sig uttryck i enorma bonus till ett litet antal företagsledare, som i sin tur skapar alienation och demoraliserar tusentals av deras anställda.

Osäkerheten om framtiden är ett gift som skapar önsketänkande. Vi tror att det ska gå som vi vill, vilket det tyvärr sällan gör. Ett exempel från ekonomisk planering är de prognoser som finansdepartementet producerar och som regelmässigt ligger för högt . Detta kan bero på flera faktorer. Man kanske vill imponera på väljarna, men frågan är om de tror speciellt mycket på politikerna. Eller man känner att man har “kontroll”, vilket givetvis är en illusion, men kontroll har ofta den effekten att man upplever mindre risker och större chanser för egen del än vad som gäller för andra. Miljonprogrammet var på sin tid en dröm om en tillvaro i stål och betong, trots att de bostadslösa ville ha mera marknära och mänskliga bostäder. Ideologin fick styra. Den översattes till charmfull, lekfull och humoristisk revytext, vilket var ett genialt sätt att övertala och påverka. Men verkligheten ändrades inte och 40 år senare blåser förändringens kalla vindar över drömmen om Rågsved.

Hur kan man tillgodogöra sig kollektivets samlade kunskap?

Beslutsfattande kräver goda kunskaper. Enskilda individer har mindre kunskaper än vad grupper och andra kollektiv har. Därför vill man kombinera kunskaper hos många innan beslut fattas. Det är ju självklart att så bör det gå till. Men hur ska man bära sig åt för att på bästa sätt tillgodogöra sig kunskaperna i ett kollektiv? Det traditionella sättet är att en grupp utses för att fatta beslutet eller åtminstone göra en rekommendation om vilket alternativ som bör väljas. Det finns många problem med det förfaringssättet. I sin bok ”Infotopia. How many minds produce knowledge” (Sunstein, 2006) beskriver Sunstein de mekanismer som kan leda till felaktiga beslut, mycket i samma anda som Janis långt tidigare beskrivit i sin teori om ”groupthink” (Janis, 1972). I en grupp kommer inte alla kunskaper hos medlemmarna till sin rätt eftersom de som är i minoritet känner att det är förenat med sociala risker att avvika. Kanske finns en eller flera starka och dominerande personer som trycker på de övriga sina åsikter; kanske har en av dessa dessutom en formell maktposition. De som uttalar sig först är förmodligen mera självsäkra och dominerande och övriga har en tendens att hålla med dem eller hålla tyst. Man kan ge en gruppmedlem den formella rollen av att vara ”djävulens advokat” och tala emot majoriteten men inte många gör det tillräckligt engagerat. Bättre är då att direkt uppmuntra dem som har avvikande uppfattningar att ta föra fram dem. President Roosevelt lär ha gjort det genom att diskret låta företrädare för olika ståndpunkter veta att han stödde just dem, vilket ledde till en mera engagerad debatt mellan olika sidor. Alla trodde att presidenten stödde just dem. Frågan är hur generellt användbar den idén är; den verkar kunna ha negativa bieffekter.

Gruppers informationsbehandling och beslutsfattande uppvisar samma sorters feltänk som enskilda individer, t ex av de typer som Tversky och Kahneman beskrivit (Tversky & Kahneman, 1974). I grupper tycks feltänk inte bara förekomma utan rent av förstärkas. Grupper söker efter bekräftande information, man förstärker varandras fördomar och förutfattade meningar och till slut blir gruppen mera extrem i sin ståndpunkt än vad de flesta medlemmarna ursprungligen var. Undantag förekommer dock. Grupper kan vara bra på problemslösning om det finns ett riktigt svar på problemet de arbetar med, och om det är helt uppenbart vilket svaret är när man väl funnit det. Detta är emellertid ingen typisk situation när det gäller beslutsfattande i affärslivet, i sociala och politiska problem, eller i politiken.

