Varför gick det så illa?

Mona Sahlin intervjuades i TV den 3 april, en hel timme om hur hon nu ser på sin avslutade politiska karriär. Mycket intressant. Hon framstod som uppriktig, analyserande och insiktsfull. Varför gick det så illa? Hon menade att det avgörande var att hon inte fick arbeta i fast samarbete enbart med miljöpartiet utan tvingades ta med vänsterpartiet. Frågan är emellertid dels om man då kunde inse att det skulle leda till katastrofvalet två år senare, dels om man inte såg sig som ganska osårbar med tanke på hur starkt man ledde i opinionen.

När valmanifestet publicerades våren 2010 togs det mycket mera negativt emot än man hade haft anledning att befara. Man kan också undra hur det skulle ha gått om Sahlin lyckats tvinga partiet att acceptera sin idé om ett samarbete med enbart miljöpartiet. Då hade hon behövt köra över en mycket stark vänsterflygel i partiet och media. Grundproblemet var därför hela idén om  att redan lång tid före valet förskriva sig till att bilda en koalitionsregering i händelse av vinst. Det hade ingen (s)-ordförande gjort före henne.

Sahlin var öppen om sin bakgrund i en politiskt aktiv familj med när kontakter med Ingvar Carlsson under hennes uppväxt. Det var säkert en avgörande faktor för henne tidiga start som riksdagsledamot redan vid 25 års ålder och sedan det ena tunga uppdraget efter det andra. Hon surfade med andra ord på kontakter, inte på egen kraft eller prestationer. Hon saknar högre utbildning. Inte desto mindre framstår hon som intelligent och reflekterande. Kanske hade hon kunnat göra karriär även utan familjens kontakter med (s)-toppen. Men nog framstår det som riskabelt att välja ledare som inte har en egen kraft och maktbas i partiet. Det tycks vara en lång trend att gynna Stockholmsledningen, som bröts av först Göran Persson och sedan Håkan Juholt, i det senare fallet med ännu värre konsekvenser än i Sahlins fall.

Juholt, ja. Sahlin gav flera uttryck för att hon ansåg att det hade varit uppenbart att han inte skulle klara jobbet som (s)-ordförande. Jag tror inte att det i hennes fall är efterklokhet, hon tycks ha haft en negativ uppfattning om honom redan från början. Men många andra var ju entusiastiska. "En underbar människa", sa valnämndens ordförande.

De som sysslar professionellt med chefsrekrytering är nog förundrade över hur illa det kan gå i politiken. Lite bättre kunde det väl bli?