Traditionellt har det ansetts att integritetstest
(egentligen test på ärlighet) har mycket hög validitet, på grundval av en tidig
meta-analys (Ones, Viswesvaran, & Schmidt, 1993). En del skeptiska kommentarer
har pekat på att en stor del av de studier denna analys byggde på ej var
publicerade utan kom direkt från rapporter från testleverantörerna. Ändå har det blivit en etablerad sanning, och en grundval för en hel
industri som producerar integritetstestningar, utifrån Schmidt och
Hunter (1998) som skrev att g-faktorn + integritet är den bästa grunden för prognos av arbetsresultat. Det är nog fel.
En aktuell och uppdaterad meta-analys visar tydligt att
validiteterna hos integritetstesten inte är högre än 0.2, kanske så låga som
0.1 (Van Iddekinge, Roth, Raymark, & Odle-Dusseau, 2012a, 2012b),
t o m om de är korrigerade för mätfel i kriterierna och begränsad spridning i
testen. De tidigare uppskattningarna låg på nivån 0.4, alltså högre än de
vanliga personlighetstesten. Det tycks som om skeptikerna har haft rätt: de
höga validiteterna kommer från testleverantörernas egen information, oberoende
forskning bekräftar den inte. Ett ganska högt värde på validiteten kan man få
mot självskattningar av kontraproduktivt
beteende i jobbet, men detta är ganska ointressant. Skattningar av andra som
kriterium ger validiteter om kring 0.1. Schmidt och Hunter uppskattade validiteten till 0.41, vilket nu framstår som starkt vilseledande.
Detta är ett exempel på att tidiga meta-analyser kan leda
fel. Van Iddekinge et al. har gjort ett enormt ambitiöst arbete. Resultatet är
tydligt. Integritetstest tycks inte ha nämnvärt praktiskt värde. Och då har vi
inte ens diskuterat att sådana test, liksom alla, kan fejkas.
Referenser
Ones, D. S.,
Viswesvaran, C., & Schmidt, F. L. (1993). Comprehensive meta-analysis of
integrity test validities: findings and implications for personnel selection
and theories of job performance. Journal
of Applied Psychology Monograph, 78, 679-703.
Schmidt, F. L., &; Hunter, J. E. (1998). The validity and utility of selection methods in personnel psychology: Practical and theoretical implications of 85 years of research findings. Psychological Bulletin, 124, 262-274.
Schmidt, F. L., &; Hunter, J. E. (1998). The validity and utility of selection methods in personnel psychology: Practical and theoretical implications of 85 years of research findings. Psychological Bulletin, 124, 262-274.
Van Iddekinge, C. H., Roth, P. L., Raymark, P. H.,
& Odle-Dusseau, H. N. (2012a). The criterion-related validity of integrity
tests: An updated meta-analysis. [doi:10.1037/a0021196]. Journal of Applied Psychology, 97(3), 499-530.
Van Iddekinge, C. H., Roth, P. L., Raymark, P. H.,
& Odle-Dusseau, H. N. (2012b). The critical role of the research question,
inclusion criteria, and transparency in meta-analyses of integrity test
research: A reply to Harris et al. (2012) and Ones, Viswesvaran, and Schmidt
(2012). [doi:10.1037/a0026551]. Journal
of Applied Psychology, 97(3), 543-549.
2 kommentarer:
Fast om en hel del människor fejkar på ett sådant test är det inte konstigt att validiteten är låg. Det är ju t.ex. möjligt att genuint ärliga personer självskattar sig själva "bara" halvhögt på integritet/ärlighet medan mindre ärliga personer skattar sig ännu högre. Vad tror du om det?
Jag tror att du har rätt. I stort sett alla självrapporttest påverkas av skönmålning, tro inte annat även om vissa testsäljare fräckt påstår motsatsen. Integritetstest är givetvis kraftigt påverkade. Som tur är finns det numera metoder att hantera detta problem, men de används inte av de flesta.
Skicka en kommentar