Ett enkelt alternativ till grupprocess är att införskaffa bedömningar från många oberoende personer. Det kan vara allmänheten, experter eller andra som i övrigt är insatta i en fråga. Kravet är att de ska ha någon information; om de är helt okunniga fungerar det inte. De behöver inte ha all relevant information, men bör ha större chans att ha rätt än fel. Enskilda bedömare kan givetvis ändå hamna i fel slutsatser, och detta gäller såväl experter som allmänhet. Men genomsnittet, eller medianen, av bedömningarna pekar ofta nästan kusligt rätt. Exempel: inför riksdagsvalet 2006 bad jag en grupp ur allmänheten (125 personer med vitt skiftande bakgrund och kunskaper) gissa vilken andel av rösterna som vart och ett av de 7 riksdagspartierna skulle få (Sjöberg, 2006). Jag bad också tre grupper av experter göra samma bedömning: statsvetare och två journalistgrupper. Slutligen jämförde jag gissningarna med två opinionsundersökningar (en publicerades dagen före valet och en var SVT:s ”Valu”-undersökning som byggde på intervjuer med väljare efter det att de lämnat sina röster). Resultatet visade att medianbedömningarna av allmänheten endast skilde sig 0,6 procentenheter från valresultatet när man jämförde Alliansen med vänsterblocket. Statsvetarna och journalisterna gjorde något sämre prognoser, och de flesta av grupperna var betydligt bättre än opinionsundersökningarna. Detta exempel visar att det fanns vitt spridd kunskap i grupperna om den politiska opinionen i landet och att denna kunskap gick utöver den information man kunde få genom att studera resultat av opinionsundersökningar. Kanske kan detta vara förvånande men opinionsundersökningar är ju behäftade med svagheter, kanske främst beroende på bortfall. Det hjälper föga om man har 1000 respondenter om bortfallet är stort, vilket är det vanliga i snabbt genomförda undersökningar av den politiska opinionen.
Resultatet visar också att expertkunskaper i ett fall som detta inte ledde till ökad genomsnittlig förmåga att göra en prognos. Detta trots att enskilda svarande i gruppen från allmänheten kunde göra mycket stora fel sina bedömningar, och trots att önsketänkandet var mycket vanligare i den gruppen än i de andra. Resultaten stämmer bra med tesen om ”The wisdom of the crowds” som Surowiecki (Surowiecki, 2004) för fram i en fascinerande bok (nu också tillgänglig i svensk översättning). Kollektiven har stora kunskaper. Kan vi bara få del av ett antal personers bedömningar kan vi fatta goda beslut, men det krävs att bedömningarna är oberoende och anonyma. Annars uppstår de svårbemästrade grupprocesser som beskrivits ovan och kvaliteten på slutsatserna sjunker.

I och med tillkomsten av Internet har det skapats nya möjligheter att sammanställa många människors kunskaper och förmåga. Förutsägelsemarknader fungerar ungefär som min studie av valprognoser men med det viktiga tillägget att de som gör prognoserna satsar egna pengar (det kan också vara fingerade pengar) och har chansen till ekonomisk vinst om de har rätt. Detta gör dem troligen mera motiverade att ge väl genomtänkta prognoser och det håller borta dem från marknaden i fråga som anser sig sakna relevanta kunskaper. Det har visat sig att förutsägelsemarknader är mycket effektiva i att förutsäga politiska val och ekonomisk utveckling. Likaså vem som får nästa Nobelpris i ekonomi eller litteratur, eller vilken film som kommer att vinna en Oscar-utmärkelse, eller kommer att spela in ett visst belopp under sina första 6 månader på marknaden. Inom företag som Google har man med stor framgång använt sig av denna metod för att sammanställa bedömningar gjorda av de anställda. Google själv bygger f ö på idén att det som många efterfrågar är rätt. Skälet till att man får relevant information på Google är att många velat ha just de länkarna – är man inte själv alltför avvikande passar de bra. (Hur många kollar fler än 10-20 länkar av de tusentals som man får i en typisk sökning?)

Sunstein tar också upp s.k. wikis, bäst exemplifierade av uppslagsverket Wikipedia. Idén är att man inbjuder till vem som så önskar att bidra till det kollektiva arbetet och, i detta fall, lägga in information under olika uppslagsord. En viss granskning och kritisk debatt gör att rena galenskaper rensas bort. Människor arbetar med projektet utan ersättning och enbart för att de vill bidra till något konstruktivt och för dem intressant. Det har blivit en gigantisk framgång. Något liknande kan sägas om projekten med öppen källkod, som började med Linux, den finske programmeraren Linus Torvals geniala idé. Linux har lyckats att konkurrera med Microsoft och ta betydande marknadsandelar. Tusentals obetalda entusiaster bidrar. Fel upptäcks snabbt och nya uppslag strömmar in. Torvalds är fortfarande överdomare och bedömer vilka nyheter som tas in i systemet.

