Är det bra att "tala ut" efter en traumatisk upplevelse, att "bearbeta" sina tankar och känslor? Det tror många, och regelmässigt ordnas möjligheter för traumaoffer att göra så. Men är det verkligen bra, mår de som talat ut bättre på sikt? Forskningen tyder på att det är tvärtom, de mår sämre. Det är bäst att inte tänka på det hela, att försöka glömma och fortsätta med sitt liv. Seery et al. visar detta i en stort upplagd studie som genomfördes omedelbart efter 11 september 2001. De följde upp sina personer under ett par år och fann att ju mera man uttryckt sina känslor, desto svårare hade man att komma över traumat. Att uttrycka känslor förstärker och permanentar dem, det gäller såväl sorg som ilska.
Referens
Seery, M. D., Silver, R. C., Holman, E. A., Ence, W. A., & Chu, T. Q. (2008). Expressing thoughts and feelings following a collective trauma: Immediate responses to 9/11 predict negative outcomes in a national sample. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 76(4), 657-667.
söndag 3 augusti 2008
Ge uttryck för traumatisk upplevelse - eller glömma?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Du skriver: "Att uttrycka känslor förstärker och permanentar dem, det gäller såväl sorg som ilska."
Jag förstår poängen. Att klamra sig fast vid vad man känner och dramatisera kring det förstorar känslan och "permanentar" den. Det kan nog sägas gälla generellt, inte bara vid ett trauma.
Men motsatsen, att förneka vad man känner, att distrahera sig, vilken effekt har det?
Lennart, som professor i psykologi, bör du vara nogrannare med vad du skriver på din blogg.
Det låter som om du förespråkar förträngande och förnekande!
Känslor hanteras bäst genom att bekräftas och låta gå, genom att tröstas. Det vet alla sunda föräldrar. Få av dessa sätter en grupp skrämda barn tillsammans för att de skall bearbeta sin rädsla! Inte heller säger de: "Det var väl inget, spring och lek".
Nej, man lyssnar och förstår, låter barnet se att man förstår och ger sin egen trygga bild av situationen. Det är inte så svårt att vara människa!
/Thomas
Hej Lennart!
Följer din blogg med stort intresse. Jag tror att hjärnan
/medvetandet har en förmåga att
"bädda in" trauman. De finns där,
men beroende på hur man är som
människa, så upplever man det
på olika sätt. Och det tar sig
olika uttryck. En del ältar sina
upplevelser, mest inom sig själva
men också tillsammans med andra.
En del, sörjer och går vidare.
De glömmer inte, men minnet bäddas
in i hjärnan och blir inte så
påträngande.
Det beror så mycket på hur vi är
som människor. Alla har sin
"ryggsäck", både genetiskt och
upplevelsemässigt.
För en människa som ex. upplever
sin tillvaro som positiv kan ett
ex. besked om en anhörigs död,
eller sjukdom bli en fruktans-
värd upplevelse.
För en annan människa, som upplevt
många trauman, kan ett sådant
besked bli "lindrigare".
Men jag tror aldrig att vi med
säkerhet kan förstå vår hjärnas
komplexitet.
Med vänlig hälsning
Tom Johansson
Tidaholm
Jag funderar över om risken inte finns att trauman "bubblar upp" i exempelvis stressiga perioder i livet - och att kanske just detta är en anledning till att faktiskt bearbeta, för att slippa bli överraskad och lättare kunna hantera nya jobbiga situationer?
Skicka en kommentar