Både wikis och öppen källkod förutsätter någon form av kritisk granskning. Man kastar ett stort nät och får upp många fiskar, varav några är mindre tjänliga och därför avvisas. Bloggkulturen fungerar inte så. Visserligen är den enorm till sin omfattning men ingen granskar enskilda bloggars innehåll. De kan vara värdefulla och har i vissa fall haft viktiga effekter men de kan också vara fördomsfulla, felaktiga och destruktiva. Det är oklart om bloggarna bidrar positivt eller om nettoresultatet är negativt. Det gäller att leta reda på pärlorna och det är inte enkelt.

Kan gruppers beslutsfattande förbättras under inspiration av erfarenheterna från Internet? Förutsägelsemarknaderna ger en ledtråd. Om man upplever att gruppens resultat påverkar en personligen finns incitament för att vara öppen och bidra, även om man känner sig vara i minoritet och även om man måste säga emot chefen. Erfarenheterna från wikis och öppen källkod antyder att människor gärna vill bidra därför att de är engagerade i en sak och därför att de vill göra konstruktiva insatser, även om de inte får ekonomisk kompensation. (Mycket av forskningen drivs f ö av den typen av motiv). Men frågan är om dessa motiv räcker för att öppna upp klimatet i en grupp, där var och en är fången i sin roll i en hierarki och där de sociala riskerna med att avvika från majoriteten och eller ledningen är uppenbara. Wikipedia är kanske inte så entydigt framgångsrikt som man från början trodde; en studie av vissa uppslagsord inom området mental hälsa visar på stor oenighet och brist på stabilitet (Mercer, 2007).


Referenser

Janis, I. L. (1972). Victims of groupthink. Boston: Houghton Mifflin.
Mercer, M. (2007). Wikipedia and "open source" mental health information. The Scientific Review of Mental Health Practice, 5, 88-92.
Sjöberg, L. (under tryckning). Are all crowds equally wise? A comparison of political election forecasts by experts and the public. Journal of Forecasting.
Sunstein, C. R. (2006). Infotopia. How many minds produce knowledge. New York: Oxford University Press.
Surowiecki, J. (2004). The Wisdom of Crowds: Why the Many Are Smarter Than the Few and How Collective Wisdom Shapes Business, Economies, Societies and Nations. New York: Doubleday.
Tversky, A., & Kahneman, D. (1974). Judgment under uncertainty: heuristics and biases. Science, 185, 1124-1131.

Kvinnors ilska missgynnar dem, mäns ilska är en tillgång

I senaste numret av Psychological Science finns en intressant artikel om reaktioner på mäns och kvinnors ilska, se referens nedan. Brescoll och Uhlman fann i experimentella studier att kvinnor som visar ilska bedöms negativt, medan män som visar ilska får sin status förhöjd. Kvinnors ilska tnderade man att tillskriva deras personlighet, om det inte finns en tydlig annan orsak. Forskarna visar hur denna typ av bedömningar kan ha betydelse i praktiska sammanhang, t ex i politiken. Hillary Clinton har visat ilska i debatter och pressen har bekymrat sig om hennes personlighet. Något liknande låg i luften i en berömd debatt mellan Sarkozy och Royal i förra årets franska preseidentval. Royal var upprörd. "Lugna ner er, madame, lugna er" rådde Sarkozy. Troligen träffade han rätt, om man ska tolka vad som hände i ljuset av Brescoll och Uhlmans artikel. Royal gjorde troligen saken värre genom att svara "Jag tänker inte lugna ner mig".
Naturligtvis handlar detta om fördomar. Forskarna visar på att de finns. Om man kan göra något åt dem är en annan sak.

Referens
Brescoll, V. L., & Uhlmann, E. L. (2008). Can an Angry Woman Get Ahead? Status Conferral, Gender, and Expression of Emotion in the Workplace. Psychological Science, 19, 268-275.